Att vara död för lagen

"'Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud.' (Gal 2:19).

Här är Paulus en kättare framför alla kättare. Hans kätteri är oerhört, då han säger, att han är död för lagen och lever för Gud. De falska apostlarna lärde, att om man icke lever för lagen, lever man icke heller för Gud, d. v. s. om man icke lever enligt lagen, är man död inför Gud. Paulus lär motsatsen: om man icke är död för lagen, lever man icke för Gud. Våra dagars svärmare ha samma lära som den tidens falska apostlar. Om du vill leva för Gud, säga de, det är, vara levande inför Gud, så lev för lagen eller enligt lagen. Vi däremot hävda. Den som vill leva för Gud, måste helt och hållet dö från lagen. Denna lära fattar icke det mänskliga förnuftet och dess vishet, och därför lär det ständigt motsatsen, nämligen: Den som vill leva inför Gud måste hålla lagen, emedan det är skrivet: »Vill du ingå i livet, så håll buden» (Matt. 19, 17). Och detta är den främsta och enda

grundsatsen för alla teologer: Den som lever enligt lagen lever för Gud. Paulus säger något helt annat, nämligen att vi icke kunna leva för Gud, om vi icke äro döda från lagen. Till denna himmelska höjd måste vi alltså lyftas upp för att säkert kunna fastställa, att vi äro högt över lagen, ja, att vi äro helt och hållet döda för lagen. Men om vi dött från lagen, har lagen med säkerhet ingen rätt över oss, liksom den icke heller har någon domsrätt över Kristus, som har lösköpt oss från lagen för att vi i denna frihet skulle leva inför Gud. Allt detta hör till satsen att lagen icke rättfärdiggör utan ensamt tron på Kristus."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Varför det är viktigt att skilja lag och evangelium åt

"Det gäller att med största omsorg hålla isär dessa båda, lagen och löftet... Lagen skall härska över köttet, och löftet skall föra ett milt regemente över samvetet. Då man på detta sätt anvisat vardera dess bestämda plats, kan man vandra trygg mitt emellan dem, i löftets himmel och på lagens jord, med anden i nådens och fridens paradis och med köttet på gärningarnas och korsbärandets jord. De besvärligheter, som köttet måste utstå, blir då inte svåra, på grund av löftets ljuvlighet, som på ett underbart sätt gläder hjärtat. Men om man förblandar dessa båda, om man förlägger lagen till samvetet och löftet om frihet till köttet, åstadkommer man den förvirring, som rådde i påvedömet. Då vet man inte, vad som är lag och vad som är löfte och vad som är synd och vad som är rättfärdighet.

Om man alltså vill dela sanningens ord rätt, skall man med hänsyn till den hos människan verkade inställningen och hela livet skilja löftet så långt som möjligt från lagen. Det är inte utan anledning som Paulus så noggrant behandlar detta

ämne. Han förutsåg nämligen, att denna fördärvliga sammanblandning av Guds ord skulle förekomma i kyrkan, att löftet skulle blandas med lagen och så helt gå förlorat. Ty då löftet blandas med lagen, blir det bara lag av alltsammans. Därför skall man vänja sig att även till tiden skilja lagen från löftet, så att man då lagen kommer och anklagar samvetet kan säga: 'Herr Lag, du kommer inte i rätt tid, utan för tidigt. Var så god och vänta i fyra hundra trettio år till [Gal 3:17]. Då de har gått, kan du komma. Men då kommer du för sent, ty löftet har kommit fyra hundra trettio år före dig. Detta löfte omfattar jag, och vid det vilar jag lugnt och stilla. Därför har jag ingenting att göra med dig och bryr mig inte om att höra på dig. Ty nu lever jag med den troende Abraham, eller snarare, jag lever efter Kristi framträdande, och han har avskaffat och upphävt dig, du Lag'. - Så skall Kristus alltid framstå för hjärtat som en sammanfattning av alla bevis för tron, mot köttets rättfärdighet, mot lagen och de förtjänstfulla gärningarna."

(Martin Luther)

Bibeln står över Kyrkan och Kyrkans lärare

"'Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.' (Gal 1:8-9).

Den är en lögnare och hemfaller under förbannelse, som menar, att påven står över Skriften som skiljedomare eller att kyrkan har makt över Skriften, såsom kanonister och sententiarier i strid mot fromt tänkesätt har dekreterat under anförande av följande bevis: "Kyrkan har antagit endast fyra evangelier, alltså är de endast fyra; om den hade godkänt flera, skulle de vara flera. Och eftersom kyrkan efter sitt gottfinnande kunde antaga och godkänna vilka och hur många evangelier den ville, står den över evangelierna."

