Om ånger - en text av CFW Walther

”Det är inte sannolikt att en predikant som kallar sig luthersk någonsin kommer att säga rakt ut att han betraktar ångern som en orsak till syndernas förlåtelse. Bara papister säger så, aldrig en evangelisk predikant som har någon uppfattning om den rena läran. Ändå är det inte så sällan det händer att predikanter som menar sig vara lutherska sammanblandar lag och evangelium genom sitt sätt att beskriva ångern. På två olika sätt talar de om ångern som vore den en orsak till syndaförlåtelsen: antingen genom att säga för mycket eller för lite om ångern.

På grund av sin brist på erfarenhet är många predikanter rädda för att leda folk till förtvivlan. De predikar, som de bör, att ånger föregår tron, men de är rädda för att om de inte gör en inflikning till det uttalandet så kommer någon i församlingen att bli modfälld. Av det skälet luckrar de upp sitt uttalande genom att säga att ångerns smärta inte behöver vara väldigt stor, och att en person kommer att tas emot av Gud om han så bara känner en längtan efter ånger. Vad predikanten borde ha sagt är följande: "Lyssna! När du har kommit dithän att du hungrar och törstar efter Guds nåd, så har du den nödvändiga ångern. Gud kräver inte ånger som ett medel med vilket du kan sona för dina synder, utan blott till syftet att du skall resa dig ur din säkerhet och fråga: Vad skall jag göra för att bli frälst?"

_ _ _

En person skall inte forska om huruvida hans ånger är tillräcklig för ge honom tillträde till Jesus. Hans fråga visar i sig själv att han får komma till Jesus. Om någon längtar efter att komma till Jesus, så har han den sanna ångern även om han inte känner det. Det är samma sak som när någon börjar att tro. Jag vet av egen erfarenhet att en person kan ha ånger utan att vara medveten om det. I åratal hade jag varit genuint ångerfull på gränsen till förtvivlan. Jag hade inte den ljuva vissheten om att mitt hjärta var försmält i sorg för att jag bittert försyndat mig mot min Fader i himlen, utan jag hade en livaktig känsla att jag var en förlorad syndare.

På den tiden rådfrågade jag någon som var mer erfaren dessa ting än jag var och på några få minuter fick han mig att se ljuset. Påståendet att Gud är nöjd med någons blotta längtan efter att ha ånger är ett bevis på en sammanblandning mellan lag och evangelium: ty ett sådant påstående framställer ångerns som en förtjänst på grundval av vilken Gud är nådigt sinnad gentemot syndaren och förlåter hans synder.
---_ _ _

Andra säger, förmodligen, till sina åhörare att ångern är nödvändig, som Skriften omvittnar på varje sida, och att deras förstånd borde förtälja dem att Gud inte kan förlåta synd som de hanterar så lättvindligt. Sedan fortsätter de med att beskriva ångerns kvalitet utifrån sådana texter som Ps. 38:.7-9: "Jag går krokig och mycket böjd, hela dagen går jag sörjande. Mina höfter är fulla av brand, inget helt finns på min kropp. Jag är maktlös och helt sönderslagen, jag klagar i mitt hjärtas oro." ; eller Ps.6:7,8:
"Jag är trött av mitt suckande, var natt blir min bädd genomvåt, jag dränker sängen med tårar. Av sorg är mina ögon förmörkade, de har åldrats för alla mina fienders skull." Legalistiska präster kommer att fråga sin klient om han kan säga alla dessa saker om sig själv; om han har gått nerböjd och sörjt hela dagen, om det funnits tider då hans höfter var fulla av brand, om han kan säga att inget helt finns på hans kropp, om han vätt sin säng med tårar, om hans vänner sett att det ser ut som han åldrats fjorton år på två veckor. etc. Såvida han inte kan peka på dessa kännetecken av vad man betraktar som sann ånger, så säger de till honom att han inte skall inbilla sig att han är  verkligt ångerfull.

