Äkta djup glädje eller ytlig

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.” (Fil. 4:4-7)

Paulus brev till församlingen i Filippi har kallats ”glädjens brev”. Gläd er alltid i Herren, säger han. Man förväntar sig kanske att ett glädjefyllt brev är ett brev från en lyckligt förälskad till en annan lyckligt förälskad, där de talar om när de ska återse varandra.

I det här fallet skriver Paulus från sitt fängelse, han är inte bara osäker på om han någonsin skall få återse församlingen i Filippi, han är inte säker på om den romerska kejsaren kommer att låta honom behålla livet.

Man kan också tycka att församlingen i Filippi inte hade mycket att glädje sig åt. De var en minoritet i en antikristen stad, romarna var misstänksamma mot kristna och de judiska ledarna hade redan bannat de kristna från synagogorna. Församlingen hade också vissa inre bekymmer, det fanns en del oenighet och gräl.

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.”, skriver aposteln.

Hur kan någon förvänta sig att jag alltid ska glädje mig? Det händer ju trots allt en hel del tråkigheter runt mig. Kan man verkligen säga så om man inte är hög på gräs?

Hur ska vi förstå detta? Vi kan inte förneka att den fängslade Paulus ber de förföljda filipperna att glädje sig. Det är inte en vädjan. Det är en befallning.

Men kan man erfara glädje när omständigheter, förhållanden och relationer till människor inte bär upp en sådan känsla?

Det är verkligen så att när man känner Frälsaren Kristus, så kan man alltid glädja sig. Paulus uppmanar inte församlingen att glädje sig i omständigheterna eller i förhållanden och relationer, för det kan verkligen vara så att dessa inte ger oss något skäl till glädje. Vad skriver han?

”Gläd er alltid i Herren.”

Ha er glädje i Kristus. Det är inte detsamma som att ha en massa lyckokänslor. Det är att ha sitt hjärta hos Kristus. Det är inte fel att känna sorg och smärta. Går vi igenom, det som känns, ont, orättvist eller mörkt, så ska man inte förneka vad man känner. Kristus grät vid sin vän Lasarus grav, han grät när inför den fallna staden Jerusalems situation.

Men när en kristen gråter vid en annan kristens grav, så är det inte en bottenlös sorg. Jag gråter för att jag saknar honom eller henne, men samtidigt är jag glad för att han eller hon är hemma hos Gud.

”Gläd er alltid i Herren.”

Barnaskapet hos Gud innebär en livsgemenskap med Frälsaren och Hans Kyrka, i med- och motgång

Att vara barn är inte bara att vara arvtagare till Faderns alla välsignelser. Det är också att ha sin identitet med det nya familjenamnet. Det är att ingå i livsgemenskap med Kristus som vandrade lidandets och lydnadens väg. Denna andra del av myntet är det särskilt viktigt att påminna om i dessa dagar.

Guds apostel Paulus säger:

”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.” (Rom 8: 16-17)

Hör vi till familjen, så hör vi också ihop med Jesus som fick vittna för evangeliet under hån, spott, ja, piskslag, kors och död. Vi hör ihop med Kyrkans alla martyrer. Ja, ordet martyr betyder faktiskt vittne. Alla dem som förföljdes under Nero, spärrades in och kastades för lejon och brändes på bål. Alla de kristna som under kommunismen torterades, dödades och spärrades in på mentalsjukhus. Alla dem idag som får vittna om Jesus med sina liv i Syrien och Irak.

”Jesus sade till sina lärjungar: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig.” (Matt 16:24)

Men det bör inte oroa oss. ”lika visst som vi lider med honom..[blir vi] också... förhärligade med honom.” (Rom 8: 16-17)

Aposteln Petrus skriver:

”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då skall ni också jubla och vara glada, när han uppenbarar sig i sin härlighet. Saliga är ni, om ni hånas för Kristi namns skull, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er.” (1 Pet 4: 12-14)

Hur ska vi orka, hur ska vi våga? Ja, det gör vi för att vi har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!" Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.

”Så hjälper också Anden oss i vår svaghet. Ty vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord, och han som utforskar hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden ber för de heliga så som Gud vill. Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.” (Rom 8: 26-28)

Men framförallt får vi kraften ifrån det faktum att vi vet att Gud älskat oss och utgivit sin Son till våra synders förlåtelse.

Hur man vet att man är ett Guds barn

Nu kanske någon tänker: är det verkligen så att vi adopteras till Guds barn? Blir vi inte födda till Guds barn genom dopet och evangeliet?

Ja, Bibeln talar om att födas på nytt, att födas av Gud och att födas ovanifrån. Båda sakerna är sanna. De betonar olika aspekter av barnaskapet. När vi talar om att födas in i Guds familj genom den nya födelsen, så betonar vi att en nyomvänd är en bebis i Guds rike, som behöver få näring genom evangelium i Ord och sakrament. Är vi Guds barn är vi födda och adopterade in i Guds stora familj.

Men hur vet man då att man är ett Guds barn? Man kanske bara

inbillar sig att man är ett Guds barn. Låt oss för det första svara att man mycket väl kan inbilla sig att man hör Gud till fast man inte gör det. Världen är fylld av människor som tror att de hör Gud till fast de inte gör det. Muslimer som slaktar kristna i Irak och Syrien tror att de tjänar Gud fast de i själva verket tjänar satan. Många som kallar sig kristna är det inte.

Hur kan man då veta? Svaret på detta ger aposteln i Romarbrevet 8:

”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Rom 8: 16)

Den helige Ande talar genom den heliga Skrift. Han vittnar tillsammans med vår ande, att vi är Guds barn. Den som alltså har en ny natur, deras ande vittnar med Andens ord i den heliga Skrift. Av detta ser vi vilka som inte kan sägas ha andens inre vittnesbörd. Det är människor som inte ger Andens Ord i Skrift rätt. Om man förnekar Guds vittnesbörd i Bibeln, så är det ett tecken på att man inte har barnaskapets ande.

