Ren lära

"Vi hålla ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (ehuru för oss ingen är liten), skola vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken icke hjälpa oss. Vi kunna bliva frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramenterarna, men vi kunna det icke utan ren lära och tro. I övrigt skola vi gärna hålla kärlek och endräkt gentemot dem, som tillsammans med oss tänka kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt på oss ankommer skola vi också hålla frid med våra fiender och bedja för dem, som på grund av okunnighet smäda vår lära och förfölja oss, men icke så gentemot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldföra sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar.

 Paulus lär oss med detta sitt exempel att vara så halsstarriga*. De falska apostlarna och deras lärjungar, som menade sig lära respektive tro rätt och kristligt, ansågo hans sak vara icke blott obetydlig utan fullständigt orättvis. Och likväl uttalar han utan minsta tvekan, att de skola få sin dom. Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, så länge blott icke synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den icke syndernas förlåtelse. Läran och livet kunna således icke alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5,18). Därför tillåta vi icke, att den trädes förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstå vi utmärkt väl att vara överseende. Ty vi fela själva dagligen i leverne och seder, och det göra även helgonen, vilket de allvarligt tillstå i Herrens bön och i trosbekännelsen. Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar äro fast grundade i den heliga Skrift. Djävulen skulle gärna vilja förblanda och förstöra dem, och därför angriper han oss så listigt med detta skenfagra resonemang om kärleken och endräkten församlingarna emellan, som icke får åsidosättas."

(Martin Luther, Stora Galaterbrevskommentaren) 

Ordförklaring:

*halsstarrig "som envist vägrar att böja sig l. (lojalt) foga sig efter en annans (förnuftiga) vilja, som hårdnackat fasthåller vid sin mening l. sina planer o. d., som vägrar att låta rätta sig l. taga skäl; motspänstig; genstörtig; äv. om sinnelag samt om handling o. d. som vittnar om antydda egenskap; ngn gg om sjukdom o. d.: envis. G1R 14: 253 (1542). Nu kan thet hende att ogerningsmannen så halstartig och hålnackader ähr, att han eij sanning .. vdj sin pino bekenne will. Lagförsl. 556 (1604). Frossan är .. ibland ganska halsstarrig. LINDESTOLPE Fross. 341717). Han .. blef halsstarrigt vid sin mening. EHRENADLER Tel. 140 (1723). Et halstarrigt och olydigt barn. SÄFSTRÖM Banquer. Oo 4 b (1754). (K. XII hade) från sin spädaste ungdom visat en oböjlighet i lynne, som alltför snart urartade till halsstarrig envishet. EKELUND 1FädH II. 2: 311831)." Svenska Akademins ordlista)  Synonymer: "hårdnackad, envis, trilsk, styvsint, obstinat, trotsig, omedgörlig" 

 

Otack är världens lön

"Då vi trodde oss skola möta tacksamhet bland våra landsmän, därför att vi för dem predika fridens, livets och den eviga salighetens evangelium, finna vi i stället det bittraste hat. För många tedde sig vår lära till en början tilltalande, och de togo den till sig med iver. Dessa trodde vi skulle bliva bröder och vänner, som tillsammans med oss endräktigt skulle fortplanta och utbreda denna lära till andra. Men nu få vi märka, att de äro falska bröder och våra argaste fiender, som utså villfarelser. De förfalska och fördärva det som vi lärt rätt och i överensstämmelse med Skriften och giva därmed upphov till den värsta anstöt i församlingarna. Den som alltså i gudsfruktan och trohet gör sin plikt, han må tillhöra vilket stånd som helst, och får för sina goda gärningar skörda människors otack och hat, han bör icke plåga sig till döds över detta förhållande utan säga med Kristus: "De har hatat mig utan anledning." (Joh. 15:25), och: "Som svar på min kärlek anklagar de mig, men jag ber för dem." (Ps. 109:4)."
(Martin Luther)

Kärlek och ren lära

"Ty sekteristerna, som förneka Kristi lekamliga närvaro i nattvarden, förebrå också nu oss för att vara stridslystna, hårda och omedgörliga, emedan vi för den enda artikelns skull om sakramentet giva den kristna kärleken och endräkten i församlingarna till spillo. 