Den metoden är totalt fel. Det är sant att texterna beskriver Davids sinnesändring. Men var finns det en text som förskriver samma grad av ånger för alla? Det finns ingen sådan text; tvärtom finner vi att när Petrus åhörares hjärtan på pingstdagen fick ett stygn och rördes att ropa: "Vad skall vi göra?" så predikades Guds nåd för dem omedelbart. Exemplet David kan tjäna som  illustration. Han hade levt obotfärdig ett helt år när Nathan kom för att lyfta fram hans avskyvärda synd för honom. När den botfärdige  David ropade: "Jag har syndat mot Herren". Så var det allt. Profeten iakttog omedelbart att David slagits ner och var förkrossad. Följaktligen säger han till honom: "Så har också HERREN förlåtit dig din synd.", 2 Sam.12:13. Samma sak läser vi om fångvaktaren i Filippi. Några minuter tidigare hade han varit så förskräckt att han skulle ta sitt eget liv. När han föll ner för apostlarna och ropade: "Herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?" så  säger man inte åt honom att han måste framkalla ånger i sig själv, och detta en upphöjd och allvarlig sådan, han påminns inte om Davids botgörande handlingar utan fick uppmaningen: "Tro på Herren Jesus Kristus, så blir du med ditt hus frälst." Apostlarna såg helt enkelt att mannen var förkrossad och tiggde om nåd, och de betraktade detta som tillräckligt. När någon förmåtts att hungra och törsta efter nåd, så har ångern fullgjort sitt verk
hos honom.

Pietisterna menar att tron måste föregås av en lång tids bättring, ja, de har varnat folk för att tro för tro för tidigt, man har sagt åt  dem att de måste tillåta den helige Ande att göra ett grundligt verk. Man kan inte, sade de, bli omvänd på två veckor, ibland förbereder Gud omvändelsen under månader och år. Detta är en fasansfull lära. Dessa predikanter inser inte vilket oerhört stort ansvar de tar på sig när de varnar någon för att tro i förtid. Vad sker med en sådan om han dör innan han är redo att tro? Jag
känner det fruktansvärda resultatet av en sådan undervisning av erfarenhet. En pietistisk teologie kandidat hade instruerat mig på det sätt jag beskrivit. Jag gjorde allt som stod i min förmåga för att bli sant botfärdig och föll i förtvivlan. När jag kom till honom för att berätta om mitt tillstånd, så sade han: "Nu är det dags för dig att tro". Men jag satte ingen tilltro till hans råd; jag trodde att han bedrog mig eftersom hans sista handledning inte stämde överens med botfärdighetens kännetecken, som
tidigare föreskrivits mig. Jag sade sålunda till mig själv: "Om du kände mitt tillstånd, så skulle du inte trösta mig. Vad jag vill ha är föreskrifter för mitt uppförande i fortsättningen." Han gav mig dem också, men det var meningslöst.

Om vi tänker oss att någon, på fullt allvar har slitits loss från sin självrättfärdighet och vill bli frälst av nåd allena, så skall vi för Guds skull frimodigt förkunna evangelium för honom. Det kommer inte att vara för tidigt. Ingen kan komma till Jesus för tidigt. Problemet är folk ofta inte verkligen kommer till Jesus; de kallar sig fattiga syndare; men är det inte; de vill bringa till Gud någon egen förtjänst. De är ren och skär hyckleri när de säger att de kommer till Jesus; ty i själva verket kommer de inte med
alla sina synder till honom som fattiga tiggare. Den Gud skänkt nåd att se sig själv krossad och slagen, utan någon som helst tröst, som ivrigt ser till honom för tröst, en sådan är sant botfärdig. Man skall inte varna en sådan för att gå till Jesus, för denne måste evangelium predikas. Han skall inte bara förtäljas att han kan komma, utan att han frimodigt skall komma till Jesus, och man skall icke inbilla honom att han kommer för tidigt. Om en sådan person dör efter att jag sagt åt honom att han ännu inte kan komma till Jesus, så skulle Gud utkräva den syndarens själ av mig.  En av huvudorsakerna varför många i detta sammanblandar lag och evangelium är att de misslyckas med att skilja den dagliga omvändelsen från den ånger som föregår tron. Den dagliga omvändelsen beskrivs i Ps. 51. David kallar den ett offer som han bringar Gud och som Gud har sitt välbehag i. Han talar inte om den sinnesändring som föregår tron, utan den som följer på tron. En stor majoritet av allvarliga kristna som omfattar den rena läran har ringare erfarenhet av sinnesändringen efter tron än den sinnesändring som sker före tron. Eftersom de har goda lärare har de letts inte letts till Kristus visa en omväg.. Men medan de är i Kristus kan deras forna självrättfärdighet träda fram igen, trots det faktum att den skingrats många gånger. Gud måste slå dessa fattiga kristna om och om igen för att hålla dem ödmjuka. Exemplet David kan tjäna till att illustrera detta. Han hade kommit till tro i ett ögonblick, men vilket elände skulle han inte få genomlida senare! En profet hade talat Herrens ord till honom, men till sin dödsdag var hans hjärta
tyngt av ångest, uselhet och elände. Gud hade upphört att gynna allt han företog sig; han mötte den ena olyckan efter den andra, tills Gud befriad honom genom döden. Men hela tiden hade David ånger tillsammans med tro. Detta är sannerligen ett Gud välbehagligt offer. Denna sorts sinnesändring verkas inte blott genom lagen, utan också genom evangelium. Genom evangeliet gör Guds kärlek sitt inträde i en människas hjärta, och när ångern utgår ur kärleken till Gud, så är det i sanning en ljuv sorg, som Gud tar emot. Gud är nöjd med den; ty vi kan inte tillerkänna honom större ära än genom att kasta oss själva inför Honom i stoftet och bekänna: "Du är rättfärdig, O Herre, men jag är en fattig syndare. Var mig nådig för Jesu Kristi skull."