Goddag, yxskaft! Jag godkänner Skriften, alltså står jag över den. Johannes Döparen gillar och bekänner Kristus och pekar på honom, alltså står han över Kristus. Kyrkan godtar kristen lära och tro, alltså står hon över den.

Till att vederlägga denna deras ogudaktiga och hädiska lära har du här ett bibelställe, så klart som man någonsin kan önska, en verklig blixt från himmelen. Sig själv, en ängel från himmelen, alla lärare på jorden och så många magistrar som tänkas kan slänger Paulus i en hög och ställer dem alla under den heliga Skrifts domsrätt. Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skall alla underdånigt lyda. Inte hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare måste alla vara, antingen det nu är påven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel från himmelen. Och i kyrkan får ingen annan lära förkunnas eller åhöras än Guds rena ord. I annat fall vare både lärare och åhörare förbannade tillika med sin lära."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Nyttan av Herrens Heliga Nattvard

"Den rätta grunden för detta sakrament, är Kristi ord och instiftelse, vilken själv har befallt och inrättat det. Materien är bröd och vin, som meddelar oss Kristi sanna kropp och blod. Ändamålet, vartill sakramentet är instiftat, är den nyttan och frukten, att vår tro stärks och vi inte betvivlar, att Kristi kropp är utgiven för oss och Hans blod är utgjutet för oss, och att våra synder är förlåtna genom Kristi död. Eftersom en så stor skatt erbjuds oss i ord, kan man inte tillägna sid den eller ta emot den utan med hjärtat, ty med handen kan man inte ta en sådan gåva och evig skatt. Denna välgärning och nåd har vi nu undfått, att Kristus är vår frälsare och inte en sträng domare, Han är vår förlossare och befriare, inte en anklagare eller fångvaktare, som sätter oss i fängelse. Ty i Adam är vi alla syndare, fördömda och skyldiga till evig död, men nu är vi alla genom Kristi blod återlösta, rättfärdiggjorda och helgade. Sådant fattar man endast med tron."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Luther om styrkan och trösten i dopet och nattvarden

"Luther frågade en gång doktor Hieronymus Weller, hur det gick med honom, och han svarade: 'Jämmerligt och bedrövligt, jag vet inte hur det går'. Då sade Luther: 'Är du då inte döpt? Tänk ändå vilken stor Guds gåva det är, varken turkarna eller de andra otrons människor har dopet. Därtill är Guds ord en stor gåva och nåd av Gud, därför skall vi av hjärtat tacka Gud, att vi har Hans ord. Ty det är Gud, som tröstar och styrker oss, ger oss kraft och makt, och sedan till

pant har också har gett oss sin Helige Ande. Himmelen är mig given för intet och är min gåva, och jag har brev och sigill på detta, genom att jag är döpt och går till nattvarden. Tag därför vara på detta brev, så att inte djävulen river sönder det för dig, d.v.s. lev och förbli i gudsfruktan och bed ditt 'Fader vår'.

Gud har inte på bättre och högtidligare sätt kunnat förvissa mig om evangelium och den eviga saligheten än genom sin käre Sons lidande och död. Och när jag tror, att Han har övervunnit döden och utgivit sig för min skull, och jag ser på Faderns löfte, så har jag brevet fullkomligt i ordning, och har dopets och nattvardens, vår Herres Kristi sanna, naturliga och väsentliga kropps och blods sigill fäst vid detta, och då är jag väl försörjd.

Så skall vi vara fullt förvissade om, att dopet är Guds ordning, vilket Han har instiftat för att vi skall veta, var man med säkerhet skall finna Honom. Han söker oss, Han kommer till oss, men vi kan inte av oss själva komma till honom. Därför, om ditt samvete vill göra dig ängslig och bävande, så har du Guds ord, dopet, syndernas förlåtelse och Herrens nattvard, håll dig till detta och sök tröst!"

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Lag och evangelium

"Lagen uppenbarar sjukdomen, evangelium ger läkemedlet.

Lagen lär oss, vad vi skall göra, evangelium däremot vad Gud vill ge.

Evangelium är såsom en frisk, ljuvlig och svalkande vindfläkt under sommarens starka hetta, det är en tröst i samvetsångest, inte om vintern då det är tillräckligt kallt (dvs i fridens tid, då människorna är säkra och tänker att de kan göra sig själva rättfärdiga och saliga utanför Gud med sina gärningar), utan i sommarens starkaste hetta (dvs när människorna riktigt får känna samvetets ångest och förskräckelse samt Guds vrede över synd och uselhet).

Liksom hettan kommer av solen, så skall också samvetets ångest framkallas genom lagens predikan, så att man betänker och besinnar, att man har överträtt och brutit inte människors utan Guds bud. På samma sätt kommer också

den himmelska vindfläkten, som på nytt skall upprätta, styrka och trösta samvetet, inte på grund av någon mänsklig förtjänst utan genom evangeliets predikan.

