Att tacka Gud för våra gåvor och vårt arbete

1 Krön. 29: 10-13

”David lovade HERREN inför hela församlingen. David sade:  «Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.”

Dagens text är hämtad från gamla testamentet. Vad var det största synliga beviset på Guds närvaro och gemenskapen mellan Gud och hans folk före under Mose tid?

Svar: Det var vad man kallade tabernaklet. Det vill säga det tält där Gud uppenbarade sig i molnskyn vid förbundsarken, och där man offrade till Gud. Man bar omkring på detta tabernakel i 40 år i öknen och när Josua tog över ledarskapet efter Moses så bar man detta tabernakel in i det utlovade landet över Jordan.

Under flera hundra år fanns sedan tabernaklet uppställt på olika ställen tills kung David förde det till Jerusalem. Jerusalem blev huvudstaden för Guds folk och där byggde kung David ett vackert palats åt sig själv. Men nu ville David bygga också ett hus åt Gud. Han säger till Israels folk:

”Hör mig, mina bröder och mitt folk. Jag hade själv i sinnet att bygga ett hus till viloplats för HERRENS förbundsark och för vår Guds fotapall, och jag skaffade förråd till byggnadsverket. Men Gud sade till mig: Du skall inte bygga ett hus åt mitt namn, ty du är en stridsman och har utgjutit blod.” (1Krön. 28:2, 3)

Istället skulle Davids son Salomo som efterträdde David bygga templet. David accepterade Guds vilja, men började genast en insamling för att skaffa medel och byggnadsmaterial till templet, så att allt skulle vara förberett för sonens tempelbygge. Han kallade samma alla huvudmän för Israels tolv stammar och alla arméns befälhavare och började samla in virke, guld, silver, järn och ädelstenar.

Det var många som gav gåvor. Vi läser:

”Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta bar de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN. Också kung David gladde sig mycket. ” (1Krön. 29: 9)

Det var ett stort projekt att få ihop resurser till templet, kung David säger:

”Min son Salomo, den ende som Gud har utvalt, är ung och vek och arbetet är stort, ty detta palats är inte för en människa utan för HERREN Gud.” (1Krön. 29: 1)

David inte bara samlade in gåvor av folket. Han säger:

”Eftersom jag har min Guds hus kärt, ger jag också vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt vad jag förut har skaffat till det heliga huset.” (1Krön. 29: 3)

Det är i detta sammanhang mitt uppe i arbetet med att föra gåvor och material till tempelbygget som dagens text finns. Men vad är dagens text?

Är det ett tacktal till David eller en eloge till folket som slet för att få råd med templet? Nej, mitt i allt tal om organisation, arbete, släkter och gåvor så kommer en lovprisning av Gud.

”David lovade HERREN inför hela församlingen. David sade:  «Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt.” (1Krön 29:10 - 11)

Inget annat än

Det finns en liten skara fattiga syndare som här i livet finner att inget annat än Jesus allena, Hans Ord och löften, är det som skänker sann frid i samvetet, sann tröst, sann lindring för det oroliga hjärtat.

Dessa kanske säger, med sångaren:

”Min redliga bättring, mitt nit och min tro, Min ånger, min bön och min lydnad, Se där, vari hjärtat försökte få ro, Se där, var jag sökte min prydnad! Men aldrig den lydnaden provet dock höll, Och sten efter sten från den byggnaden föll; Den blev ingen stege till himlen.Och under allt detta stod Jesus så huld Och ropade till mig så trägen: Se, jag har betalt din omätliga skuld, Jag ensam, jag ensam är vägen! Jag, jag har förvärvat och återlöst dig, Säg, vill du ej låta dig nöja med mig, Den nya, den levande vägen?”

Kristus säger om dem vars hus höll inför den sista anstormningen: ”men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan.” Han kunde inte säga om de som byggt på sand att de hade grundat sitt hus på sanden. Sand är ingen grund. Man kan inte grunda på något som inte är en grund. Fråga vilken husbyggare som helst vad en grund är.

Tänk så tragiskt att människor bygger liv i den här världen utan att grunda på klippan, Kristus och hans Ord.

Låt oss ta fram Kristi ord, våra biblar och själva bygga våra liv på Kristi Ord. Låt oss också gå ut till människor i vår omgivning och ge dem Kristi Ord. Guds Lag oroar människor, då man inser att huset inte är hållbart i längden, hur soligt och lojt det än verkar just nu. Och Guds evangelium visar att det enda fasta, det enda som består är Kristi ord och löfte, allt han sagt om vår frälsning, orden om Kristi kors som innebär förlåtelse och nåd från Gud.

Besikta huset i tid !

”Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort." (Matt.7: 27)

Somligas hus utsätts för prövning medan tid är. Det är människor som märker att man inte får någon verklig samvetsfrid av att bara göra så gott man kan. Det är människor som börjar ta Kristi ord på allvar och finner att hjärtat faktiskt är syndigt och att man inte håller måttet inför Gud. 