Låt mig bifoga ett vittnesbörd från Schmalkaldiska artiklarna. Det är ett dyrbart ställe, en av ädelstenarna i våra  bekännelseskrifter. Ty den sanna läran om sinnesändringen återfinns inte hos någon av sekterna, utan blott i vår lutherska kyrka, och har framlagts på detta ställe. Ni vet att Luther skrev Schmalkaldiska artiklarna själv; vi välsignar honom till och med i
hans grav för att ha betrott oss med detta arv:

”Denna lagens tjänst och uppgift bibehålles och läres även i Nya testamentet, såsom Paulus säger Rom. 1: "Guds vrede uppenbaras från himmelen över alla människor." Likaså Rom. 3: "Hela världen står skyldig inför Gud, och ingen människa är rättfärdig inför honom." Och Kristus säger Joh. 16: "Den helige Ande skall straffa världen för synd." Detta är Guds ljungeld, med vilken han nedslår uppenbara syndare och falska helgon såsom hörande till en och samma hop och icke låter någon få rätt, utan driver dem allesammans in i skräck och förtvivlan. Detta är den hammare, varom Jeremia talar: "Mitt ord är en hammare, som sönderkrossar klippor." Detta är icke en förkrosselse, som man själv åstadkommer (contritio activa), en självgjord ånger, utan en förkrosselse, som man lider (contritio passiva), verklig hjärtesorg och dödssmärta. Detta betyder början till en rätt bot. Här måste människan höra denna dom: "I ären platt intet värda. Vare sig I ären uppenbara syndare eller (inbillade) helgon, måste I bliva och leva annorlunda än I ären och gören. Vem helst I än ären och huru märkvärdiga, visa, mäktiga och heliga I än viljen vara, här finns inte en enda rättfärdig." Men till denna lagens hårda tjänsteutövning fogar Nya testamentet genast genom evangeliet det trösterika nådelöftet, som man måste tro och lita på, såsom Kristus säger Mark.1: "Gören bättring och tron evangelium", d.v.s.: "Bliven och leven annorlunda och tron mitt löfte." Och före honom kallas Johannes en botpredikant, dock till syndernas förlåtelse, d.v.s. han skulle bestraffa alla och lära dem inse, att de voro syndare, för att de skulle veta, vad de voro inför Gud, och lära känna sig själva såsom förlorade människor och sålunda beredas för Herren att mottaga hans nåd och av honom vänta och få sina synders förlåtelse. Sålunda säger även Kristus i Luk. (sista kap.): "I mitt namn skall bättring och syndernas förlåtelse predikas bland alla folk." Men där lagen utövar denna sin tjänst ensam utan evangeliets tillskyndan, där är död och helvete, och där måste människan förtvivla likt Saul och Judas, såsom den helige Paulus säger: "Lagen blir till död genom synden." Men evangeliet giver oss tröst och förlåtelse icke blott på detta enda sätt, utan även i allmänhet genom Ordet, sakramenten och vad därmed sammanhänger, såsom vi senare skola höra, på det att vi må förstå, såsom det heter i Ps.129, att gent emot syndens svåra tyngd mycken förlossning finnes hos Gud.”