När vi på detta sätt har blivit tröstade och fått krafter igen, skall vi inte vara sysslolösa, ligga och snarka, utan när vårt samvete har fått frid och blivit tröstat genom Guds Ande, skall vi också bevisa vår tro med goda gärningar, såsom Gud har befallt i de tio budorden.

Lagen är ett ljus, som lyser och uppenbarar, inte Guds nåd eller den rättfärdighet genom vilken man får evigt liv och salighet, utan synden, vår uselhet, döden, Guds vrede och domen.

Evangelium är ett helt annat ljus, ett ljus som lyser upp, gör levande, tröstar och upprättar förskräckta hjärtan. Ty evangelium visar, hur Gud är en ovärdig och fördömd syndare nådig för Kristi skull, när denne tror, att han blivit återlöst genom Kristi död, och att Kristi seger har skänkt honom välsignelse, nåd, syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv."
(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid" s 28-29).

Håll inte evangelium för ett löst prat

"Du skall inte bara läsa evangelium som en historia om något som hänt utan ta emot det som en gåva och en skatt, som är given just åt dig, och du skall ha din lust och glädje i det. Tro du, att Kristus är avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria, men se samtidigt till att du tar emot det som en gåva. Ty det är just för din skull, som Kristus blivit avlad och född och utlämnad till att dö. Öva din tro, så att den blir allt fastare och så att du får allt större glädje av den. Och även om det talas om Paulus och Petrus, så skall du veta, att de bara är som små bäckar, medan Kristus är själva

källan. I honom finns all vishet och all sanning. Om Kristus skall kunna ta gestalt i oss, så räcker det inte med att vi bara hör denna historia, utan hjärtat måste dra följande slutsats: 'Det är inte bara en historia jag nu hör, utan det är en gåva, som räcks mig'. Om du hör, att den och den har 100 000 gulden - vad rör det dig. Men om pengarna är dina, då är du glad. Om en annan har gods och ära och rikedom och en vacker fru, då rör det mig inte. Men annat är det om detta blir mitt! Om jag inte bara håller evangelium för löst prat utan vet, att det barnet, som det talar om, verkligen är mitt och att jag bör fästa den största vikt vid vad Kristus säger och gör - då växer sig tron allt starkare, och detta att få äga Kristus uppväger både liv och död. Det är på det sättet, som man måste predika Kristus, så att de kristna verkligen lär känna honom. Det är ju därför vi kallas kristna. Vi skall alltså inte lyssna till detta evangelium, så som också djävulen, papisterna, turkarna* och skökorna gör det, utan för oss skall det vara en omistlig skatt. Och vi bör veta, att han avlats och fötts för vår skull."

*)turkarna, hos luther åsyftar ordet oftast muslimer
(M. Luther. Ur "Genom tron allena; predikoantologi", s 62).

I dödsskuggans dal

"'Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.' (Ps 23:4).

I denna vers undervisas vi om med vad hjärta, håg och tankar man skall våga sig in i döden, nämligen så, att man inte tänker på något annat än på vår Herre Kristus. Ty så lyder versen: 'Du är med mig'. Det betyder: 'På dig tänker jag och gör allt i tro och tillit till dig och grubblar inte på något annat; ty i döden är mörker och djup, och jag ser inte, varthän och varigenom jag måste gå'. Men de, som i dödskampen inte behåller Kristus i sitt hjärta, utan endast tänker på att de ej må komma i kval utan i himmelen, de ligger med öppna

ögon och hjärtan och önskar, att det skall ljusna för dem och att de skall få skåda den plats, till vilken de skall gå. Men då måste de känna hemsk ångest, ty boningen, till vilken de skall gå, kan inte alls ses av dem, utan på alla sidor synes omkring dem endast skräckfyllt mörker och ovisshet. Men väl dem, som då sluter sina ögon helt och inte begär att få skåda platsen, dit de skall fara, utan med fullt förtroende och med sina tankar riktade på Kristus vågar sig mitt in i dödens mörker, ty de skall dö i Herren.

Därför har också Kristus själv på korset inte sagt - vilket är ett exempel för oss - 'Fader, vart skall jag gå? Var skall min ande vara? Vilken plats skall upptaga honom?' Utan han tiger med allt sådant, går mitt in i dödens mörker och säger: 'Fader, i dina händer befaller jag min ande'".

(M. Luther. Ur "Gudsfruktan och gudsförtröstan, korta betraktelser avLuther på årets söndagar").

Kyrkan är trots sin svaghet helig i Guds ögon

"'Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. Det står skrivet: Förbannad är var och en som är upphängd på trä.' (Gal. 3:13).

