Är det frukten som bär trädet eller tvärtom?

”Jesus sade: ”Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt. Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop sådana grenar och kastar dem i elden, och de bränns upp. Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min Fader förhärligas, när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.” (Johannes 15: 1-9)

Vad är det för ordsammansättning som upprepas i texten? Sex gånger upprepas detta med att bära frukt.  Men det finns också ett annat tema. Bli kvar eller förbli upprepas tio gånger.

Hur kommer det sig att två personer kan läsa samma text, och sedan mena att texten handlar om två helt olika saker. En av de vanligaste anledningarna är att den ene läser texten som om den vore lag, alltså något som talar om för oss vad vi ska göra, och den andre läser texten som evangelium, alltså något som talar om vad Gud gör för oss.

Är texten främst lag eller evangelium? Låt oss se närmare på den.

”bär frukt” och ”förbli i Kristus”. Är det ena en befallning och det

andra ett löfte. Eller är både befallningar? Eller hur är det?

När man läser en sådan här text där det står om att bära frukt, så brukar vi omedelbart tänka på vad vi behöver göra för att bära frukt och vad för frukter man ska frambringa.

Det är många som tycker om att höra om vad vi ska göra. Det är lätt att gilla när Jesus talar om för oss vad vi ska göra. Då får vi en chans, tänker vi, att visa vad vi kan.

Tankeverksamheten sätter igång. ”Vad är det jag ska göra för att det ska sägas att jag bär frukt? Hur mycket goda gärningar behöver jag alstra eller producera? ” Vi kanske börjar tänka på områden i våra liv där vi behöver städa upp, kanske bryta några dåliga ovanor. Kanske kommer vi på några bra saker som vi kan göra, några goda handlingar som vi kan visa upp. Och så lovar vi Gud att från och med nu ska det se annorlunda ut, ”nu ska det bli en bättre människa av mig. Och när jag gör så, kommer Gud inte att bli stoltare över mig, komma mig närmare?”

I allt det här tänkandet har vi lyckats vända på Jesu ord, så att han säger tvärtemot vad han säger i dagens text. Vi har fått honom att säga: ”Om vi lyder hans bud att bära frukt, då skall han förbli i oss”.

Men med ett sådant bakvänt resonemang så händer ofta antingen två olika saker: antingen så blir så stolta över våra framsteg att vi tänker att Gud måste känna sig nöjd med oss, eftersom jag nu frambringar de frukter han vill ha, för att han befaller det, och nu kan jag vara säker på att förbli i honom. Eller så blir vi nedstämda och ledsna, för att vi om vi ska vara ärliga mot oss själva, kan vi aldrig kan vara säkra på att vi lever upp till de förväntningar han har. Hur ska vi kunna veta säkert när vi gjort tillräckligt? Bär vi mer frukt eller rik frukt? Hur mycket är mer, eller rik frukt? Är det bara futtigt det jag presterar, eller är det tillräckligt?

Det vimlar av predikanter som älskar att tala om Jesu ord som befallningar och genom böcker, predikningar och TV-program föra ut talet om vad mycket frukt en kristen borde bära. De menar att man genom befallningar får fart på kristna och får dem att göra mer det de borde göra. Åhörarna fortsätter att kämpa för att sätta högra mål med sina liv, ta nya beslut, våga nya saker och leva det där livet som vi alla borde leva. Sådana böcker och häften och kurser säljer bra, för att de närs av vår vilja att göra mer.

Det slutar oftast med att kristna blir utbrända för att man misslyckats, och då är vi på ruta ett, samma ställe vi började på, eller så blir man uppblåst för att man tror att man gjort stora framsteg. Antingen talar man med breda penseldrag om sitt nya fina liv, eller så ger man upp.

Så blir det, när man har ögonen på frukten och inte trädet.

Låt oss nu gå tillbaka till texten.

De ord som Jesus talar i dagens text uttalar han för sina lärjungar när de vandrar mellan den övre salen där han instiftade nattvarden och Getsemane trädgård där han skall förrådas av Judas och överges av sina lärjungar, för att sedan dödas på korset. Skulle han verkligen dessa skälvande sista minuter ge dem råd hur de skulle tillväxa i kärlek och goda gärningar, ge frukt, och sedan tillfoga, om de gjorde detta, så skulle de förbli i honom?

Nej, dessa ord är tröst och uppmuntran för lärjungarna, och för dig och mig. I detta ligger: ni kommer verkligen att svika mig, jag kommer att föras bort, korsfästas och dö på korset. Men det är inte slut där. Ni kommer att ge frukt, när ni förblir i mig.

Att bära frukt är inte en befallning, det är snarare en beskrivning.

”Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt”

Det är så det går till.

Att förbli i honom är inte heller det egentligen en befallning, utan snarare än inbjudan. ”Ni är i mig. Bli kvar i mig. Gå inte från vilan hos mig till lagens träldom, eller syndens ok”.

Förbli i tron på Jesus Kristus som utgjutit sitt blod för era synder.