Med en sådan prövning kan man lättare finna klippan. Vissa av köttslighetens människor kanske också får en husbesiktning. De märker kanske genom Guds heliga lag att livet inte var menat att ägnas åt det egna jaget. Att vi faktiskt var skapade inte bara av Gud, utan också till Gud.

På den yttersta dagen kommer deras liv som är byggda på sand att sköljas bort. ”dess fall var stort”. Ja, bottenlöst, Säger den heliga Skrift. Detta är innebörden av att gå evigt förlorad.

Man kommer då att på den yttersta dagen upptäcka att det man egentligen ägnat sitt liv åt var totalt meningslöst och bortkastat. Man hade fått tiden här för att bygga på en fast grund, men man hade ägnat sig åt människoläror, människotankar, idéer och spekulationer. Man hade trott att det gick an att försöka klättra till himlen på egen hand. För sent upptäckte man att Kristus redan gjort allt. Att Kristus Jesus och ingen annan, eller ingenting annat, är Vägen, Sanningen och Livet.

Gud give att vi fick den erfarenheten redan här i livet!

Sand

”Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden.” (Matt 7:26)

Den andre mannen liknas vid en dåre. Han hör visserligen orden. Men handlar inte efter dem. Oavsett hur smart, belevad och intelligent han var i andra delar av det mänskliga livet, när det gäller ekonomi, familjen, politik eller vänner, så blir han en dåre. Efter att ha hört om klippan, så bygger han hela sitt liv, och allt av värde, i denna världen och i det eviga, på sanden.

Kanske många andra hade valt den platsen. Men tänk att bygga hela sitt liv på sand! Med bilden framför sig så förstår man hur lite man kan ursäkta ett sådant beteende. Alla som visste något om husbyggandet kunde nicka med.  Det är inte ens oursäktligt, det är på gränsen till kriminellt.

Sanden, vad är det? Vad är att bygga sitt liv på sand? Man kan enkelt uttrycka det: att bygga på allt annat, utom Kristi egna ord. Alla andra grunder är sand.

Men dessa boplatser har mängder av mäklare och försäljare i den här världen. Och dessa platser är mycket populära.

En sandplats är självrättfärdighetens sand. Det är platsen där man menar att Gud är nöjd med att man gör så gott man kan, att man lyder så mycket man har lust eller orkar. Men man behöver inte total förlåtelse, man behöver inte Jesus alls, man har ju sig själv.

Sedan har vi köttslighetens sand. Njut av livet så länge du kan, gör precis vad som faller dig in, utan att bry dig om konsekvenserna.

Alla dessa hus uppförs oftast när solen lyser så fantastiskt skönt och vinden är loj.

Men förr eller senare prövas hur en människas liv är byggt.

”Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort." (Matt.7: 27)

Hålla fast vid klippan

När vi håller fast vid orden om att Kristus är försoningen inte bara för våra synder utan också hela världens, när vi tror orden att Guds Lamm tar bort världens synd, när vi litar på orden om att Kristus Jesus kommit i världen för att frälsa syndare, att Guds Sons blod renar från all synd, att straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid och att vi genom hans sår är helade, då kan vi säga inför vår sista fiende, döden, när den rasar mot oss som en störtflod och stormvind:

"vi vet att vi har gått över från döden till livet .” (1 Joh.3:14) därför att Kristus sagt:

”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (Joh. 5:24)

Huset föll inte, eftersom det var grundat på klippan.

”Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden.” (Matt 7: 26)

Vaddå grund ?

 "Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan."

(Matt 7:24)

Den är förståndig som bygger på klippan, Kristi Ord och handlar efter dem.

"Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan" (v.25)

Äran skall klippan ha! Det var klippan som räddade huset!  På grund av klippan stod huset stadigt. Den förståndige mannen såg när han byggde, vad klippan skulle betyda för huset. Huset hade en grund, en stark grund.

Fråga vilken husbyggare som helst vad en grund betyder för ett hus! Fråga Svensson vad för grund man har lagt för sina liv. "Va? Vad pratar du om?"

Är grunden stark så faller inte huset. Det står kvar. Bygger vi på Kristus och hans Ord så kan vi säga med Paulus:

"jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre" (Rom. 8:38, 39)

"Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan"

Psalmisten säger:

"Hur kan en ung man bevara sitt liv rent? När han håller sig till ditt ord... De ogudaktigas snaror omger mig, men jag glömmer ej din undervisning... Din muns undervisning är bättre för mig än tusentals stycken guld och silver... Om inte din undervisning varit min glädje, hade jag förgåtts i mitt elände... Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig... Stor frid äger de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall. (Ps.119:9, 61, 72, 92, 105)

Nej. Inte ens vid den sista stora störtfloden och stormvinden, den kroppsliga döden, faller det välgrundade huset, det liv som står på klippan; Kristi ord.

Tror du på en bok eller en person eller både ock ?

Den svärmiska religionen säger: ”man tror inte på en bok, eller ord, utan på en person.” Det är farligt och förrädiskt snack. Vi tror på Kristus. Men, man kan inte finna Honom utanför Hans Ord. Kristus säger idag, hör på vad han säger till oss!

"Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan." (Matteus 7: 24)

Ordet kommer till oss och förmår oss att höra det. Allt beror på om vi gör vad Ordet säger oss. Men det betyder inte att vi, efter att ha hört Ordet, att vi kliver fram med vår egen mänskliga förmåga och försöker handla efter den. Så kanske vi gör med mänskliga ord som behagar oss, vi handlar efter dem, eller mot dem, med våra egna krafter. Men när det gäller det gudomliga kan vi inte alls agera med våra egna naturliga krafter. I oss själva, sådana vi är av naturen är vi andligt döda och livlösa, utan förmåga att gensvara på Guds förväntningar. Kristi Ord förändrar vårt livlösa tillstånd, Hans Ord är i sig själva ande och liv säger Skriften, de bär med sig kraften att röra oss och få oss att handla efter dem.

Att handla efter hans ord är alltså inte att ta några beslut att börja att rätta sig efter några yttre bestämmelser, då är vi inne på fariséernas och de skriftlärdes religionsuppfattning, lagträldomen. När vi hör hans ord och handlar efter dem, är när vi förs av dem till att sinnesändring och tro på evangelium. Det är när Ordet blottar oss och visar hurdana vi ser ut invärtes, när Ordet visar att vi har brutit Guds heliga lag och när vi ångrar våra synder, när Ordet visar för våra hjärtan att Kristus burit alla våra synder på korset. Att handla efter hans ord är att ångra sig och tro evangelium, tro orden om full förlåtelse genom Jesus Kristi kors. Detta verk utför Guds helige Ande i våra liv genom evangelium i Ord och sakrament.

Samme Ande frambringar också frukterna av denna tro, nämligen kärlek till Gud och lydnad för Hans ord.

Är du tanklös om det viktigaste ?

Matt. 7:22-29

”Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!  Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot det huset. Men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan. Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden.  Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort." När Jesus hade avslutat detta tal, var människorna mycket förvånade över hans undervisning, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda. ”

När vi sätter igång med stora projekt så börjar vi med att planera. Vi kanske ska bygga en veranda. Då räknar vi ut vad det kommer att kosta. Vi skaffar fram ritningar, beställer material: virke, målarfärg och spik. Om vi skall köpa sig en bil så tar vi reda på hur vi ska finansiera köpet, skaffar broschyrer, läser annonser och knallar kanske runt i olika affärer och kollar på olika märken. Köper man begagnat så ser man på hur långt bilen har gått, om det är mycket rost osv. Man köper kanske inte en bil som man tror går i två dagar.

Så gör inte en klok man. Men hur gör många människor med sina liv? Hur många bryr sig om hur man bygger sina liv, vad man bygger de på? Hur många är det som förbereder sina liv för den allra sista resan? Vem gör sig beredd att skåda Kristus ansikte mot ansikte som domare på den yttersta dagen?

Uppför sig inte människan som en dåre med det allra viktigaste och betydelsefullaste? Våra egna liv.

"Men man vet ju inte alls vad som finns bortom graven! Man vet ju inte alls om Gud finns!", kanske någon säger.

-Okay. Om man nu inte vet, är det inte på tiden att du tar reda på det?

"Ja, men man kan ju inte alls veta något säkert om sådana saker", kanske någon annan säger. "

- Att du inte vet kan jag acceptera, att du känner dig osäker. Men hur vet du att man inte kan veta? Tänk om det verkligen är så att man kan veta, att man kan ha en fullkomlig visshet om Gud och det eviga livet? Är det på det sättet, är det vår väl vår skyldighet att ta reda på det, eller hur?

Skriften lär oss att Ordet är i sig själv övertygande. Varje människa som konfronteras med orden om Jesus Kristus, om Guds kärlek genom Kristus och träffas i sitt hjärta av dem, får en förvissning som är bergfast och övertygande. Men hur skall någon kunna veta som aldrig brottats med Gud?

Skriften manar oss: "

”Smaka och se att HERREN är god. Salig är den människa som flyr till honom.” (Ps. 34:9)

Dagens text lär oss att inte all religion innebär barnaskap hos Gud. Inte ens mycket som kallas kristet och kristendom. På den yttersta dagen skall de inte bara påstå sig ha profeterat i Herrens namn, utan också drivit ut onda andar och utfört kraftgärningar. Säkert har de hyllats av sina anhängare för att ha gjort sådant, säkerligen har de också sökt sin bekräftelse hos sina anhängare på att de har "varit rätt ute".

Men något vitalt saknas. De har säkert talat om Kristus då och då. Men samme Kristus skall på den yttersta dagen säga dem:

"Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!" (v.23)

De hade nog, till skillnad från den obekymrade genomsnittssvensken, ambitionen att bygga sina liv, och planerade sitt byggande. Men något viktigt fattades i husbyggandet.

Kristus förklarar i dagens text vad.

"Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan."