Låt oss alltså med tacksägelse och med full förtröstan hålla oss till denna ljuvliga och trösterika lära, att Kristus för vår skull blivit en förbannelse, det är, en syndare, hemfallen åt Guds vrede, att han ikläder sig vår person och lägger våra synder på sina axlar och säger: Jag har begått alla synder, som alla människor begått. Alltså har han verkligen blivit en förbannelse enligt lagen, inte för sin egen skull utan, som Paulus säger, för vår skull. - - -
Om alltså synden ängslar dig, om döden förskräcker dig, så skall du tänka, att det endast är en kraftlös inbillning, ett djävulens bländverk, som det förvisso är. Ty i verkligheten finns det inte längre någon synd, någon förbannelse, död eller djävul, eftersom Kristus besegrat och undanröjt allt sådant. Kristi seger är därför det vissaste av allt. På den är det inget fel, eftersom den är helt sann, utan felet ligger i vår otro. Det är nämligen svårt för förnuftet att sätta tro till så oskattbara förmåner. - - -
Men att det nu, då Kristus härskar, i verkligheten inte längre finnes

någon synd, död eller förbannelse, det bekänner vi också dagligen i den apostoliska trosbekännelsen, då vi säger: Jag tror på en helig kyrka. Det är alldeles detsamma som om vi sade: Jag tror, att det inte finnes någon synd, någon död i kyrkan. Ty de som tror på Jesus är inte syndare, inte hemfallna åt döden, utan de är helt och hållet heliga och rättfärdiga, herrar över synd och död och levande till evig tid. Men det är endast tron som ser detta, ty vi säger: Jag tror på en helig kyrka. Rådfrågar man åter förnuftet och ögonen,

kommer man till ett annat resultat. Då ser man mycket anstötligt hos de troende, man ser, att de inte sällan faller, att de syndar, är svaga i tron och hemfaller åt vrede, avund och andra lidelser. 

 Alltså är kyrkan icke helig? - Jag förnekar slutsatsens riktighet. Om jag ser på mig själv eller på min nästa, är den inte helig och kommer aldrig att bli det. Men om jag ser på Kristus, som försonar och renar kyrkan, är den helt och hållen helig. Ty han har borttagit hela världens synder."

(M. Luther. Ur "Resekost", 12 juni).

Guds lag visar oss vår synd

"'Genom lagen ges insikt om synd.' (Rom 3:20).

Detta sker genom lagens eget verk. Ty därigenom att människans vilja, som har benägenhet för det onda, genom lagen pådrivs till det goda, blir den allt mer ovillig och gensträvig mot det goda. Ty människan hatar att dras bort från det som hon älskar. Men nu älskar hon det onda. När hon sedan, tvingad genom lagen, ändå med olust griper sig

an verket, så märker människan, hur djupt rotade synd och ondska är i henne, och det hade hon inte märkt, om hon inte haft lagen och börjat handla i enlighet med den. Alltså, så ofta ett bud eller förbud utgår till oss och vi känner oss håglösa, skall vi av detta märka, att vi inte älskar det goda utan det onda. Och just därigenom märker vi, att vi är onda och syndiga. Ty om vi vore fromma och goda, så skulle vi samtycka till lagen av hela vårt hjärta och hade vår glädje i den.

Se, så vaknar genom lagen syndens kännedom i vårt hjärta. Men hur hälsosam är inte denna kännedom. Ty den som märker detta, suckar till Gud och beder, djupt förödmjukad, att Gud skall upprätta hans vilja och hela den, men den som inte märker något, han ber inte heller, och den som inte ber, han får inte heller något."

(M. Luther. Ur "Gudsfruktan och gudsförtröstan, korta betraktelser av Luther på årets söndagar").

Gud är den gode Herden

Jesus sade: "'Jag är den gode herden.' (Joh 10:14).

Detta är ett tröstligt evangelium, som tydligt och ljuvligt avbildar för oss Herren Kristus och lär, vem han är till sin person, vad för ett verk han utför och hur han är sinnad emot människorna.

Frågar du nu, om Kristus är from, så kan jag utan tvekan svara ja och framställa honom också som min rätta fromhet och i frimodigt trots åberopa mig därpå. Ty därför är jag döpt, och här i evangelium har jag inseglet och fribrevet, som säger, att jag är bland hans omhuldade får och att han är den gode fromme herden, som söker

sina förlorade får och som handlar med mig utan att göra krav, som lagen gör, som intet fodrar av mig, som varken pådriver, hotar eller förskräcker mig utan bevisar mig idel ljuvlig nåd och böjer sig ned under mig och tar mig på sina axlar, så att jag blott vilar på hans skuldror och låter mig bäras av honom. Varför skulle jag då frukta för Moses eller ens frukta för djävulens skräck och dunder? Nej, jag behöver inte frukta, efter som jag ligger i den mannens sköte, som ger mig sin fromhet och allt vad han har, att det skall tillhöra mig, och som bär och håller mig, att jag inte går förlorad, eftersom jag sålunda förblir hans får och inte förnekar herden eller uppsåtligen avfaller från honom."