Vad är det då vårt barnaskaps ande ska vittna med Guds ande om? Guds barns ande ger naturligtvis sitt bifall till allt Guds Ord, men det som anden särskilt vittnar med vår ande om är evangeliet.

När Guds Ande i den heliga Skrift säger att Kristus: ”var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.” (Jes 53:5)

Då svarar barnaskapets ande i oss:

”Kristus var var genomborrad för mina överträdelsers skull, slagen för min missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att jag skulle få frid, och genom hans sår är jag helad.”

Vår ande säger ja och amen till vad Gud säger genom aposteln i
Efesierbevet 1: 7 ”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd.”

Ger detta genklang hos oss, då är vi Guds sanna barn, och då ger vi genklang, vittnesbörd åt allt annat som Anden säger till oss i den heliga Skrift. Är du och jag glada över att Jesus har gjutit sitt blod på korset för oss?Ja, då är det vår andes vittnesbörd med Guds Ande.

När vi blir barn till Gud säger vi adjö till våra gamla identitet

Tänk så stort att tas från de usla liv vi föds in i och adopteras in i Guds familj. Att få Gud till far och kunna säga adjö till slaveriets ande. Att inte behöva leva i fruktan i vetskapen att vår far är större än alla makter som skulle kunna hota oss. Vi kan vara frimodiga, orädda och glada! Med sitt blod köpte Kristus barnaskapet åt oss, och genom tron lever vi som Guds barn.

Vi har inte kvar några rättigheter i vår gamle fader: satans domän, och han har inga rättigheter till oss. Han kan inte göra anspråk på oss längre. Vi är döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Vi har rättigheter i vår Gud vår Faders rike. Rätten till att uppstå med våra

Den förlorade sonen återvände till sin far

kroppar till liv, rätten att få leva för evigt i himlen tillsammans med honom, rätten till beskydd, till bönesvar och till vägledning genom hans Ord.

Vår gamla identitet finns inte kvar. Den ströks ut på korset. Skriften säger:

”Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.” ( Kol 2: 13-14)

”om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” (2 Kor 5: 17)

Gud säger till oss i sitt Ord:

”Jag skall i nåd förlåta dem deras missgärningar,

och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.” ( Hebr 8: 12)

”jag skall vara er Fader, och ni skall vara mina söner och döttrar, säger Herren, den Allsmäktige.” (2 Kor 6: 18)

Upptagen i Guds familj

Det finns två sätt att komma in i en familj. Antingen genom födsel eller genom adoption. Små människor föds varje dag till familjer. Och det är förstås oftast en stora glädje för de mänskliga familjer dessa föds in i.

Det finns ett annat sätt att komma in i en familj. Och det är som vi nämnde: adoption. Familjer som ska adoptera har ofta längtat länge efter ett barn. Och när barnet kommer till in i familjen, så har det samma rättigheter som ett biologiskt barn, det får dela familjens namn och rätten att ärva.

Vi har några exempel på adoptioner i Bibeln. Den första är Moses. När farao hade befallt att alla manliga förstfödda skulle dödas, så lade hans mamma honom i en korg och placerade den i floden Nilen. När faraos döttrar gick ner för att bada, så såg de korgen och en av hovtjänarinnorna fick ta hand om barnet. Han blev förd till palatset och adopterades som en i familjen.

När Esters föräldrar dog så adopterades hon av en äldre

kusin, Mordekaj, som fick bli hennes far. Och tog hand om henne.

Man skulle också kunna säga att Mefiboset blev adoperad. Davids ungdomsvän Jonathan hade en son. Hans far Jonathan och farfar Saul var döda. Mefiboset var halt på båda fötterna. När David fick höra talas om Jonatans son så gav han honom hans far Sauls mark och det står att ”Mefiboset åt vid Davids bord som en av kungens söner.” ( 2 Sam 9:11)

Paulus skriver till församlingen i Rom och enligt romersk rätt fanns fyra principer för adoption.

1) Den adopterade förlorar alla rättigheter i den gamla familjen. Å andra sidan får man samma rättigheter som ett biologiskt barn i den nya familjen.

Det stämmer med vad vi läst om att vi inte har skyldigheter mot vår onda natur så att vi skulle leva efter köttet.

2) Den adopterade blir också arvtagare till den nya faderns egendomar. Även om nya barn föds till familjen förlorar den adopterade inte sina rättigheter.

3) Den adopterades gamla liv stryktes ut. Han betraktades som en ny person i ljuset av sin nya adoptivfamilj.

4) Den adopterade skulle ses enligt lagen som ett verkligt barn till den nya fadern. Varken mer eller mindre.

I ljuset av detta förstår vi kraften i de ord aposteln ger församlingen i Rom.

”Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!"

Som fria har vi vår nya tillhörighet i Guds familj

Den som är fri, befriad från satan, synden och skulden, behöver påminnas att han eller hon är fri. När satan försöker dra oss med till sådant tänkande eller sådant beteende som hör världen till, så får vi påminna varandra: "Nehej du. Jag har en annan herre, nu, en som vill att jag ska leva rent och heligt inför honom, och älska min Gud och mina medmänniskor i ord, tankar och gärningar."

Är det då så enkelt? Nej, självklart är det inte enkelt. Om det vore enkelt hade Gud genom sitt Ord inte ständigt behövt påminna oss om vilka vi är i Kristus, att vi är befriade och att vi är hans barn. Ärren av satans bojor, vår syndanatur får vi släpa med oss, men också dagligen begrava, genom att ångra våra synder och tro evangelium.

”köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill. Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen.” (Gal 5:

17-18)

De flesta vill höra till någonting eller några. I samhället har vi sällskap och föreningar, på nätet har vi grupper och communities.

Gud skapade människor till att höra samman. Adam hörde samman med Eva och saknade henne innan hon var skapad. De bildades familjer så småningom.

Familjen är viktig. Aposteln förklarar att vi alla kristna, har fått världens bästa identitet. Han förklarar att vi får byta den gamla slavidentiteten mot tillhörigheten till Guds familj.

”Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!"

Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” (Rom 8: 14-16)

Ärren av det andliga slaveriet kan göra sig påminda

Slaven som befriats och nu var helt fri kanske fortfarande hade kvar av ärr av sina bojor, behövde tid för att vänja sig med sitt nya liv i frihet. Vi har också kvar ärren av vårt slaveri invärtes. Ja, vi har t.o.m. kvar spår av vår gamla syndanatur i oss. Tankar som är slavens tankar, en dragning tillbaka till våra gamle herre: Satan. Därför måste aposteln påminna de troende i församlingen i Rom:

”Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba!* Fader!" (Rom 8: 12-15)

Det kan vara lätt för den före detta slaven att falla in i sitt gamla livs tänkande: att han eller fortfarande ska lyda sin gamle härskare. Men

aposteln förklarar att det är helt fel tänkande. Vi har inga skyldigheter mot satan. Vi ska inte följa vår gamla syndanatur: köttet. Fortsätter vi att leva som slavar, fast vi är fria, så riskerar vi att bli slavar igen.

”Om ni lever efter köttet kommer ni att dö”

Alltså om ni utan protester fortsätter att lyda den gamla syndanaturen vid minst blink, då riskerar ni att gå tillbaka till den gamla identiteten. 

 

Aposteln skriver på ett annat ställe:

”Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom 6: 2-4 )

Det betyder att den som är fri behöver påminnas att han eller hon är fri. När satan försöker dra oss med till sådant tänkande eller sådant beteende som hör världen till, så får vi påminna varandra: "Nehej du. Jag har en annan herre, nu, en som vill att jag ska leva rent och heligt inför honom, och älska min Gud och mina medmänniskor i ord, tankar och gärningar."

Hur den moderna slaven blir verkligt fri

Även fast den moderna människan anser sig fri, så är ingen det av naturen. Om vi vore födda fullkomligt fria, så skulle vi välja det goda framför det onda, i varje läge, kärleken framför hatet, sanningen framför lögnen och ljuset framför mörkret. Men uppenbarligen gör människan det inte. Därför finns det krig, svält och fattigdom, Alla dessa problem är människans egna projekt inte Guds. Det finns avundsjuka, vrede, oren begärelse och falskhet på insidan människan, ondska som

håller henne fången och gör att hon aldrig lever i Guds nya frihet, friheten att älska, lyda och tjäna Gud och medmänniskan.

Slaven hade inte mycket till val. Ändå talar den moderna människan mycket om människans fria val. Men slaven kunde inte själv välja att bli fri. Han måste köpas fri. Bibeln säger att Gud köpt oss fria genom sin egen Sons lösepenning, hans dyra blod på korset,

Skriiften säger:

”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” ( 1 Pet 1: 18-19)

”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder” (Ef 1: 7)

Förstår vi hur stor gåvan, Guds barns frihet, är?

Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. Ty alla som drivs av Guds Ande är Guds söner. Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!" Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.” (Romarbrevet 8:12-17)

I dagens text talas om en övergång från slaveri till barnaskap, och den talar om oss, den talar om dig och mig som kristna. Vi är ju sådana som förts från ett liv som slavar till ett liv som Guds barn. Förstår vi hur stor en sådan övergång är? Förstår vi hur stor skillnaden är mellan att vara slav och att vara ett kungabarn?

Det är bara Guds nåd, kärlek och godhet vi har att tacka för en sådan övergång. När vi därför tänker på detta, så bör vi tänka på hur god vår himmelska Fader är, hur mycket han älskar oss. När vi därför begrundar vad det andliga slaveriet var och är, så är det för att vi ska påminnas om allt vi fått genom vår älskade Frälsare Jesus Kristus.

Ett rent evangelium alternativet till ekumenik och kompromiss i läran

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.” (Amos 5: 21-24)

Det är bara Guds rena ord i lag och evangelium som upprättar. Därför skall vi låta Kristi bo hos oss med all sin rikedom.

Gud hör bön, och Gud är värd alla våra lovsånger och all vår tillbedjan, i liturgi, i gudstjänst, musik och psalmer, men vår tillbedjan är inte vårt sätt att dra ner Gud, och blidka honom. Gud är försonad genom Jesus Kristus vår Frälsare på korset. Bönen är inte ett verktyg, ett nådemedel, utan den omvända själens gensvar på evangeliets glada budskap om frälsning och förlåtelse.

När vi vänder oss till Jesus Kristus, till det rena evangeliet, den Guds ords lära som vi har fått i den heliga Skrift, det är då den sanna kärleken till Gud och medmänniskan föds. Då vill vi tillbedja Gud med våra sånger och böner, med vår gudstjänst och vår liturgi. Då kan vi ta emot psalmistens ord:

”Höj glädjerop till Gud, vår starkhet, höj jubel till Jakobs Gud! Stäm upp lovsång och låt pukor ljuda, ljuvliga harpor tillsammans med psaltare.” (Sal 81: 2-3)

”Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” (Kol 3: 15-17)

Vad är det viktiga med vår kyrka och församling?

Det viktigt är att i ånger förtrösta vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Det kan vi när vi får behålla Guds rena ord och sakrament bland oss i en enig kyrkogemenskap. Det kan vi när vi inte kompromissar med Guds ord, utan förkunnar det rent och klart och utan förfalskning. Låt oss inte låta oss bedras av fromma ord och vackert tal, om saker som inte har med Guds Ord rena att göra, utan påminna varandra om vår Frälsares nåd och det budskap som en gång för alla anförtrotts åt de heliga.