Det som förenar den likgiltige och tanklöse med den religiöse lagträlen är att man saknar just detta. Man hade inte byggt på Kristi Ord. Man hade antingen levt obekymrade om evigheten i tanklöshet eller så hade man byggt upp väldiga system av människoläror uppblandade med lite kristet fromt snack. Men man hade inte hört Kristi Ord och handlat efter dem.

Varför alla kristna behöver församlingen

Gud gestaltar hur vi borde vara med sin förutsättningslösa kärlek. Vi borde älska förutsättningslöst och förbehållslöst.

Bibeln berättar om hur vi ska vara, inte bara som individer, hur vi personligen ska bete oss i vår vardag.

Det är också så vi ska vara som församling. Församlingen är inte platsen där bara perfekta ryms. Det är precis tvärtom. Om man är perfekt, då behöver man ingen församling. Då kan man göra sig kvitt församlingen som man byter skjorta. Församlingen är nämligen skaran av syndare som behöver Guds nåd i Kristus Jesus. Församlingen är inte skaran av människor som lyckats, utan människor som behöver nåd och förlåtelse, som behöver växa i tro, hopp och kärlek.

Det är inte så att vi kvalificerar oss genom att ständigt misslyckas med vårt kristna liv. Men när vi känner att vi misslyckas, när vi gör fel, när vår tro inte är så stark, när vi

syndar, då behöver vi en kristen broder eller syster att tala med, någon som kan förmana oss, någon som kan trösta.

Vi ska inte vända oss från församlingen när det är jobbigt, när vi inte har lika stark tro som vi tror de andra har. Det är då vi behöver församlingen som mest.

Framförallt behöver vi budskapet om Guds nåd som mest då. Vi behöver höra om en Gud som älskat oss och älskar oss, så mycket att han offrar sin enfödde Son för oss. Vi behöver ta emot hans kropp och blod i nattvarden, vi behöver tillsägelsen av syndernas förlåtelse i avlösningen.

När vi möter Guds förbehållslösa kärlek i Kristus så föds en kärlek i oss så att vi ge utan att vänta något tillbaka.

Utan tanke på lön

”Han sade också till den som bjudit honom: "När du bjuder på middag eller kvällsmål, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar. Kanske de bjuder tillbaka, och du får din belöning. Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka." (Lukas 14:12f)

Om vi känner oss besvärad av de här orden, så är det dags att vi blir ännu mer besvärad av det Kristus säger i sin slättpredikan i kapitel 6.

”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni ha tack för det? Också syndare älskar dem som visar dem kärlek. Och om ni gör gott mot dem som gör gott mot er, skall ni ha tack för det? Så handlar också syndare… . Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen något. Då skall er lön bli stor, och ni skall vara den Högstes barn, eftersom han är god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig. ” (Luk. 6:32, 33, 35, 36) 

Kristus uppmanar värden vid festbjudningen att agera osjälviskt:

”när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka.”

Känner vi igen det osjälviska sinnelaget som en sådan värd avbildar? Ja, vi hör samma ord i den liknelse som Kristus fortsätter med, efter dagens text. i liknelsen om det stora himmelska gästabudet (Luk. 14: 15ff.) , så säger värden till sina tjänare:

”Gå genast ut på gator och gränder i staden, och för hit fattiga och krymplingar, blinda och lama.” (v. 21)

När de som först var bjudna avvisar så vänder sig Gud till dem som inte var bjudna.

Det är bilden av hur du och jag, ser ut. Vi kan inte göra oss förtjänta av en inbjudan till Guds rike. Inför Gud är vi fattiga på goda gärningar, vi kan inte gå lydnadens väg i egen kraft och vi är blinda för Guds godhet.

Hur illa det står till med vår kärlek märker vi när vi ser att vi är sådana som Kristus beskriver, sådana som ger för att få igen, älskar för att bli älskade.

Vi kan glädja oss åt att sådan var inte vår Gud. Han väntade inte med att sända sin enfödde Son tills vi människor förtjänade hans närvaro.

Han bjöd dem som inte kunde bjuda tillbaka, han bjöd inte dem som det kunde vara en heder att bjuda. Han bjöd ju dig och mig.

Inför Gud är vi fattiga syndare. Jesus Kristus har offrats på korset, han har låtit sitt blod rinna, för att vi skulle få komma till himlens fest.

Tjänster och gentjänster ?

Kristus hade tidigare talat till gästarna, nu vänder han sig till värden. Man brukar säger: ”bit inte den hand som föder dig”, men det är precis vad Kristus gör.

Men för Kristus har det ingen betydelse. Han är mer intresserad av människors själar, än den mat han får serverad, än den bordsgemenskap fariseen kunde erbjuda, den ära han kunde få av att finnas i hans hus.

För honom var detta livet som en vindfläkt, han är Guds evige Son, han är Skaparen av himmel och jord, och han talar bortom det timliga, bortom den goda andan vid borden och maten i magen. Han talar rakt in i värdens hjärta, och in i ditt och mitt hjärta.