Vi borde icke lägga sådan vikt vid denna obetydliga artikel, helst som den till på köpet är osäker och icke tillräckligt förklarad av apostlarna, och helst som de äro eniga med oss i fråga om den kristna lärans övriga artiklar, att vi ensamt för dess skull släppte all hänsyn till den kristna läran och alla församlingars allmänna sammanhållning. Med detta skenbart så starka argument göra de oss icke endast illa sedda hos sina egna,  utan de förvilla också många välsinnade, som mena, att vi av ren envishet eller på grund av någon annan privat nyck äro av annan mening än de. Men detta är ett djävulens försåt, varigenom han försöker fördärva icke endast den nämnda artikeln utan hela den kristna läran.

På detta deras argument svara vi med Paulus: Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iakttaga, huru ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan.Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är icke vår utan Guds. Vi äro endast hans kallade tjänare. Därför kunna vi icke uppgiva eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kunna därför sakramenterarna icke fordra något av oss, som vi icke skulle vilja eller t. o. m. böra underkasta oss, medgiva och fördraga, så länge blott läran och tron icke äventyras, ty om läran upprepa vi ständigt detta Pauli ord: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kunna vi icke vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är icke delbar. Där kan man varken taga något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.

Det minsta grand i ögat skadar synen. Därför säga tyskarna om ögonsalvor: Det finns ingenting som är gott att ha i ögat. Och Kristus säger: »Ditt öga är kroppens lykta. När ditt öga är friskt får också hela din kropp ljus», och vidare: »Om hela din kropp har ljus och ingen del ligger i mörker, då får den ljus helt och hållet.» (Luk. 11, 34. 36). Med denna liknelse antyder Kristus, att ögat,  d.v.s. läran, måste vara helt och hållet ren, klar och oförfalskad, så att den icke till någon del ligger i mörker. icke skymmes av ett enda litet moln. Och Jakob säger träffande, icke av sig själv utan otvivelaktigt efter vad han hört av fäderna: »Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.» (Jak. 2. 10).

Läran bör alltså vara som en enda, obruten och cirkelrund guldring utan någon som helst fog. Den minsta spricka gör nämligen, att ringen icke längre är hel. Vad hjälper det judarna att de tro på en enda Gud, som är alltings Skapare, att de tro på alla artiklar och antaga hela Skriften, då de förneka Kristus? »Den som felar i ett är skyldig till allt.»

 Därför bör man noga lägga märke till detta ställe för bemötande av det förtalet mot oss, att vi våldföra oss på kärleken till stort avbräck för församlingarna. Vi äro förvisso beredda att bevara frid och kärlek gentemot alla, om de blott låta oss behålla läran om tron hel och oskadd. Kunna vi icke utverka detta, kräva de fåfängt kärlek av oss. Förbannad vare den kärlek, som upprätthålles på bekostnad av trons lära! För den måste allt vika, kärlek, apostlar och änglar från himlen. Deras lömska sätt att förringa denna sak visar tydligt nog, hur pass högt de sätta Ordets majestät. Om de trodde att det är Guds ord, skulle de icke leka med det på detta sätt, utan de skulle bevisa det den största aktning och tro det utan gensägelse eller tvekan. Då skulle de veta, att alla Guds ord äro ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla äro en enda. Om en enda åsidosattes, gå de alla småningom förlorade. De utgöra nämligen ett enda, enhetligt sammanhang.