Gud hatar ekumenik som kompromissar med Bibelns lära

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.” (Amos 5: 21-24)

Det var säkert ljuvliga sånger i templen i Jerusalem, i Betel och i Dan. Det var säkert underbar tillbedjan och lovsång, det var rikligt med offer på altaret, det var utan tvekan ljuva känslor som strömmade igenom gudstjänstbesökarna när de lyfte sina händer till Herren.

Gud hatar falsk ekumenik, när man kompromissar med Hans Ord, synkretism där man blandar Guds Ord med människomeningar, som man gjorde i Dan och Betel när man både bad till Herren och guldkalvar.

I Taizé kan en pingstvän tala i tungor och en romersk-katolik be till Maria och helgonen. På pingstvännernas Nyhemsvecka i år var

Frida Ohlsson Sandahl på pingstvännernas Nyhemsvecka

Frida Ohlsson Sandahl grundaren av Jönköpings Pride inbjuden att tala under temat ”Tänk själv – tänk tillsammans”. Men en kristen ska inte tänka själv, eller tillsammans med andra. En kristen skall lyssna till Guds Ord och underordna sig allt vad Gud talar genom Bibeln. Vi är inga postmodernister som säger att något är sant för att det känns rätt, utan vi tror att vad Bibeln talar är vad som är sant. Människans eget hjärta ger vi inte mycket för, utan bekänner med profeten Jeremia:

”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt.

Vem kan förstå det?” (Jer 17: 9)

Men om Bibeln bekänner vi:

”HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ner på jorden,

luttrat i degeln, renat sju gånger.” (Ps 12: 7)

Israels folk och sydriket hade accepterat avgudadyrkan parallellt med tillbedjan av den ende sanne Guden, man frossade i lyx och överflöd medan den fattige led av svält och man såg mellan fingrarna på prostitution. Lösningen på detta var inte mera gudstjänster och finare psalmer, mer offer och mer bön, finare instrument och djupare andakt.

Lösningen på avfall från den rena läran och lydnaden för Gud ord, är alltid omvändelse. Bön och sång är inte omvändelse, utan vad som kommer ur omvändelsen.

Omvändelse är att man vänder sig till Gud med ånger och tro. Att man ångrar och bekänner sina synder och tar emot förlåtelsen. Och har tron ersatts av människotanker så är lösningen att vända tillbaka till Guds ords rena och klara lära.

Judarna i Berea var inte frommare, för att de bad mer och sjöng vackrare psalmer. Lukas skriver:

”Judarna där var mer öppna än de i Tessalonika. De tog emot ordet med all villighet och forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunde förhålla sig så.” (Apg 17: 11)

Om kyrkor, samfund och församlingar drabbas av läromässiga problem så är lösningen inte att lägga locket på, eller att ”tänka själv”, utan det är att sätta sig ner, och begrunda Guds Ord, forska i Skrifterna, att undersöka vad Gud säger i den heliga Skrift och att rätta sig efter det.

Ekumenik i olika skepnader, då och nu

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.” (Amos 5: 21-24)

Vad är det viktiga med vår kyrka och församling? Vi tänker ofta: det är att vi kommer samman, ber tillsammans, sjunger fina psalmer och uttrycker vår tillbedjan i gudstjänsten. Allt det är naturligtvis något vi älskar och tackar Gud för. Vi tackar Gud för en fin högmässa och uppbyggande liturgi eller gudstjänst. Vi tackar Gud för underbara psalmer av psalmförfattare som med musik och lyrik målade av Guds evangelium på ett fantastiskt sätt.

Men sann tillbedjan och sann tro är inte bara vackra gudstjänster och fina psalmer, att vi visar Gud vår hyllning. Sann gudstjänst handlar om mer.

Dagens text är hämtad från profeten Amos bok. Han profeterar i en tid av välgång rent materiellt för Guds folk. Israels kung Jerobeam II vann några viktiga fältslag och återställde de ursprungliga gränserna för landet. Kungen i Juda: Ussia hade lyckats med att bygga upp en imponerande armé med vilken han drev bort filisteerna. Vi befinner oss i ett grönskande land 760-750 f. Kr.

Men under den vackra fasaden odlades avgudadyrkan och omoral. Ändå sjöng man Davids psalmer och offrade mängder med tjurar och bockar i templet i Jerusalem. Man höll bönetimmarna och iakttog sabbat, påsk, pingst och lövhyddohögtid.

”Ni skrålar era visor till harpans ljud och tänker ut nya musikinstrument som David. ” (Am 6: 5-6)

Man hade ett rikt musikliv och lovsjöng och prisade Gud i templet. Ändå säger Gud genom profeten Amos:

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra.” (v. 21-23)

Man kan undra varför Gud talar som han gör. Om Israel nu hade felat, kompenserar hon det då inte med offer till Gud, med mer gudstjänster, mer böner och mer tillbedjan? Är det inte ett bra sätt för ett folk att vända tillbaka till Gud, att bli mer och mer lovsjungande och gudstjänstfirande?

I dagens kristenhet så sysslar man med denna form av konstgjord andning. Ungdomar lockas inte av en klar predikan av lag och evangelium, därför ordnar man konfirmandresor till Taizé i Frankrike, en klosterkommunitet

Ekumenisk gudstjänst Taizé i Frankrike. I mitten munkar.

där man kan ägna dagarna åt bön, meditation och lättsjungna lovsånger. Man har gjort Påven Johannes XXIII:s ord till ett motto: ”Låt oss inte försöka ta reda på vem som hade rätt eller fel, utan försona oss!” Därför ber man gemensamt katoliker, baptister, pingstvänner och folkkyrkliga. Ja, många av ungdomarna som åker dit är inte ens troende. Men det är inte intressant för researrangörerna. ”Vi håller ju på med något religiöst här, vi ber, mediterar och sjunger. Då spelar det väl ingen roll vad Guds Ord lär om dopet, om nattvarden, om utkorelsen, om frälsningen osv. osv.” Spelar det roll?