”När du bjuder på middag eller kvällsmål, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar.” (Lukas 14:12)

Innan nu någon protesterar att Jesus inte kan mena vad vi tror han menar, för att då skulle de vara slut med alla familjehögtider, födelsedagskalas och släktkalas, så kanske vi ska se vad han talar om.

I orden om mannen som tappade oxen i brunnen, så kommer Kristus åt det hjärta som sätter det egna före medmänniskan, i orden om de främste platserna vid festen kommer Jesus åt hjärtat som sätter det egna anseendet och äran först. När Kristus talar om att vi hellre skall bjuda ” bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda.”, så kommer Kristus åt det hjärta som bara gör goda gärningar för att själv vinna jordiska fördelar, jordiskt beröm. Dessa kunde inte bjuda igen, de kunde inte belöna dig, de kunde bara ta emot. Kristus säger:

”Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka."

Han söker komma åt det hjärta som är så förtjust i berömmet att det drivs till goda gärningar av berömmet, inte av kärleken till Kristus. Denna kraft, lusten till egen belöning, är det Kristus träffar med sina ord i dagens text.

Vi tänker: ”Kanske de bjuder tillbaka, och du får din belöning.” (v. 12)

Han kommer också åt vår tendens att alltid göra det som är smidigt, som medför minst bekymmer, som inte ändrar våra vanor och rutiner.

Det går inte att bortförklara texten som en överdrift från Jesus. Om vi tycker den är besvärlig, så visar den ännu tydligare hur djupt belöningstanken sitter i våra hjärtan. Jesu ord är radikala, därför att vår synd sitter djupt.

Att sätta människors ära före lydnaden för Gud

Berättelsen om Jesu besök vid fariseens fest fortsätter med att beskriva hur Jesus iakttar hur gästerna ansträngde sig för att få de förnämsta platserna, det vill säga platser närmast värden, som satt i centrum och de mest ansedda (Lukas 14: 7) Kristus sitter och betraktar dem, inte för att se vad för kläder de har på sig, var de var ifrån, vilka jobb de hade, hur de såg ut. Nej, det han ser i deras handlande var de har sin strävan och längtan.  Skriften säger: ”där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.” (Luk. 12: 34 ) 

Deras strävan fanns vid hedersplatserna. Deras längtan är att äga människors anseende, att bli ärade av människor. Lukas berättar att Kristus på två andra ställen vänder sig emot en sådan strävan:

”Ve er, fariseer! Ni älskar den främsta platsen i synagogorna och tycker om att bli hälsade på torgen.” (Luk. 11: 43)

"Akta er för de skriftlärda, som njuter av att gå omkring i långa mantlar och älskar att bli hälsade på torgen och att sitta på de främsta platserna i synagogorna och ha hedersplatserna vid festmåltiderna.  De äter änkorna ur husen och ursäktar sig med sina långa böner. De skall få en så mycket strängare dom."  (Luk. 20: 46)

En sådan strävan, att ha sitt hjärta i människors anseende får alltså en strängare dom. Kristus säger:

”Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd." (Luk.14: 11)

I dagens text säger Kristus:

”När du bjuder på middag eller kvällsmål, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar. Kanske de bjuder tillbaka, och du får din belöning. Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka. Du skall få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse." (Luk. 14:12 - 14)

När lagen stör

Lukas 14: 12-15

”Han sade också till den som bjudit honom: "När du bjuder på middag eller kvällsmål, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar. Kanske de bjuder tillbaka, och du får din belöning. Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka. Du skall få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse."  En av gästerna som hörde detta sade till honom: "Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike."

Kristus uttalar orden i dagens vid en fest eller ett gästabud på en sabbat hemma hos en av de ledande fariseerna (v. 1). Han har en hel del att säga vid denna måltid. Han gör sin entré vid denna måltid genom att bota en sjuk (v. 2-4). Han frågar om det var tillåtet att bota sjuka på sabbaten (v. 3).

Märk här att när Kristus öppnade sin mun, så talade han alltid så att det träffade människors hjärtan, vare sig de höll med honom eller ej.

Han frågade om de skulle hjälpa upp en oxe som ramlat i brunnen på en sabbat (v.5). Den frågan var lättare för en farisé att svara på. När lagen stod i vägen för egendomen eller eget kött och blod, men när det gällde en främmande människas väl, om han var sjuk och behövde bli botad, så var frågan svårare. Fariseerna gav inget svar. Svaret skulle visa att lagen plötsligt blev väldigt oböjlig, om det gällde en annan människa. Svaret visade att de hade egendomen närmare sitt eget hjärta än medmänniskan. 

Den värsta formen av religion är den som är mer angelägen att skydda sitt eget, framför att låta sig störas av en utsatt medmänniska.

Här är mer än Jona och Salomo !

Vi får tro på Jesus Kristus som offrats i vårt ställe på korset.

Då äger vi hoppet om evig himmel tillsammans med vår Frälsare och Gud. Då glädjer vi oss åt evangeliets predikan oavsett vilka små omständigheter vi befinner oss i, oavsett vilka umbäranden vi får gå igenom för att ta oss till vår gudstjänstlokal.

