Jesu sabbat i graven på lördagen

 På påskaftonen vilar Kristus i graven. Vi  begrundar hans död. Hans sabbat, vila, blir vår vila från lagen  och vi ser fram emot påskdagsmorgonen.

1. Den mun är tyst, som bad så ömt
För mänskors arma släkte,
Och kärleken den kalk har tömt,
Som heligheten räckte.
Till ro den gode Herden går,
Som gav sitt liv för sina får;
Från kval och strid och möda
Han vilar hos de döda.
2. Men evigt ej, o mänskors vän,
Din hjord du övergiver;
En liten tid, och så av den
Du återfunnen bliver.
Det korn som dött i jorden var
Skall efter korta väntansdar
Stå upp och frukter bära
Att hela världen nära.
3. O livets Förste, som steg ned
I gravens mörka sköte,
Mig i din nåd och sanning led
Till dödens vissa möte!
När från en värld av oro full
Jag sänkes i den tysta mull,
Må du min själ förvara
Bland dina frälstas skara.


1. Ditt lidande har nått sitt slut:
O Jesu, du har kämpat ut
För oss den svåra striden.
Ej förr än frid åt oss du vann
Du ville njuta friden.
2. Så vila, gode Herde, nu!
Du förr ej fristad haft, där du
Ditt huvud luta kunnat.
Det tjäll du ej bland mänskor fann
Dig hårda klippan unnat.
3. Du stilla grav, du sälla bo!
Min Jesus helgat har din ro.
När dödens afton skymmer,
Som han jag somna skall förnöjd
Från möda och bekymmer.
4. Du tunga sömn, du långa natt!
Min Jesus målet för dig satt.
När livets morgon flammar,
Som han jag träda skall med fröjd
Utur min vilokammar.

1.
Så är fullkomnat, Jesus kär,
vad om din död förkunnat är.
Vad Guds profeter förespått,
nu har det i fullbordan gått.
2.
I allt du Fadern lydig var,
till korsets död vår skuld du bar.
Ditt dyra blod har plånat ut
vår synd, och dödens makt är slut.
3.
Nu döden dina ögon sövt,
din mun är stum, ditt öga dövt.
Men ur din död vårt liv upprann.
Ej döden mer oss skada kan.
4.
I graven läggs en gång min kropp,
men det kan ej slå ner mitt hopp.
För döden är jag inte rädd,
ty graven var en gång din bädd. 5.
Vi tackar dig, o Jesus kär,
som oss igenom döden bär.
Se, gravens mörka port blir ljus,
en ingång till vår Faders hus.
6.
Bliv i vårt hjärta med ditt ord
den tid vi lever på vår jord.
Tag själv du där en vilostad.
Då blir vår gång mot graven glad.
7.
Du som besegrat gravens makt,
låt dina änglar hålla vakt
omkring mitt stoft, och låt min själ
av nåd hos dig bevaras väl.
8.
O du som ur din grav gick ut,
dig ber vi: Hämta oss till slut
ur dödens natt, att gå med fröjd
till ljus och liv i himlens höjd.