Vi skola alltså låta dem framhäva endräkten och den kristna kärleken. För vår del skola vi framhäva Ordets majestät och tron. Kärleken kan på någon punkt utan fara åsidosättas, men icke så Ordet och tron. Det tillkommer kärleken att fördraga allting, att vika för alla. Tron däremot får icke alls fördraga något, icke vika för någon. Kärleken, som gärna ger vika, som tror, förlåter och uthärdar allting, blir ofta bedragen, men därigenom tager den ingen skada, som verkligen är värd att kallas skada, d.v.s. den förlorar icke Kristus, och därför tager den icke anstöt utan framhärdar i att göra väl även mot de otacksamma och ovärdiga.

I vår salighetssak däremot, då svärmare lära lögn och villfarelser under sken av sanning och bedraga många - då får man icke öva kärlek eller gilla villfarelsen. Vad som här går förlorat är nämligen icke en mot den otacksamme bevisad välgärning; utan här förlorar man Ordet, tron. Kristus och det eviga livet. Om man därför förnekar Gud i en enda artikel, förnekar man honom i alla, ty Gud fördelas icke på många artiklar. Han är allt i varje enskild artikel och en enda i alla artiklar. Sakramenterarna, som anklaga oss för att åsidosätta kärleken, svara vi därför alltid med Pauli ordspråk: Litet surdeg syrar hela degen. Ett annat ordspråk lyder: Rykte, tro och öga passa skämtet föga.

 Jag har varit så utförlig på denna punkt, både för att styrka de våra och för att undervisa andra, som kanske taga anstöt av vår ståndaktighet och icke tro, att vi hava bestämda och viktiga skäl till denna ståndaktighet. Vi böra alltså icke låta dem imponera på oss med sitt myckna tal om sin iver för kärlek och endräkt. Ty om man icke älskar Gud och hans ord, spelar det ingen roll, vad man i övrigt älskar. Paulus förmanar alltså med detta ordspråk både lärare och åhörare att icke anse läran om tron såsom något ringa eller obetydligt, som vi kunna leka med efter behag. Den är en solstråle från himlen, som upplyser, upptänder och vägleder oss. Liksom världen med all sin visdom och makt icke kan böja solstrålarna, vilka från himlen gå rakt mot jorden, så går det icke heller att taga något ifrån eller lägga något till trons lära utan att den helt fördärvas."

(Citat av Martin Luther från Stora Galaterbrevskommentaren)

Flum eller allvar ?

Många människor känner sig förvirrade när man inte får några klara och tydliga svar på livets viktiga frågor, vem är jag, varifrån kommer jag och vart är jag på väg, hur ska jag leva? Inte bara samhället, utan många kristna samfund ger otydliga eller flummiga svar, många serverar svar som man anpassat till tidsandan, eller bara vad man tycker och tänker.

I denna förvirring är det viktigt att vi står upp och säger: Guds Ord består. Guds Ord kan man lita. Lyssna på vad Gud har att säga om saken.

Men att ” inte en enda bokstav inte en prick i lagen förgå” kan

också vara en skrämmande insikt. Det betyder ju att Gud står fast vid alla sina förväntningar på dig och mig. Och Gud säger ju inte att vi skall göra så gott vi kan, han vill att vi skall hålla oss till allt, inte bara i ord, utan också i handling. Vi skall leva ett rent liv, vi ska vara kärleksfulla, vi skall följa hans bud.

Det är ingen tröst, det är en skrämmande insikt. Då inser vi ju att vi alla kommer till korta. Men det är nyttigt att få höra, det, därför att det är sant.

Vi kommer alla till korta.

Därför är det ju trösterikt att Kristus inte bara sade:

”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda.” (Matt. 5:17)

När Kristus levde här på jorden ett fullkomligt liv, så fullbordade han lagen. Kristus är lagens slut, säger Galaterbrevet. Det betyder att vad Guds lag fodrar av oss, det uppfyllde Kristus i vårt ställe.

Skriften säger:

”Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden.” (Rom. 8: 3)

Att tro sig kunna se in i andras hjärtan

När vi förmanar en person, så får vi inte tro oss veta hur det egentligen förhåller sig i hans hjärta, om han i övrigt avlägger en kristen bekännelse, en bekännelse till allt Guds Ord. 