Se här är mer än Jona, här är mer än Salomo! Här under Ordets ringa skrud finns en mäktigare vishet och en härligare omvändelse! I dopets skrud äger vi en underbarare tröst, under brödet och vinet får vi ta emot Kristi kropp och blod till syndernas förlåtelse! Vilken härlig nåd.

Jonatecknet räcker för att leda våra klentrogna själar till evigt liv och evig salighet.

Här är mer än Jona

När Gud sände sitt trotsiga och olydiga redskap Jona till det hedniska Nineve. Vad hände då? Jo, de omvände sig i säck och aska som tecken på sin sinnesändring. Därför säger Kristus idag:

"Män från Nineve skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona. "(Lukas 11: 32)

Kristus är mer än både Salomo och Jona. Ändå omvände sig inte judarna. Tvärtom blev de mer fientliga ju mer han predikade. Så är det också med predikan idag.

Vi har idag samma ljuvliga budskap som Kristus själv hade. Vi får ännu idag lyfta fram Jonatecknet. Vi berättar om Kristus som dog, blev begraven och uppstod för att ikläda oss Hans fullkomliga rättfärdighet och tvätta oss ren från allt det som skiljer oss från Gud.

Låt oss inte göra som judarna och hela den otroende världen som kräver mer och växer i otro. 

Låt oss i stillhet ta emot Jonatecknet: korsets och uppståndelsens tecken. Låt oss lyssna ödmjukt som drottningen av Söderlandet på Honom som är mer och visare än Salomo. Att ta emot visheten om frälsningen av nåd allena genom Kristus. 

Låt oss precis som Nineves invåndare ångra våra synder och tro predikan om Kristus när den kommer till oss.

Drottningen från Söderlandet

"Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Och se, här är mer än Salomo." (Lukas 11:31)

Drottningen av Saba hade färdats hundratals mil, från ett avlägset land, i de umbäranden och de farligheter en sådan resa kunde innebära på den tiden, för att höra den vise Salomo.

Skiften berättar:

"När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. Och Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för kungen, utan han kunde ge henne svar på allt." (1 Kon.10:3,4)

Kristus berättar att drottningen från Söderlandet kommer att bli judafolket som inte tror till dom. Trodde drottningen av Saba på förbundets  Gud och Messias som frälsar från synden? Om drottningen färdades hundratals mil för att ställa frågor, till den vise kung Salomo, frågade hon då inte om evigheten, om hur man kommer till himlen, om hur man blir frälst, om synden och skulden? Man bör nog snarare fråga varför hon inte skulle göra det? Och Skriften berättar om Salomos svar:

" Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för kungen, utan han kunde ge henne svar på allt." (I Kon. 10:3)

Vi vet att kung David levde i tron på Guds nåd. Det fanns ingen annan frälsningsväg i det gamla förbundet än i nya förbundet. Han ber t.ex.

"Låt dina ögon vara öppna och vända till din tjänares och ditt folk Israels rop om nåd, så att du hör dem, så ofta de ropar till dig." (1Kon.8:52) 

Salomo visade henne templet och offren som ytterst var en skugga av det fullkomliga offret Kristus. Och när hon vill uttrycka sin tacksamhet över den vishet som Salomo meddelade henne så uttrycker hon sig inte allmänt om en diffus allmänreligiös Gud (el, elohim). Hon säger:

"Välsignad vare HERREN (hebreiska Jahve), din Gud, som har funnit sådant behag i dig och satt dig på Israels tron! "   (1 Kon.10:9) Hon använder här själv i det hebreiska namnet på förbundsguden d.v.s. Jahve. Så även om vem Gud är och hur han uppenbarat sig hade alltså Salomo undervisat drottningen av Saba.

En hednisk kvinna ger sig alltså ut på en obegripligt lång resa för att höra Salomo. Vilken kontrast mot judarna som hade Kristus mitt framför sina egna ögon och fick höra Guds egen Son tala. Hon trodde men judarna trodde inte.

Kristus säger:

"hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Och se, här är mer än Salomo."

Omvända roller

Rollerna blir plötsligt de omvända. De människor som trodde sig kunna bedöma och döma Kristus blir nu bedömda och dömda av Honom.

På den yttersta dagen kommer ett tecken att ges på himlen: Människosonens tecken, när Han återvänder för att döma levande och döda. Men då är det för sent. Det är därför han reser Jonatecknet: korsets och uppståndelsens tecken idag. Och sänder oss att resa Jonatecknet.

Fåfänglighetens tecken, de tecken som människor tror sig behöva, trodde sig judarna kunna utmana Kristus med. Kristus vänder idag Jonatecknet till en utmaning för i första hand judafolket och i andra hand oss själva.

Kristus vänder på rollerna och visar på motsatsen i Guds sätt att tänka och människors sätt att tänka.

