Att bli gripen av Kristus sker genom evangelium i Ord och sakrament

Att bli gripen av Kristus blir man inte genom att sitta och grubbla på Gud en vacker sommarkväll, att bedja intensivt eller genom att ta nya avgörande beslut.

Gud grep tag i oss när vi döptes en gång. Genom dopet lyfter oss Gud in i sitt rike och gör oss till hans barn. Vi blir födda på nytt och förändrade.  ”Men det var ju så många år sedan”, kanske någon säger, ”det är så mycket som hänt sedan dess.” Oavsett vad som hänt efter dopet så är det genom dopet han ingick i förbund med oss. Om vi lämnade honom senare i livet så står han fortfarande fast vid dopförbundet, och när vi vänder tillbaka till Kristus, då vänder vi tillbaka till vårt dop. Vi ikläds den rena vita dopdräkten som är Kristus och hans rättfärdighet.

Skriften säger: ”alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal 3: 27)

När vi glömmer bort vårt dop, när vi kommer bort från Gud, så är det Hans Ord, evangeliet som griper tag i oss och för oss tillbaka till Gud.

Vi är Guds barn endast av nåd genom att Kristus har offrats för våra synders skull, men Gud använder sig av sitt Ord, av evangeliet för att föra oss till honom. Men inte bara föra oss till honom, utan också bevara oss i honom. Genom Guds Ords förkunnelse, så ger han oss av sin Ande. Genom Ordet stärker han oss och bevarar oss. Vi påminns om vem Kristus är och vad Han gjort för oss, att han är vår Frälsare, vår räddare.

Det är inte bönen som styrker oss och bevarar oss i tron. Guds Ord är griptången som lyfter oss in och bevarar oss hos Kristus. Det är därför det är så viktigt att läsa sin Bibel och höra Guds ords predikan. Genom Bibeln talar Gud till oss och genom bönen talar vi till honom.

Jag tänker ibland på hur folk i stora skaror samlas på gator och torg när statsministern eller kungen är på besök. Vi får höra Konungars Konungs röst, Kristi Ord, varje gång evangeliet förkunnas, varje gång prästen predikar Guds Ord. Borde inte det vara det viktigaste för oss på hela veckan?

I Efesierbrevet 4 läser vi att Kristus ” steg upp över alla himlar för att uppfylla allt.  Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp.” (Ef. 4: 10-12) Bibeln säger alltså att det är Kristus själv som sände församlingens herde när han blev kallad.

Borde det inte göra att vi värderar predikoämbete som församlingens dyra skatt.  Även om pastorn är gammal och tråkig att lyssna på, så är han den som Kristus har sänt till oss. Även om han ibland är en jobbig och besvärlig person fylld med mänskliga brister så är han den Kristus själv har sänt åt oss. Även om budbäraren har sina kantigheter, så kan budskapet vara från Gud. Det är bland annat genom hans tjänst vi byggs upp och bevaras i Kristus.

 

Gud använder också Altarets Sakrament för att bevara oss i Kristus. Genom nattvarden så får vi ta emot Jesu Kristi verkliga kropp och blod till syndernas förlåtelse. Det är alltså ingen tom ritual eller symbolisk ceremoni. Även om brödet smakar bröd, så är det Jesu Kristi sanna kropp, även om vinet smakar som vin, så är det Jesu Kristi verkliga blod. Och när vi tar emot hans kropp och blod i nattvarden så blir vi ett med honom, vi förenas med honom. Vi får en verklig full förlåtelse när vi tror att hans kropp blivit utgiven för oss och hans blod blivit utgjuten för oss till syndernas förlåtelse.

Är inte detta mer fantastiskt än vi någonsin kan förstå? Borde vi inte ivrigt längta efter att ta emot Hans kropp och blod för att leva nära honom.  Jag tänker ibland på när Jesus efter sin uppståndelse visade sig för sina lärjungar på stranden av Tiberias sjö. De fick syn på honom från sina fiskebåtar, och det står att ” När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig ytterplagget, för han var lätt klädd, och kastade sig i sjön.” (Joh. 21: 27) Trots att båtarna var nära land ville Petrus inte vänta för att få möta sin Frälsare. Han var så glad och ivrig att få vara med honom.

Borde inte vi vara lika ivriga inför Altarets sakrament? Att ingenting får hindra oss från att förenas med vår Frälsare Kristus. Här kommer han ju till oss, inte bara på ett andligt sätt utan också på ett verkligt sätt genom sakramentet.   

Nattvarden är också Kristi hand varigenom han griper tag i oss och håller oss vid honom.

Vi ska inte heller glömma avlösningen. När vi bekänner våra synder inför Gud och får höra orden att våra synder är förlåtna så är det ett mäktigt redskap för att bevara oss i Guds nåd. Låt oss inte glömma bort den enskilda bikten när vi inför prästen eller en kristen broder bekänner våra synder och får ta emot försäkran om syndernas förlåtelse. När prästen avlöser oss så är det Kristus själv som talar. Han säger ju i Johannes 20: 23:  ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden."

Sammanfattningsvis ska sägas att alla Guds barn är de som gripits av Kristus, som håller sig till honom som sin ende Frälsare, den verklige, historiske och levande Kristus. Alla dessa Guds barn tror att Kristus är vår ställföreträdare inför Gud.  Vi kan inte berömma oss av att Kristus tagit upp oss till sina barn, därför att det är Guds Ande genom evangelium som skapat vår tro. Detta evangelium kommer till oss genom Ord och sakrament.