Bön, sång och religiös verksamhet används i reformerta sammanhang som ett redskap att sträva uppåt och finna gemenskap, på samma sätt som i hinduismen och islam. Jag minns själv från mina unga år, när man i något sammanhang blev osams, när synen på vad Bibeln lär gick isär. Då sade man: ”nej, nu ska vi inte kivas bröder. Låt oss be tillsammans och sjunga lite lovsånger.” Så gjorde man det och trodde att man var eniga, fast man inte var det och man trodde att Gud var nöjd med vår religiösa aktivitet. Vi hade ju visat oss som riktiga kristna. Samma sak har hörts från förment lutherska sammanhang. I en gemenskap hade man frågetecken kring en person, hans tro, lära och liv, man kallade dit honom. Så berättar man efteråt: ”Han inledde med att bedja en så innerlig och brinnande bön. Då förstod vi alla att allt var gott och väl och alla frågetecken lade sig”.

Men är det så att fromheten kommer först och tron sedan, andlighet först, kärlek först och läran i andra hand? Kan man kompensera avfallet med vackra sånger, med en skön liturgi, med innerliga böner, med väldoftande offer, med mer meditation, med mer tungotal, med mer extas och överlåtelse?

Gud säger om en sådan fromhet, en fromhet där man inte omvänt sig till Gud, för att man felat, först, där man inte bekänner sig till allt Guds Ord, Gud säger om en falsk ekumenik, där man ska vara tillsammans innan läran och livet är utrett:

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. ”

Guds frälsning i Jesus Kristus förmedlas genom evangeliet som mottages i tro

Moses hade förmedlat Guds lag från Sinai berg på de två stentavlorna, och alla andra regler och förordningar Israel skulle leva efter för att behålla landet. 

Men kunde lagen ge dem barnaskapet hos Gud? Israels historia är väl det tydligaste exemplet på att lagen i sig själv inte kunde frälsa någon. Israel misslyckades ständigt i sitt förhållande till Guds lag. Gud gav dem offren för att ge dem en väg tillbaka till honom. Genom offren påmindes folket om att frälsningen inte kommer från människan, utan från Gud. I offren var det en annan som tog bort skulden, och sonade, så att människan kunde närma sig Gud som rättfärdig, och dessa offer hade sin kraft av det fullkomliga Offer som Gud själv bar fram när han offrade sin Son på korset. Johannes Döparen pekade på honom med orden:

”Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” (Joh 1: 29)

När aposteln Paulus därför citerar de centrala delarna av profeten Moses ord i dagens text, så är det inte lagen han åsyftar, utan evangeliet. Han säger:

”Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. Mose skriver ju om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller lagen skall leva genom den. Men den rättfärdighet som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall fara upp till himlen? - det vill säga för att hämta ner Kristus - eller: Vem skall fara ner i avgrunden? - det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Rom 10: 4-10)

Precis som Israel glömde, och försökte upprätta sin egen rättfärdighet, fast de hade Guds Ord förkunnat i sin mitt och i sitt hjärta, så glömmer vi också väldigt snabbt. Också fromma kristna försöker ibland lyfta sig i håret för att bli rättfärdiga på egen hand. Man tror att kristendomen går under för att man ibland misslyckas. En sådan föreställning bottnar i att man lurar sig att det är lagen och lydnaden som definierar oss som kristna. Vi vill liksom stiga upp i himlen för att hämta ner frälsningen, eller ner i avgrunden.

Därför påminns vi idag om att ”Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, nämligen trons ord som vi predikar. ”

Inte i bönen, inte i kampen, inte i din och min egen strävan. Evangeliet innehåller allt vi behöver till vår frälsningen, trons ord som säger:

”Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.” (Ps. 103: 11-12)

”Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus. Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.” (Kol 2: 13-14)

Detta budskap kommer till oss, och då blir det precis som aposteln säger:

”Om du...med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst. med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Rom 10: 9-10)

Du och jag behöver inte fara runt vitt och brett och söka efter andliga upplevelser hos kändispredikanter, eller låta oss förföras av andliga tekniker som utlovar härliga känslor. Kristus är oss närmare än så. Ordet är dig nära. Han kommer till oss genom det evangelium som förkunnats idag. Han har fött oss på nytt och klätt oss i rättfärdighetens mantel, genom dopet. Vi förenas med honom, när vi tar emot Kristi sanna kropp och blod i altarets sakrament, till syndernas förlåtelse.

När vi tar emot evangeliet i tro, i våra hjärtan, bekänner Kristus som Herre, när vi bekänner Jesus som Herren, då äger vi rättfärdighet inför Gud. Låt oss därför inte låta oss förföras, utan hålla fast vid trons Ord som vi predikar.

Gud är inte "någon annanstans", Gud förmedlar sig genom sitt Ord

Folket på Mose tid inbillade sig hela tiden att Gud var någon annanstans. Och så är det också idag.

Man vill fara till Livets Ord i Uppsala för att "uppleva Gud" eller fara till Taize i Frankrike. Men profeten Moses förklarar att vi måste göra oss av med tanken på att Gud bara finns i det spektakulära, om han någonsin finns där. För hur spektakulärt är egentligen en vandringsstav, en kopparorm eller varför inte en krubba i ett stall?