Nu sitter plötsligt inför Kristi mäktiga ord, otron på de anklagades bänk:

"Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Och se, här är mer än Salomo." (Lukas 11: 31)

Jonatecknet betyder att saker och ting inte är som de verkar

Kristus säger idag:

"Ty liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så skall Människosonen vara det för detta släkte."

När Jona uppslukades av fisken så såg hans karriär ut att vara över. Han hade vägrat att utföra sitt gudomliga uppdrag. Men hans tid var inte slut. Han återvände levande och predikade för nineviterna enligt Guds vilja.

När judarna såg Kristus ligga i graven, så verkade hans tid vara slut.  Men det var den inte. Han återvände och fortsatte sitt verk enligt Guds vilja. Han uppstod för att bekräfta att full lösepenning var erlagd. Han gav lärjungarna missionsuppdraget. Han steg upp till Faderns högra sida för att mana gott för oss, vilket Han ännu gör i kraft av det fullbordade offret och Han sände sin Ande för att utrusta sin Kyrka till att tjäna Honom.

Helt rena

Jesu Kristi offer har ingen gräns i sin fullkomlighet. Det ställer oss helt rena och rättfärdiga inför en helig Gud. 

I ljuset av Hans försoning finns det ingenting som kan skilja oss från vår Gud. 

Han har inte bara burit våra försyndelser i händer och ord. Han har tagit med sig alla våra onda tankar, all vår själviskhet och självupptagenhet upp på korset. Och nu ser oss Gud, i ljuset av Honom som lika rena som Kristus själv, "Han är nu min rättfärdighet, min helighet, mitt allt. Allt han gottgjort har för mig. Ja, mer än tusenfalt."

Bilden är hämtad från http://www.free-pictures-photos.com/

Inget annat tecken än korset !

Vi behöver inga Andens tecken i hjärtat, några manifesterande tecken som retar vår nyfikenhet och våra sinnen, några förnuftets tecken som rättar in Gudsteorin i förnuftets hypotesbyggen.

"Detta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken, men det skall inte få något annat än Jonas tecken." (Lukas 11:29)

Detta tecken är ett fasansfullt tecken för stoltheten. Det säger att vår synd var så allvarlig och svår att inget mer än Guds Sons eget blod krävdes för att sona vår synd. Våra tårar, våra ansträngningar, våra böner, våra gärningar räckte inte, inget mindre än det heliga och fullkomliga offret av Gudamänniskan Kristus var tillräckligt för att utsläckte den helige Gudens vrede över vår synd.

Detta tecken är ett underbart tecken för tron. Korset vittnar om en Gud som älskar, inte i ord eller gester, inte i poesi eller dikter, en Gud som älskar till döds, en Gud som blöder och lider korsfäst och törnekrönt, för att vinna en plats åt dig och mig i sitt eviga rike. Så mycket älskar vår Gud!

Jonas tecken - till tro eller otro

Jona blev sänd att predika för folket i Nineve, men tjurade och blev uppslukad av en fisk och blev kvar i fiskens buk tre dagar innan fisken spydde upp honom på en strand. Kristus själv skulle dö och uppstå på den tredje dagen. Som ett tecken på att Han på korset fullgjort sitt försoningsverk inför Gud.

Skriften säger:

"han ...utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull." (Rom.4:25)

Det tecken som skulle drabba folket skulle kulminera folkets olydnad och trolöshet inför sin Herre genom att de korsfäster Livets furste och deras dom blir Livets furstes seger som avslöjas i Hans uppståndelse och förhärligande.

Kristus reser idag ett tecken inför vår värld, som när vi betraktar det inte gör oss likgiltiga utan blir en vägdelare mellan tro och otro.

Simeon hade redan förvarnat hans moder Maria:

"Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. " (Luk. 2:34)

Kristus kallar judarna ett ont släkte, Matteus återger hans ord: "Detta onda och trolösa släkte"(Matt.12:39). Gud hade förlovat sig med gudsfolket Israel. Men när han sänder sin enfödde Son till dem så vänder de sig ifrån honom. De var otrogna den Gud som älskade dem. 

Är vi trogna den ende sanne Guden, lyder vi honom och älskar vi honom över allting? När korset heliga tecken reses i vår mörka värld så är det Guds gränslösa kärlek som uppenbaras för våra trolösa hjärtan. Om inte Jonatecknet förmår att smälta ner våra hjärtan i ånger för att vi brutit Guds förbund och lyfta vår blickar för till att se oss förlåtna genom Gudasonens ställföreträdande offer, så hjälper inga andra tecken, då blir Jonatecknet ett tecken till fall. Korsets och uppståndelsens tecken lämnar oss inte likgiltiga inför en helig och nådig Gud, utan blir antingen omfamnat i tro eller motsagt, precis som Simeon sade till Maria.

Inte det tecken folket ville och vill ha

De tecken som omgärdade Jesu verksamhet var ett sigill på Kristi gudomliga uppdrag och apostlarnas tecken var ett sigill på apostlarnas gudomliga uppdrag. Dessa tecken bekräftade Ordet, Guds Ord. Det viktiga med en bekräftelse är inte bekräftelsen i sig, utan vad den bekräftar.