(M. Luther ur "Nu fröjde sig var kristen").

En tro som är verksam i kärlek

"'Ty i Kristus Jesus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi har en tro som är verksam i kärlek.' (Gal. 5:6).

Här framställer Paulus inte tron som en formlös massa eller ett råämne, vilket skulle behöva formas för att överhuvud få verklighet och kunna verka. Just verkandet tillskriver han ju tron och inte kärleken. Han tänker sig alltså tron inte som någon kontur- och formlös egenskap utan som ett funktionsdugligt och verksamt ting, som ett självständigt väsen eller ting med den självständiga existensens form, för att använda den skolastiska terminologin. Han säger nämligen inte: Kärleken är verksam, utan: Tron är verksam. Inte: Kärleken verkar, utan: Tron verkar. Kärleken åter tänker han sig som ett verktyg för tron genom vilket denna verkar.

Nu vet ju var och en, att ett verktyg inte har kraft, rörelse och verksamhet av sig självt utan av hantverkaren eller arbetaren, som använder det. Vem skulle det väl falla in att säga: Yxan ger timmermannen huggandets kraft och rörelse. Skeppet ger sjömannen kraft och rörelseförmåga för seglingen. Eller vem säger väl, för att anföra Jesajas exempel: Sågen drager timmermannen

och käppen lyfter handen. (Jes. 10:15)

Skillnaden är inte stor, då skolastikerna säger, att kärleken är trons form, att den ger tron dess kraft och rörelseförmåga, att den m.a.o. rättfärdiggör. Då Paulus inte ens tillskriver kärleken gärningar, hur skulle han då kunna tillskriva den rättfärdiggörelsen? Det står alltså fast, att man gör inte endast Paulus utan även själva tron och kärleken stor orätt genom att förvränga detta ställe, så att det talar för kärleken mot tron. Men så går det med ouppmärksamma läsare, som studerar Skriften med sina egna funderingar, medan de borde komma utan förutfattad mening och hämta tankarna ur Skriften."

(M. Luther. Ur "Resekost").

De första och de sista

"'Så skall de sista bli de första och de första bli de sista.' (Matt 20:16).

Sammanfattningen av detta evangelium är denna: Ingen människa är så hög eller kan nå så högt att hon inte behöver frukta att hon kan bli den allra ringaste. Och tvärtom: Ingen har sjunkit eller kan

sjunka så djupt att hon inte vågar hoppas att bli upprättad. Här är ju all vår förtjänst utesluten. Endast Guds godhet gäller. När han säger att de första skall bli de sista så tar han all berömmelse ifrån dig och förbjuder dig att förhäva dig över någon människa, om det så gällde den allra djupast fallna. Och detta gäller även om du vore en Abraham, en David, en Petrus eller en Paulus. Men när han däremot säger att de sista skall bli de första, så frigör han dig så att du inte får misströsta även om du i syndfullhet vore som Pilatus eller Herodes, som Sodom eller Gomorra."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

I nådens rike

"'Barmhärtigheten triumferar över domen.' (Jak 2:13).

Att inte tvivla på Guds nåd och syndernas förlåtelse, det är att förbli i nådens rike. Synden må vara hur stor som helst, Guds


och alla skapade varelsers vrede får hota att uppsluka mig, mitt eget samvete får säga att nåden är slut och att Gud inte mer vill förlåta - om jag i hjärtat glatt litar på att Guds nåd och förlåtelse finns, då får jag i nådens rike prisa Guds nåd högre än allt annat. För dem som inte kan det, skall domen snart nog skymma nåden så att nåden blir intet och domen allt: en dom till död och förtappelse. Men om nåden får gälla, då blir
domen intet och nåden ensam skall härska och skänka evigt liv och salighet."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Att stava på Fader Vår

"'Fader vår, som är i himmelen' (Matt 6:9).