Lärjungarnas hjärtan brann inte på en scen eller i en katedral, utan i det stilla samtalet under en vandring på vägen till Emmaus, några få lärjungar. När som det står ”han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla Skrifterna.” (Luk 24: 27) Det var då deras hjärtan brann.

Och de fromma judarna i Berea, lovordas inte för att de upplevde dunder och brak och fallanden, utan för att de ”forskade dagligen i Skrifterna för att se om det kunna förhålla sig så” (Apg 17:11) som Paulus sade.

Hur visste Timoteus så mycket? För att han hade flödat i smörjelsen? Nej, säger Pauuls: ”du känner från barndomen de heliga

Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus.” ( 2 Tim 3: 15)

Vad är det som gör gudsmänniskan fullt färdig och väl rustad för varje god gärning? Är det inte att be och fasta?

Det är bra att be och fasta, men ”Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” ( 2 Tim 3 16-

17)

Guds rättfärdighet betyder bland annat att Gud straffar

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.” (Amos 5: 21-24)

Rätten är Guds straffande rättfärdighet. Gud hade sagt genom profeten Moses :

”Ty alla dessa avskyvärda ting har landets inbyggare bedrivit, de som var där före er, och landet har blivit orenat. Gör inte något sådant, så att landet spyr ut er, liksom det har spytt ut det folk som har bott där före er.” (3 Mos 18: 27-28)

Nordriket intas år 722 f. Kr av assyriska arméer, landet plundras och hela folket sprids ut i Assyrien, år 586 f.kr. förs Juda till den babyloniska fångenskapen och templet förstörs.

Gud straffar också våra synder. Han straffade våra synder när domen föll över hans Son på korset. När Jesus dog så dog han med våra dolda och uppenbara synder, han tog med sig dem upp på korset och i hans uppståndelse förklaras vi rättfärdiga.

Frälsningen kommer från Gud och inte från oss, våra tafatta strävanden att blidka Gud.

”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,

slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” (Jes 53: 5-6)

Upprättelsen handlar om Jesus Kristus, hans liv, lidande, död och uppståndelse. ¨

”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd som han har låtit flöda över oss, med all vishet och insikt.” (Ef 1: 7-8)

Det är där vår olydnad slutar, vid hans kors, när vi ångrar oss och tror att Gud för Kristi skull stryker ut allt, gör allting nytt, och innesluter i oss i Guds renande rättfärdighet.

Sök bekräftelsen i Guds Ord, snarare än i känslor och upplevelser

Måste man inte höra Gud röst i mystiska uppenbarelser, i drömmar och syner, måste man inte gå upp till Sinai berg för att höra Guds stämma i åska och blixtar? 

Idag vill människor lyssna efter röster och signaler, genom att lyssna inåt, man vill tolka olika känslor och händelser som Guds tecken och ledning, för att man ska veta vad man ska göra.

Gud hade lovat Israels folk landet, om de var lydiga hans bud. Folket hade alltid valt den svåra vägen istället för den enkla. De hade trots allt knallat runt i öknen mellan Egypten och Israel i 40 år, trots att man kan vandra däremellan på någon vecka.

Var då Guds bud något mystiskt och avlägset? Gud svarar genom profeten Moses:

”det bud som jag i dag ger dig är inte för svårt för dig och det är inte långt borta. Det är inte i himlen, så att du behöver säga: "Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" Ordet är inte heller på andra sidan havet, så att du behöver säga: "Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det.” ( 5 Mos 30: 11-14)

Guds uppenbarelse och Guds ledning, fanns där redan hos dem. Det fanns i deras hjärtan. De hade fått höra hans undervisning av präster och leviter.

Gud hade sagt om Levi söner:

”de tog vara på ditt ord, och ditt förbund höll de. De skall lära Jakob dina förordningar och Israel din lag.” (5 Mos 33: 9-10)

Malaki skriver:

”prästens läppar skall bevara kunskap, och undervisning skall man hämta från hans mun. Han är en budbärare från HERREN Sebaot.” (Mal 2: 7)

Därför var budet inte långt borta. Det var inte oåtkomligt i himlen, så att man måste hämta ner det, eller be något proffs att hämta ner det. De hade Guds eget Ord memorerat i sina hjärtan. I sin mun, Guds profetrulle. Ja, mycket nära, säger Guds profet Moses.

Hur Gud är nära, när man inte känner eller ser hans närvaro

Att kräva under kan vara att pröva eller fresta Gud, precis som folket gjorde vid Massa eller Meriba och som Satan gjorde med Jesus.

Ändå är Gud undrens Gud. I slutet av 5 Mosebok befinner sig profeten Moses i slutet av sitt liv. Han hade lett Guds folk genom öknen. Under en hel generations levnad hade de vandrat. De flesta av de som lämnat Egypten genom plågorna över Faraos land och genom det öppnade röda havet, hade fått lägga ner vandringsstaven under den 40:åriga vandringen genom öknen. Nu befann de sig på gränsen till det utlovade nya landet. Moses skulle precis lämna över ledarskapet till Josua. Guds nästa profet.

Gud hade visat sig närvarande i vandringen i öknen genom molnstoden om dagen och eldstoden om natten, när han ledde dem. De hade bespisats med manna från himlen och vatten ur klippan. Nu när de gick in i det förlovade landet, så upplevde de inte sådana fantastiska under. Nej, ingen av profeterna efter Moses kringgärdades av under på samma sätt som under Mose tid. Elia glimtar till, men det är ungefär 600 år senare.

Men Gud hade inte på något sätt glömt dem eller övergett dem. Även fast de inte på samma sätt såg Hans närvaro för sina ögon synbart, så var han med dem.

Moses påminner dem om att de skulle gå in i det utlovade landet, som Gud lovat hans fäder för över fem hundra år sedan. Här skulle de bosätta sig, leva och ha sitt hemland. 

