Jesus som tolvåring

”När Jesus var tolv år gick de som vanligt upp till högtiden. Då festdagarna var över och de vände hem, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar visste om det. De trodde att han var med i ressällskapet och gick en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta.  När de inte fann honom, vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: "Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig." Då sade han till dem: "Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?" Men de förstod inte vad han sade till dem. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor. ” (Luk 2:42 – 52)

Judarna skulle enligt lagen varje år gå upp till Jerusalem för att fira påsk. Josef och Maria var fromma judar och vi möter dem idag på en sådan resa. Marias son Jesus var tolv år och reste tillsammans med dem. På dessa resor förenades de resande i skaror på flera tusen. Ofta gick kvinnorna för sig och männen för sig och förenade sig när man skulle slå nattläger. För barnen var förstås en sådan här resa en stor fest och ett äventyr; att träffa och leka andra barn från grannbyarna.

Nu hade de varit i Jerusalem, sjungit lovsånger, ätit av påskmåltiden, firat påsk och var på väg tillbaka till Nasaret då de gör den fasansfulla upptäckten:

”De trodde att han var med i ressällskapet och gick en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte fann honom, vände de tillbaka till

Credit to Royce Bair

Jerusalem och letade efter honom.” (Lukas 2: 44, 45)

Jag tror bara småbarnsföräldrar kan tänka sig in i känslan av att kanske ha tappat bort sitt barn. Kanske var det så att Josef trodde att han gick med Maria och tvärtom.

Det är varje förälders mardröm: när vi inte hittar barnet. Även om det bara sker för en kort stund så känner man panik, skräck och hjälplöshet. Man känner också skuld och skam och börjar anklaga sig själv och kanske varandra som föräldrar. ”Skulle inte du ha koll på honom?” Jag minns det så tydligt när Samuel som sexåring plötsligt var borta på stormarknaden i Gränby. Vart ska man börja leta? Det var en känsla av oro och skam, tills plötsligt det hördes i högtalarna: ”en liten ljushårig pojke söker sina föräldrar!”

Hur skulle det inte ha känts för Maria och Josef? De hade gått en hel dag utan barnet i detta vimmel av tusentals pilgrimer. Dessutom hade de inte bara anförtrotts med Marias barn, utan Guds son.

”Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem.” (v. 46)

Nu vet vi inte om de letade tre dagar i Jerusalem, det var en stor stad med mängder av människor eller om man ska mäta den första dagsresan från Jerusalem tillsammans med dagsresan tillbaka, så att de letade en dag i Jerusalem.

De fann honom i alla fall i templet, där han satt mitt ibland lärarna. På den tiden satt man på marken när man var med lärarna.

”där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.” (v. 46, 47)

Undervisningen på den tiden var kateketisk, d.v.s. man förde ett samtal där olika frågor ställdes och där olika svar gavs. Det sätt på vilket frågan ställdes kunde i sig vara undervisning. Men Kristus som tolvåring, han var alltså inte ens religiöst myndig, det blev man som trettonåring när man blev lagens son, inte bara frågade, utan gav också svar. Man häpnade står det.

På samma sätt häpnade människorna när Kristus 18 år senare stillade stormen med sina ord (Matt. 8: 27) drev ut onda andar med sina ord (Matt 9: 33), botade sjuka (Matt 15: 31) och undervisade (Matt 22: 33) med auktoritet och inte som de skriftlärde (Mark. 1: 22). ”Var får han detta ifrån och vad är det för visdom han fått?” (Mark 6: 2) hade de senare frågat i synagogan i Nasaret.

Kristus var som tolvåring en helt vanlig judisk pojke, med mänskliga känslor och normalt utseende, trots att han var Guds egen son. Det var till och med så att han växte i kunskap, lärde sig mer. Ändå var han Guds son och Gud själv som funnits evighet, innan världens grundval var lagd.

Men när Kristus blev människa, så lade han av sig bruket av de gudomliga egenskaperna för att kunna vara och leva som människa. Han begränsade till och med sitt vetande. Skriften lär:

 ”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” (Fil. 2:6 - 8)

”Det är…inte änglar utan Abrahams barn han tar sig an. Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder.” (Hebr. 2:16,17)