Var judarna som omringade Jesus intresserade av Jesus? Ställde de frågan för att bekräfta sin tro eller för att bekräfta sin otro?

Femton verser innan texten i Lukas 11:29-36 hade Kristus förmått en stum att tala (v.14). Folket hade förundrat sig, men otrons människor som aldrig trodde vad Kristus än gjorde hade redan funnit på en egen teori om hur det hade lyckats. De ifrågasatte aldrig att han gjorde det tecknet men förklarade bort det med att det inte kom från Gud, utan från djävulen (v.15) .

Precis som Farao inte blev hjälpt till tro genom alla de tecken Gud sände över Egypten, så skulle judarna inte bli hjälpta till tro genom ett tecken från himlen. Tecknet skulle bara göra dem ännu hårdare i sin otro.

Men Kristus lovar ändå att ge dem ett tecken. Inte det tecken som de så föraktfullt förutsatte inte skulle ske, inte heller ett tecken som överbevisar ett otroget förnuft, utan ett tecken som drar vår stolthet ändå ner i stoftet, och skammen, i förkrosselsen över synden och som drar oss upp och ställer oss rena, heliga och rättfärdiga inför en nådig Gud, en Gud som är barmhärtigt sinnad mot fattiga syndare.

"Detta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken, men det skall inte få något annat än Jonas tecken." (v.29)

Kristus reser idag korsets och uppståndelsen tecken för folket och för oss moderna västerläningar.

Bilden är hämtad från http://www.free-pictures-photos.com/

Vi vill se tecken !

Luk. 11:29-36 "Då folk strömmade till, sade Jesus: "Detta släkte är ett ont släkte. Det begär ett tecken, men det skall inte få något annat än Jonas tecken. Ty liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så skall Människosonen vara det för detta släkte. Drottningen av Söderlandet skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet. Och se, här är mer än Salomo. Män från Nineve skall vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom. Ty de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona."

I texten blir Kristus omgiven av fientliga judar. Matteus och Markus berättar att fariséerna började diskutera med honom och ville sätta honom på prov. De ville att han skulle ge dem ett tecken från himlen. Av Lukas skildring ser vi att fariséerna hade en hel folkhop till hjälp som hade omringat honom för att ställa honom till svars.

Behövde de ett tecken? Och varför gav Kristus de inte ett tecken? Är det inte precis samma sak som karismatikerna sysslar med idag: "Vi fixar lite under och tecken så att folk tror", eller rationalisterna: "Ge oss ett bevis på er Gud så att vi tror!".

Gud kantade alltid sina frälsningshistoriska insteg i människans historia med under och tecken. Vi har Israels räddning ur Egypten, vandringen genom öknen, vi har Elias uppgörelse med Baalsprofeterna, Josefs teckentydning, Daniel och hans vänners räddning i Babylon osv. Men gjordes dessa tecken för att skapa tro? Gjorde de det? Var det inte väldigt praktiska gudomliga insteg i mänsklighetens historia för att markera Guds nådesnärvaro hos sitt folk? Förtröstade Israel mer för att Gud försåg de med mat från himlen: manna, varje dag? Nej.

Vi tycker det är väldigt spännande med tecken. Men knyter tecknen i sig själva oss närmare Gud? När Jesus gjorde ett av sina brödunder blev folk så entusiastiska att de reste efter honom för att be honom göra ett till.  Men Jesus bemöter dem:

"Amen, amen säger jag er: Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta." (Joh.6:26)

Tecken på grekiska: semeion har ungefär samma betydelse som i svenskan. Ett tecken visar vidare på en annan verklighet. Tecknen i sig visar på en verklighet som ligger bortom det vi har mitt framför ögonen. 

Bilden är hämtad från http://www.free-pictures-photos.com/

Källan till Hannas glädje

Messias hade kommit, han som profeterna talat om, han skulle bortta världens synder och skänka förlåtelse genom att offras i mänsklighetens ställe. Självklart blev hon glad, och kunde inget annat än prisa Gud.

Känner vi oss nedstämda. Låt oss tänka på vem Jesus är och varför han kom. Är inte det skäl nog att prisa Gud.

Sångaren sjunger:

”Är det sant att Jesus är min broder,

är det sant att arvet hör mig till?

O, så bort med alla tårefloder,

bort med allt som här mig ängsla vill!

Gud min broder - under över under!

Större nåd väl aldrig tänkas må!

Fast jag ej kan tro det alla stunder,

är jag salig på hans ord ändå.

Han har sagt min Fader - eder Fader,

han har sagt min Gud och eder Gud.

Mer än allting annat det mig gläder,

att ock jag har fått ett sådant bud.”

O det broderskapet, se det gäller

mer än allt vad här man nämna kan.

Ty i bredd med Jesus det mig ställer,

ger mig rätt till samma arv som han.

Samma arv däruppe i det höga,

samma himmel, samma Gud och Far.

Herre, Herre, öppna blott mitt öga

för de skatter jag dock verkligt har!"