 

Hur ska skulle folket kunna vara säkra på Guds beskydd och välsignelse nu? Svaret låg i att de lyssnade till ”hans bud och stadgar som är skrivna i denna lagbok, och vänder om till HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. ” ( 5 Mos 30: 10)

Gud är lika närvarande som hans Ord är närvarande, när det talades genom profeten, när det höglästes ur skriftrullarna av leviterna och prästerna, när de upprepades av husfadern och memorerades av barnen. Moses skulle nedteckna Guds Ord ord i Lagrullen, Torah, som folket hela tiden skulle bära med sig. Gud är oss lika nära som vår Bibel,  löftena i evangeliet gör Gud närvarande, när han säger: Jag förlåter för Kristi skull.

Kan man kräva underverk av Gud?

Jesus hade sagt till Thomas:

”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20: 29)

Det är alltså en större kristendom. Att tro utan att se. Petrus skriver:

”Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron skall visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig. Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje” (1 Pet 1: 6-8)

När Israels folk kräver underverk av Gud genom hans tjänare Moses, att Gud skulle ge de vatten ur klippan, så säger Moses till folket:

”Varför sätter ni HERREN på prov?" (2 Mos 17: 2)

”Och [Moses] gav platsen namnet Massa och Meriba, eftersom Israels barn hade klagat och satt HERREN på prov och sagt: "Är HERREN ibland oss eller inte?" (2 Mos 17: 7)

Att sätta på prov är samma ord på grekiska som fresta. När Satan försöker övertala Jesus att kasta sig utför tempelmuren för att änglarna skulle ta emot honom, ett underverk som borde bevisa för alla att Jesus är Guds Son, då svarar Jesus genom att citera Moseböckernas beskrivning av händelsen vid Massa. Gud säger genom Moses:

”Ni skall inte fresta HERREN, er Gud, så som ni frestade honom i Massa.” ( 5 Mos 6: 16)

Att kräva under kan vara att pröva eller fresta Gud, precis som folket gjorde vid Massa eller Meriba och som Satan gjorde med Jesus.

Är jakten på yttre andliga sinnesupplevelser ett tecken på större eller mer "levande" kristendom?

Vart ska vi fara för att uppleva mer av Gud? Den romerska katolska kyrkan menar att vissa platser där heliga män är begravda, eller där jungfrun Maria uppenbarat sig är särskilt heliga. Man vallfärdar till Lourdes, Rom och Santiago di Compostela. 1992 fick den syrisk-ortodoxa flickan Samira i Södertälje uppmärksamhet. Det sades att

Jesus uppenbarat sig för henne på balkongen och att det kom helande olja ur hennes händer. 45 000 personer vallfärdade från Sverige, USA, Österrike och Tyskland till lägenheten i Södertälje för att få del av hennes välsignelse. Vem har inte hört talas om den danske helandepredikanten Jens Garnfeldt? Han blev känd i Sverige genom kanal 10 som sänder från Älmhult, där han haft mötesserier, med handpåläggning där folk faller till marken. Tusentals nyfikna svenskar har besökt hans möten.

Vad är det som gör att folk dras till sådana här evenemang. Är det inte att man vill ha en bekräftelse för sin tro, som när fariseerna bad Jesus om ett tecken från himlen. Jag tror många kristna tänker att det vore häftigt att inte bara sitta med sin Bibel, utan att också få känna och uppleva, att se och erfara. ”Då vet vi att Gud är med oss. Då vet vi att vi är rätt ute”.

Helt klart är det så att Bibelns Gud är en Gud som interagerar med människan. Gud är en Gud som blandar sig i människors liv. Det är inte så att Gud bara skapat världen och sedan dragit sig undan.

Gud är väldigt engagerad i Adams liv, han samtalar med honom när det gäller hans arbetsuppgifter och hans sociala situation, d.v.s. han ger honom uppgiften att bruka Edens lustgård och när Adam kände sig ensam skapar han kvinnan åt honom. När människan trasslade till det för sig talade Gud till Noa och befallde honom att bygga arken. Han skapade ett folk genom Abraham, Isak och Jakob och gav Abraham ett land, Kaanans land. När det blev dåligt med mat och vatten under Jakobs tid, så såg han till att Jakob med söner fick komma till Egypten.

Gud ingriper och talar till sina patriarker och profeter. Men vi ska inte tro att han talar till dem hela tiden. Josef hade ingen aning om hur det skulle lösa sig under alla år han satt i fängelse. Det gick 40 år från det att Moses flydde från farao till Midjan till den dag han blev kallad av Gud att föra ut folket ur öknen. Innan dess har han inga instruktioner om vad som skulle hända. Det var inte så att folk i allmänhet sprang runt och småpratade med Gud och fick detaljinstruktioner om sin vardag. Ibland upplevde till och med profeterna att Gud var tyst. Profeten David skriver:

”Hur länge, HERRE, skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?” (Ps 13: 2)

När man inte ser, hör och upplever på ett väldigt påtagligt sätt kan man få för sig att Gud alldeles övergett oss. Det är många människors största rädsla. Det var därför Thomas sade:

”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro." (Joh 20: 25)

Det är en av orsakerna till att sådana skaror dras till sammanhang som lockar med fantastiska upplevelser och erfarenheter.

Men Jesus hade sagt till Thomas:

”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20: 29)

Det är alltså en större kristendom. Att tro utan att se.

Finns fariseernas och sadduceernas lära idag?

Det som förenade både ”fariseernas och sadduceernas lära” var deras tro både att alla människor hade en inneboende godhet och av naturen en fri vilja.

