Här framställer Paulus inte tron som en formlös massa eller ett råämne, vilket skulle behöva formas för att överhuvud få verklighet och kunna verka. Just verkandet tillskriver han ju tron och inte kärleken. Han tänker sig alltså tron inte som någon kontur- och formlös egenskap utan som ett funktionsdugligt och verksamt ting, som ett självständigt väsen eller ting med den självständiga existensens form, för att använda den skolastiska terminologin. Han säger nämligen inte: Kärleken är verksam, utan: Tron är verksam. Inte: Kärleken verkar, utan: Tron verkar. Kärleken åter tänker han sig som ett verktyg för tron genom vilket denna verkar.
Nu vet ju var och en, att ett verktyg inte har kraft, rörelse och verksamhet av sig självt utan av hantverkaren eller arbetaren, som använder det. Vem skulle det väl falla in att säga: Yxan ger timmermannen huggandets kraft och rörelse. Skeppet ger sjömannen kraft och rörelseförmåga för seglingen. Eller vem säger väl, för att anföra Jesajas exempel: Sågen drager timmermannen
Skillnaden är inte stor, då skolastikerna säger, att kärleken är trons form, att den ger tron dess kraft och rörelseförmåga, att den m.a.o. rättfärdiggör. Då Paulus inte ens tillskriver kärleken gärningar, hur skulle han då kunna tillskriva den rättfärdiggörelsen? Det står alltså fast, att man gör inte endast Paulus utan även själva tron och kärleken stor orätt genom att förvränga detta ställe, så att det talar för kärleken mot tron. Men så går det med ouppmärksamma läsare, som studerar Skriften med sina egna funderingar, medan de borde komma utan förutfattad mening och hämta tankarna ur Skriften."
(M. Luther. Ur "Resekost").
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar