Att släppa tanken på egen värdighet

Kristus säger till officerens ombud, de judiska äldste:

”Skall jag då komma och bota honom” (Matt 8:7)

Han ställer dem inför ett dilemma. Å ena sidan hade de upprepade gånger anklagat honom för att han inte höll sig till den fariseiska rituallagen, men nu innebär ju deras vädjan att en jude som inte fick vara under samma tak som hedningarna, som betraktades som orena, skulle komma till en hedning. Å andra sidan kände de sig förpliktade att vädja för denna hedning eftersom han byggt en synagoga åt dem.

Evangeliernas berättelser är skildringar av vad som hände och vad olika människor sade. Men det står inte alltid hur lång tidsintervall det var mellan olika saker som sades och

gjordes. Ibland kompletterar evangelierna varandra om man vill få en större bild av skeendet. Av Lukas förstår vi att Kristus nu färdas i riktning mot officerens hus.

”Jesus gick med dem. Han var nästan framme vid huset, då officeren skickade några vänner och lät hälsa honom: ’Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak. Därför ansåg jag mig inte heller värd att komma till dig. Men säg ett ord, så blir min tjänare frisk.” (Luk. 7: 6,7)

Matteus sammanfattar den bön officeren framförde:

”’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk” (Matt (8: 8)

Officeren hade så mycket kunskap i Israels tro att han visste att en jude inte går in under en hednings tak och nu hade han Kristus själv utanför sitt hus.

Den romerska arméns officerare var mäktiga och stolta människor, men denne man böjde sig ödmjukt för Kristus. Han släpper varje tanke på värdighet som hans rang eller hans person skulle kunna ge honom, ändå var han den som hade byggt en synagoga åt judarna.

”Jag är inte värd att du går in under mitt tak.”