När vi anfäktas svårt, och vårt samvete kämpar med Guds dom, då brukar vi inte kalla Gud vår fader utan mycket hellre en orättvis, vred, grym tyrann och domare. Och detta rop, som satan utstöter i vårt hjärta, överröstar vida den Helige Andes rop och uppfattas mycket tydligt. Det verkar nämligen då, som om Gud övergett oss och vill nedstörta oss i helvetet. Så klagar ofta de heliga i psalmerna: 'Jag har blivit som ett krossat kärl.' (Ps. 31: 13) 'Jag är bortdriven ifrån dina ögon' (Ps. 31: 23). Detta är visserligen inte en suck, som säger: 'Fader', utan ett vredgat rytande, som innebär att man kallar Gud en sträng domare och grym bödel. Här är det hög tid, att du vänder dina blickar bort från lag, gärningar och ditt samvetes förnimmelse samt med tron omfattar löftet, nämligen nådens och livets ord, som på nytt

upprättar ditt samvete, så att du börjar sucka och säga: Huru mycket än lagen anklagar mig, synden och döden förskräcker mig, så lovar du dock, o Gud, nåd rättfärdighet och evigt liv genom Kristus.
Hur väl jag än förnimmer och erfar, att jag tyvärr inte med hela hjärtat kan säga Fader vår, så vill jag ändå försöka och börja liksom barnet jollra. Jag vill dagligen stava därpå, tills jag lärt mig detta Fader vår och kan säga efter denna Kristi predikan så gott jag förmår, jag må sedan göra det bra eller dåligt. Give Gud, att jag ändå skulle kunna stamma fram något därav."

(M. Luther. Ur "Resekost, betraktelser för var dag i året").

Gud vare mig nådig

"'Gud var mig nådig, enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet'. (Ps 51:3).

David ropar med hög röst: 'Gud, var mig nådig.' Därigenom förenar han Gud, den helige, och sig själv, syndaren. Han stiger över Guds vredes höga berg och överlåter sig så åt Guds barmhärtighet. Ty det är inte svårt att kalla Gud 'Gud' och säga till honom: 'Gud, var mig nådig', men det fordras nåd till, att man rätt kan tillägga ordet 'mig'. Därför skall vi

först rätt betrakta och betänka ordet 'mig'. Det är en riktigt stor syndare, äktenskapsbrytaren David, som säger så.

Här bekänner han, att han är en stor syndare. Och han vågar det oaktat närma sig Gud och vädja till hans nåd. Så skall också vi ropa till Herren. Ofta tränger sig den tanken på oss: Varför skall du be, vet du inte vem du är och vem Gud är? Men vad gör David här? Han tar strax sin tillflykt till Guds barmhärtighet och säger: 'Gud, var mig nådig!' Han vill säga: 'Jag vet tyvärr väl, att jag är en ond, syndig människa, och att du är from och rättfärdig. Men att jag är så dristig och djärv att be, beror endast på att jag äger ditt ord och dina löften, som säger, att du vill höra syndare och frälsa dem ifrån all nöd.'

Därför bör vi också vara så djärva och be med David: 'Gud, var mig nådig. Jag är en syndare, men jag vågar ändå ta min tillflykt till din godhet och din stora barmhärtighet. Du har lovat att ge nåd åt alla dem, som törstar och längtar efter rättfärdigheten.'"

(M. Luther. Ur "Resekost").

Uppstånden för vår skull

"'Jag lever, och ni kommer att leva.' (Joh 14:19).

Jesus Kristus har stått upp från de döda. Men det fodras en stark och fast tro för att med visshet kunna fatta det. Därför

skall vi inprägla i vårt sinne dessa ord: Jesus Kristus har stått upp från de döda. Och vi skall i vår tanke skriva dem med jättebokstäver, höga som torn, så att vi inte ser eller hör eller vill veta något annat än detta. Om vi tror de orden rätt så kan vi leva rätt och dö rätt. Kristus har ju inte bara för sin egen skull besegrat döden och uppstått från de döda. Han har gjort det också för oss. Vi är också medräknade i orden: 'stått upp'. Vi skall också få stå upp med honom och leva för evigt."
 
(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

De goda gärningarnas höga värde

"'Hon har gjort en god gärning mot mig.' (Matt 26:10).

Vi predikar att Kristus, Guds Son, men ingen annan, har kunnat försona världen med Gud och utplåna synder. Det är en så väldig och härlig gärning att ingen annan kunnat göra den. Den är ett verk av den ende sanne Guden och hans stora nåd. I jämförelse med det är våra gärningar ingenting värda.

Men vem påstår med det att goda gärningar är utan värde? Tvärtom vill jag inte för hela världens skatter ge bort en enda av mina predikningar, inte någon av mina skrifter, inte ett

enda Fader Vår jag bett, inte någon annan gärning som jag gjort eller kommer att göra, hur liten den än må vara. Jag anser dem vara mer värda än mitt lekamliga liv, som ju ändå är mig kärare än hela världen. Varje verkligt god gärning som jag gjort, har Gud gjort genom mig. Är den alltså en gärning som Gud gjort, vad kan då hela världen väga mot den? Och fastän jag nu inte kan bli frälst för någon av mina goda
gärningar - det blir jag bara genom Kristi blod, av nåd, oberoende av alla gärningar - så har gärningarna ändå gjorts till Guds ära och till min nästas tjänst. Det kan inte betalas med all världens guld."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Mot dig allena har jag syndat

"'Mot dig allena har jag syndat' (Ps 51:6).

