I dag söker man ord från den som inte trampar någon på tårna, och talar om för oss att inget kan gå fel, så länge du fortsätter att leva som du hittills gjort. Så, vad finns kvar för predikanten att predika? En Gud som inte sårar någon, som tar hand om alla, utan dom, omvändelse eller bättring. Kvar blir ett allmänreligiöst budskap om en snäll gud som är skyldig att tycka om oss. Men det finns ett problem med den guden. Den guden finns inte, den guden är inte Bibelns Gud.
Mika svarar sina kritiker i kapitel 7. De kanske ser sina liv flyta på ganska bra. Men Mika har ett annat svar:
”Men jag, jag skall skåda efter HERREN, jag skall hoppas på min frälsnings Gud. Min Gud skall höra mig.” (Mika 7:7)
Han såg att världen föll sönder. Men han hoppades på den Gud som skulle komma.
Men är inte Mika ytterligare en profet som blickar upp mot skyn till en Gud som inte kommer? Är inte hans hopp ett falskt hopp precis som för syndarna i Juda han fördömer?
När man läser vidare ser man att den Gud som Mika hoppas på och som skall frälsa, är en helt annorlunda Gud. Mika betraktar inte sin Gud genom rosafärgade glasögon. Han ser inte efter den känslomässiga Guden som bara lovar lycka och framgång. Mika inbillar sig inte att han förtjänar det han hoppas på, den frälsning som kommer. Han skriver:
”Gläd dig inte över mig, du min fiende. Om jag har fallit, skall jag resa mig igen. Om jag sitter i mörkret, är HERREN mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot HERREN skall jag bära hans vrede, till dess att han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet.” (7:8, 9)
Han erkänner att också han syndat. Han erkänner att synden för med sig Guds vrede. Guds lag kan man inte strunta i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar