Låt de döda begrava sina döda

”Till en annan sade Jesus: ’Följ mig!’ Mannen svarade: ’Herre, låt mig först gå och begrava min far. Jesus sade till honom: ’Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!”’

Kristus är nu på väg med sina lärjungar till Jerusalem. När han fäst sin blick mot Jerusalem så har begynnelsen till slutet kommit. Varenda minut är dyrbar.

Man både kan och inte kan generalisera Kristi personliga maningar till individer under sin vandring. 

Betydde Kristi maning till den rike ynglingen att sälja allt och ge till de fattiga att alla rika skulle sälja allt och ge åt de fattiga? 

Nej. Han upprepade inte förmaningen till alla rika han mötte under sin väg. Men den rike ynglingen trodde att han lytt tio budorden hela sitt liv. Om han hade lytt det första budet och älskat Gud över allt annat, så hade det inte varit ett problem för honom att lämna allt jordiskt om Gud kallade honom. Gud hade betytt mer. Men tydligen gjorde Gud inte det för honom. 

Kristus hittade hans svaga punkt. Kristus kräver inte av oss att vi skall leva utan något jordiskt. Men det jordiska ska betyda så lite för oss att vi imorgon lika gärna kan avstå från det.

Medan den skriftlärde upplevde sig själv mer än redo ’Jag vill följa dig vart du än går”, så kände sig denne lärjunge, inte redo, inte ännu. Det fanns en sak som han ville göra, först.

 ’Herre, låt mig först gå och begrava min far.’

Allt som Kristus sagt finns inte nedtecknat i nya testamentet. Det är inte otänkbart att det fanns många mindre förståeliga orsaker folk angav för att inte följa Kristus, inte nu. Den helige Ande gav oss denne mans ytligt sett mycket behjärtansvärda skäl att vänta med Kristi kallelse för att riktigt understryka allvaret i kallelsen till Guds rike. Den är ingenting man plitar ner i almanackan efter att nedtecknat allt annat.

’Herre, låt mig först gå och begrava min far.’

I det judisk-fariseiska samhället överskuggar begravningen alla andra religiösa plikter, till och med studiet av lagen och iakttagandet av sabbatsbudet.  Helst skulle man begrava den döde inom det närmaste dygnet, eller någon dag efter. Och så är det än idag för judar och muslimer.

Jesus sade till honom: ’Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!’

Kristi ord låter hårda i våra öron, och helt klart ännu hårdare i en judes öron. Det faktum att begravningsseden var så viktig, visar ännu tydligare hur viktigt Guds rike är. Man kan inte komma ifrån skärpan i Kristi ord hur man än vrider och vänder på orden.

Jesus sade till honom: ’Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!’

Om han hade tänkt att den plikten var så viktig, så vill Kristus visa att det finns något som var ännu viktigare. Han förklarar att de andligt döda kan begrava sina fysiskt döda. När någon som är andligt död, även om han så är en nära anhörig eller vän, kommer till slutet, så blir detta att lägga honom i graven inget som skall jaga upp oss särskilt mycket. Tanken är inte att lärjungarna inte skall bevista begravningar av det här slaget. Men det är egentligen bara världsliga angelägenheter och om något andligt viktigare skulle korsa vår väg, så är det inget som hindrar att någon som hör till den här världen, tar hand om de världsliga angelägenheterna.

Kristus har ett mycket bättre erbjudande till mannen:

”men gå du och predika Guds rike!”

I valet mellan att predika om Guds nåd i Kristus, att tala om riket som har kommit genom Honom får de världsliga angelägenheterna sin rätta plats. Den korta tid som Kristus hade kvar, i valet mellan att nå själar som fortfarande kan nås och vinka adjö till själar som redan är förlorade, vad är viktigast?

Den hårdhet i Kristi Ord som man kan uppleva, falnar av i detta perspektiv - utom om för de världsligt sinnade. Dessa som lägger hela sin själ i stora blomsterarrangemang och meningslösa ord över den döda, men inte bryr sig om dödens allvar, och vad som värre är, den andliga döden och den eviga förtappelsen. Den största trösten i sorgen för denne Kristi efterföljare hade varit att följa Kristus och predika om riket.

Hade du eller jag stannat?