Är det inte avskyvärt att djävulen, som ändå är mycket djupare i synden än vi, i alla fall skall anklaga och döma oss?

Varför har han bekymmer med att jag har syndat, då jag inte har syndat mot honom? Det är ju mot Gud och hans heliga lag jag brutit. Och det är ju inte den onde, utan Gud, som givit mig lagen. Det heter ju: 'Mot dig allena har jag syndat'.

Nu är ju Gud vår Fader och vi har fått förlåtelse för våra synder av nåd för Kristi skull. Då måste också djävulen avstå från rätten att anklaga och döma oss. Ty Kristus har 'strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.' (Kol 2:14)."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Satt till fall eller upprättelse

"'Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel' (Luk 2:34).

Bilden av Jesus-barnet uppfattas av människorna på två olika sätt. Somliga ser en bild som väcker vrede och förargelse. Andra ser en bild full av skönhet och tröst. För somliga är han till fall som den stock som är lagd över vägen och som vandraren snavar över. För andra är han till

upprättelse som en klippa vid vägen. Mot den kan vandraren ta stöd och kan resa sig upp om han fallit. De stolta, högmodiga och kloka helgonen springer med huvudet mot klippan och slår sig illa. Men enkla, fattiga syndare stöder sig mot klippan och tror på den. Den som fallit står upp. Men den som står rak och stolt, han faller. Den som är förlorad och fördärvad får salighet genom klippan, den oförståndige
blir vis, syndaren blir helig och rättfärdig.

De som nu med mänsklig visdom försöker få klarhet i detta, de når inte annat resultat än att de faller och stöter sig så att de aldrig mer kan resa sig upp. De blir krossade. De har ju försökt göra Kristus till någonting annat än det som Fadern i himmelen har gjort honom till."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Ditt viktigaste namn

"'Den som tror på mig skall leva om han än dör' (Joh 11:25).

En människa är född av kött och blod. En kristen är döpt och genom Kristi blod i dopet renad från all synd. Därför kallas han Kristen. Om någon nu frågar dig hur du kan kallas

kristen då du ju heter Hans eller Peter eller Paul, så svara: 'Av min far och mor har jag fått namnet Hans, Peter eller Paul, men av Kristus har jag fått namnet Kristen. Och när den stunden kommer att jag skall skiljas från allt, så dör Hans, Peter eller Paul och blir begravna, men Kristen dör inte och blir inte begraven, utan han lever kvar. Därför betyder det inte mycket om jag dör som Peter eller Paul. Om jag är en Kristen, så skall Peter och Paul stiga fram igen ur graven som min Herre Kristus själv sagt, han vars namn jag bär.'"

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare")

Det dyrbara arvet

"'Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv.' (Matt 19:29).

Är Gud nådig? På det har vi ju påtagliga bevis i dopet, i nattvarden och i evangelium. Är nu Gud en nådig Gud så får

vi inte tvivla på hans nåd hur det än kan gå. Och vad betyder det om vi blir berövade far, mor, bröder, fosterland och ära, liv och blod och allt, allt som nämnas kan på jorden, om vi bara får ha den nåden att Gud är vår Fader, hans Son vår broder, hans himmel vårt arv och alla änglar och helgon våra bröder och systrar! Om vi här skulle förlora allt, så förlorar vi ändå knappast någonting. Men där hemma vinner vi i stället, inte ett konungarike eller en jord, utan Gud själv och det eviga livet."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Guds frälsningsplan

"'Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder.' (Kol. 1:13-14).

Eftersom en evig fördömelsedom, som ingen kan undvika, fällts över synden - ty Gud kan och vill inte vara fördragsam mot synden, utan hans vrede över den blir evig och oåterkallelig - så har återlösning inte kunnat ske, utan att där var någon, som erlade giltig lösepenning, som gav ersättning

för synderna, som tog vreden på sig och betalade för synderna, och som sålunda borttog och utplånade dem. Detta har ingen skapad varelse förmått, och ingen annan utväg, intet annat råd, fanns för detta än att Guds evige Son själv trädde in i vår nöd och själv blev människa, tog på sig denna hårda, eviga vrede och satte in sitt eget liv och blod som offer därför.

Detta har han gjort av stor, oändlig barmhärtighet och kärlek mot oss. Han har utgett sig själv och burit den eviga vredens och dödens dom. Denna lösepenning, detta offer är för Gud så dyrbart och ovärderligt eftersom det är hans ende, käre Son som offrar sig, han, som är ett med honom i en och samma gudom, i ett och samma majestät. Därigenom har Gud sålunda blivit försonad och ger därför alla nåd, som tror på hans Son och förlåter dem deras synder.

