"Vi hålla ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (ehuru för oss ingen är liten), skola vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken icke hjälpa oss. Vi kunna bliva frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramenterarna, men vi kunna det icke utan ren lära och tro. I övrigt skola vi gärna hålla kärlek och endräkt gentemot dem, som tillsammans med oss tänka kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt på oss ankommer skola vi också hålla frid med våra fiender och bedja för dem, som på grund av okunnighet smäda vår lära och förfölja oss, men icke så gentemot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldföra sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar.
Paulus lär oss med detta sitt exempel att vara så halsstarriga*. De falska apostlarna och deras lärjungar, som menade sig lära respektive tro rätt och kristligt, ansågo hans sak vara icke blott obetydlig utan fullständigt orättvis. Och likväl uttalar han utan minsta tvekan, att de skola få sin dom. Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, så länge blott icke synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den icke syndernas förlåtelse. Läran och livet kunna således icke alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5,18). Därför tillåta vi icke, att den trädes förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstå vi utmärkt väl att vara överseende. Ty vi fela själva dagligen i leverne och seder, och det göra även helgonen, vilket de allvarligt tillstå i Herrens bön och i trosbekännelsen. Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar äro fast grundade i den heliga Skrift. Djävulen skulle gärna vilja förblanda och förstöra dem, och därför angriper han oss så listigt med detta skenfagra resonemang om kärleken och endräkten församlingarna emellan, som icke får åsidosättas."
(Martin Luther, Stora Galaterbrevskommentaren)
Ordförklaring:
*halsstarrig "som envist vägrar att böja sig l. (lojalt) foga sig efter en annans (förnuftiga) vilja, som hårdnackat fasthåller vid sin mening l. sina planer o. d., som vägrar att låta rätta sig l. taga skäl; motspänstig; genstörtig; äv. om sinnelag samt om handling o. d. som vittnar om antydda egenskap; ngn gg om sjukdom o. d.: envis. G1R 14: 253 (1542). Nu kan thet hende att ogerningsmannen så halstartig och hålnackader ähr, att han eij sanning .. vdj sin pino bekenne will. Lagförsl. 556 (1604). Frossan är .. ibland ganska halsstarrig. LINDESTOLPE Fross. 341717). Han .. blef halsstarrigt vid sin mening. EHRENADLER Tel. 140 (1723). Et halstarrigt och olydigt barn. SÄFSTRÖM Banquer. Oo 4 b (1754). (K. XII hade) från sin spädaste ungdom visat en oböjlighet i lynne, som alltför snart urartade till halsstarrig envishet. EKELUND 1FädH II. 2: 311831)." Svenska Akademins ordlista) Synonymer: "hårdnackad, envis, trilsk, styvsint, obstinat, trotsig, omedgörlig"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar