Den inre friden

Vi kan som Guds barn, fast vi har frid med Gud genom Kristus, fortfarande uppleva ofrid, i världen, i våra känslor, men egentligen har vi ingen anledning till det. Jesus säger:

”Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen." (Joh 16: 33)

När norrmännen fick höra att Tyskland var besegrat vid andra världskriget slut, så trodde man säkert på det objektiva fredslutet, men det kanske dröjde ett tag innan man fick frid i sitt inre, innan man kunde andas ut, för att man upplevde freden.

Men Jesus vill att vi också ska uppleva freden eller friden subjektivt

eller personligt. Han säger till oss:

”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Joh. 14: 27)  

När vi begrundar fredsfördraget, att vi har frid med Gud rent sakligt, så kommer friden också till vårt inre.

Aposteln talar om båda dessa former av frid när han idag säger:

”Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma.” (Kol. 3: 15)