Alltså njuter vi Kristi dyra betalning och förtjänst till godo, förvärvad och skänkt åt oss av grundlös, outsäglig kärlek, så att vi här inte alls har något att berömma oss av utan endast med stor fröjd evigt har att frambära vårt lov och tack till honom, som kostat så mycket på oss för att förlossa oss förlorade och fördömda syndare."

(M. Luther. Ur "Resekost")

Dop och helgelse

"'Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.' (Rom 6:4).

Tyvärr ser det ut som om många människor ville förbli i sitt gamla liv. De vill leva efter köttets lustar. Men då gör de det heliga dopet till en täckmantel för sina synder. Det är som om

de menade att de är kallade till nådens rike för att få göra vad de vill, men i alla fall ha en garanti att Gud skall vara nådig. De ursäktar sig och tänker: vi är svaga människor, men Gud skall väl ändå ha överseende med oss och förlåta oss.

Nej, käre vän! Jag har aldrig sagt att dopet skulle ge dig frihet att synda. Tvärtom, det är för Kristi blods skull som du får dina synder förlåtna och kan få nåden att överge synden och leva ett nytt liv. Att vara döpt och förbli kvar i synden går inte ihop. Om du inte håller ditt dop i ära och helgd så hjälper det inte att du är döpt. Du kallas nog kristen, men Kristus själv har du inte kvar. Av kristendomen har du bara namnet och skenet kvar. Du bedrar dig själv."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

En kristen är syndare och rättfärdig

"'Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte.' (Rom 7:18).

Alla verkliga kristna måste be: Fader vår... förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Men de som anser sig vara mycket heliga förstår ingenting av detta. De tror att det inte finns någon synd i Kristi rike, utan att alla där måste vara rena som duvor. Därför passar denna predikan inte för dem. De vill vara fullkomligt utan synd, fullständigt heliga, ja, som Kristus själv. Men så är det inte i verkligheten, utan kristen är den som är en syndare, som erkänner sina synder och i hjärtat sörjer över dem. Och tvärtom: den är inte en kristen som inte vet av någon synd. Han är en antikrist, inte en verklig kristen."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Guds Ord ger tröst och styrka

"'Ty allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp.' (Rom 15:4).

Jag ber att du inte kastar bort de himmelska löftena. Psaltaren och evangelierna är fulla av tröstord, som dessa:

`Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig' och `Var vid gott mod, jag har övervunnit världen'. Det här är ju ett starkt ord. Det säger att Kristus är världens besegrare. Men varför är vi då rädda för den besegrade världen alldeles som om den var den starkaste? Ett sådant ord
som det sistnämnda skulle man på sina bara knän gå och hämta från Rom eller Jerusalem om det gällde. Men därför att vi redan äger så många sådana ord bryr vi oss inte om dem. Det är mycket illa. Jag vet nog att allt detta beror på att vi är svaga i tron. Men låt oss då bedja med aposteln: `Herre föröka vår tro'."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Guds boning

"'Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.' (1 Mos 28:17).

Gud hus måste inte med nödvändighet vara en dyrbar och stor byggnad i likhet med dem som vi har. Gud frågar inte efter om hans boning är ett högtidligt invigt tempel med höga

valv. Därför byggde inte Jakob något hus åt Herren.

Vad betyder då detta att Gud bor här? Ingenting annat än att Gud är här med sitt Ord. Ty där Ordet är, där bor han förvisso. Och tvärtom, där ordet inte är, där bor inte heller han om man byggde honom det allra ståtligaste tempel. Där hans Ord blir predikat, där låter han sig finnas, men där ordet inte är, där finns inte heller hans hus fastän man byggde honom den ena kyrkan efter den andra."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Kärlek av ett rent hjärta

"'Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett
gott samvete och av en uppriktig tro.' (1 Tim 1:5).

Gud slutar inte att göra gott mot världen fast världen möter honom med otack och förakt. Med sin kärleks eld förtär han i stället allt ont. Ett sådant sinne borde också en kristen ha.

Han borde aldrig behöva övertalas att göra gott mot sin nästa. I stället skulle han säga: Käre broder, det jag har gjort mot dig har jag gjort bara av kärlek. Du skall inte tacka eller löna mig. Tackar du så är det bra men om du inte tackar är jag nöjd ändå. Jag har ju inte hjälpt dig för att få tack. Vad jag har gjort har jag gjort för hans skull som älskat mig så högt att han dött på korset för mig, otacksamma människa. Och än i denna stund gör han mig mer gott än jag kan tacka honom för, jag ovärdige."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").