All detta är i högsta grad aktuellt idag. När den romerska kyrkan säger att man vid sidan av bibelordet får ha läror om Marias obefläckade avlelse och hennes himmelsfärd, om påvens ofelbarhet och auktoritet, om att nattvarden är ett oblodigt offer av Gud som människan frambär, att skärselden är ett förstadium till himlen, att munkar och präster ska leva i celibat och att man kan be om Marias och helgonens förböner, då är det fariseenas surdeg. Om man säger att brödet i nattvarden är är främst en symbol så säger man mer än vad Skriften säger. Något sådant står ju inte i texten. Där står bara att Jesus säger att brödet han ger i nattvarden är hans kropp och vinet hans blod. När man säger att dopet är en lydnadshandling, ett sätt att visa att man blivit kristen, så säger man mer än Skriften säger. Det står helt enkelt ingenstans. Många kristna samfund och kyrkor är inte nöjda med bibeltexten, utan vill komplettera den med mänskliga tankar, som inte stämmer med Bibeln. Det är fariseernas surdeg. Det är att säga mer än vad texterna säger. Det är att lägga något till Guds Ord.

Sadduccerna var motsvarigheten till dagens liberalteologer. De erkände inte hela Skriften som normerande. Man ville dra ifrån. På samma sätt gör liberalteologerna idag när de plockar ut kärleksbudet, och talet om människors värde, men underkänner andra texter, t.ex. vad Bibeln lär om förhållandet mellan man och kvinna, om äktenskapet, om skapelsen på sex dagar, om att Jesus gjorde underverk, och om att han dog och uppstod för våra frälsning osv. Det är sadducceernas surdeg.

Vi sade att det som förenade fariseerna och sadduccerna var deras tro både att alla människor hade en inneboende godhet och av naturen en fri vilja. Det är också en lära idag som förenar den romersk-katolska kyrkan med de flesta väckelsekristna. Det är därför inte alls underligt att Ulf Ekman och flera andra synergister konverterat till Rom. Rom menar att människan samverkar med ingjutna nådekrafter för att tillkämpa sig frälsningen. 

På samma sätt kan en väckelsekristen predikant appellera till oomvända människors ”fria vilja” och säga: ”det hänger på dig att bli frälst. Om du tar ett viljebeslut idag, så kan du bli frälst.” Men Bibeln beskriver den oomvända människan som andligt död. Jesus säger därför: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh 6: 44) Frälsningen handlar om Jesu verk på korset att han dött för syndare och uppstått till vår rättfärdiggörelse. Att han han offrats för vår skull. Frälsningen överräcker Gud genom evangeliet och genom dopet. Den tro som tar emot frälsningen skapar Gud genom sin Ande.

Om vi nu genomskådat den falska läran i dessa hänseenden så är det kanske lätt att man slår sig till ro. Ja, man kanske t.o.m. slår sig för bröstet för att man inte är som dessa andra.

Men Jesus säger orden ”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!" till sina egna lärjungar. Det är alltså vi som ska akta oss, se upp. Och vi ska inte bara se upp för de stora avvikelserna. De redan genomsyrade bröden. Vi ska se upp för den lilla surdegsbiten. Falsk lära uppträder också som väldigt små avvikelser. Men det som kännetecknar surdeg är, som vi sade tidigare, att den sprider sig. Det börjar med en liten avvikelse, och det slutar med ett stort avfall.

Aposteln säger: ”Lite surdeg syrar hela degen.” (Gal 5: 9) Vi ska inte tro att ”fariseernas och sadduceernas lära” inte skulle kunna slå rot också i våra sammanhang, om den inte redan gjort det.

Det kan t.ex. ske om man precis som fariseerna säger mer än vad Skriften säger. Det kan ske ganska oskyldigt. Man plockar ut några texter i Bibeln, skapar en princip, och sen försöker man skapa en hel massa tillämpningar utifrån den principen, som visserligen stämmer med principen, men som inte kan hänföras till särskilda bibeltexter.

Hur goda intentioner man än har, så säger man nu en hela massa saker som man inte kan motivera med Skriften, utan bara med en princip, och risken är att principen till slut blir heligare än bibeltexten. Eller om man spelar ut en princip mot en annan, så att den andre nästan helt förlorar betydelse. Tidigare kände vi bara igen detta resonemang från liberala präster från folkkyrkan som t.ex Ludvig Jönsson som sade att Gud är kärlek och allt som sker av kärlek är Gud, alltså är homosexualitet från Gud. Men det har märkts också en tendens från våra sammanhang, att man till exempel inte fullt ut skulle praktisera vår lära om kyrkogemenskap, om det inte kunde bedömas som kärleksfullt. En annan sak som tidigare bara sades från liberalt håll var att man kan vara farisé om man höll för hårt på bibelordet. Hör och häpna har den här helt felaktiga slutsatsen också dykt upp i våra sammanhang. Vi har idag lärt oss att fariseerna inte alls var bibeltrogna, utan sade mer än vad Skriften säger. Ja, de satte sina egna idéer över Skriften. ”Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull.” (Matt 15: 6)

Nu hoppas jag att vi gjort upp med den surdegen. Men Jesu varning står kvar, så att vi alltid ska vara vakande och beredda:

”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!"

Aposteln skriver:

”Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat.Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg.” (1 Kor 5: 7-8)

Det finns både en negativ och positiv sida av kampen för sann kristendom. 

Den ena är att kämpa mot den falska läran och synden, den andra är att hålla högtid med sanningens och renhetens osyrade deg, det betyder: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.” (Kol 3: 16). 

Det betyder att ivrigt delta vid församlingens gudstjänster. Det betyder att ta del av evangelium i Ord och sakrament. 

Men framförallt, att påminna varandra om att ” vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat”, d.v.s. att tala och uppmuntra varandra med det glada budskapet om att Guds Sons blod renar från synd, att Gud förlåter oss för Kristi skull. Denna nåd och förlåtelse är det som håller oss nära Gud och gör oss fasta i tron.