Vi kan bara bedöma utifrån frukterna, vi får aldrig tro att vi kan skilja ut hycklarna från de sant troende. Att döma utifrån hur vi tror det förhåller sig i hjärtat och inte utifrån bekännelsen i lära eller leverne, är att träda Gud i ämbetet. Vi riskerar att kasta bort vetet med agnarna om vi gör så.

Låt oss inte drabbas av en alltför kritisk anda. Kritik kan vara en attack från satan, för att vi skall göda vårt eget ego. Somliga bygger upp sig själv genom att riva ner andra. Att frossa i andras misslyckanden är världens nöje, i skvallerpressen och skandalreportage. Guds barn skall se världen genom Kristi ögon, och gråta med dem som gråter och glädja sig med dem som är glada.

Vi kan överse och förlåta, eftersom Gud i Kristus förlåtit oss.

Att svälja sin egen kamel

En annan konsekvens detta att sila mygg och svälja kameler får, är att vi oftare sväljer våra egna kameler än andras. Det vill säga: vi är ofta hårdare i bedömningen av andras synder än våra egna.

Det kan leda till ett sorts högmod. Paulus förmanar judafolket som var vana att beteckna hedningarna som hundar, och ofta frestades att tänka att deras utkorelse som förbundsfolk berodde på att de var bättre människor. I sitt brev till församlingen i Rom visar han i de första kapitlen att både judar och hedningar var syndare i behov av Guds nåd.

Han säger till de judar som uttalade hårda domar kollektivt över hedningarna:

”Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt. Vi vet att Guds dom med rätta drabbar dem som handlar så. Menar du att du skall komma undan Guds dom, du människa, när du dömer dem som handlar så, och själv gör på samma sätt?” (Rom. 2:1 - 3)

Syndakatalogen

Ibland kan man i dömandet sila mygg och svälja kameler. Jesus vände sig emot detta. Fariseerna kritiserade Jesus för att han och hans lärjungar inte följde de äldstes stadgar med olika reningsprocedurer. Fariseerna ansåg att en sådan lydnad av de äldstes stadgar var ett uttryck för fromhet. Men Jesus vändes sig emot detta dömande eftersom det grundades inte på Skriften, utan mänskliga traditioner. Han sade till dem:

”Rätt profeterade Jesaja om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.  Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud. Ni upphäver Guds bud och håller er till människors stadgar.’” (Mark. 7: 6 – 8)

Idag brukar sådana människostadgar kallas syndakatolog.

felsökeri

Det är inte bara synder som skapar oro i en församling, utan helt vanliga kantigheter, olikheter och personligheter.

Även om vi inte viftar bort synd, så går vi inte omkring och letar synd hos vår broder eller syster. Inte om det är som en flisa. Då uppför vi oss som fariseerna, som letade efter något att anklaga Jesus och hans lärjungar för. Felsökeri bör vara främmande för en kristen församling.

Skriften säger:

”Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.” (Ef. 4:2)

Felsökeri är också ett utryck för otacksamhet. För all kritik jag för fram, behöver jag rannsaka mitt eget hjärta och föra fram tio gånger mer beröm.

Att se på andra genom sig själv

”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.” (Matt. 7:3-5)

Det är nyttigt att rannsaka och döma sitt eget hjärta.  När vi ser på oss själva så blir vi betydligt mer ödmjuka i förhållande till andra människor. Vi får en större förståelse för andras fel och svagheter och vi kan förlåta liksom Gud i Kristus har förlåtit oss.

Den dom vi rätteligen förtjänar har ju nämligen redan fallit över Jesus Kristus Guds egen Son när han pinades och dog på korset. I Jesus Kristus är vi inte dömda. Utan frikända, i honom är vi inte fördömda, utan rättfärdiga genom hans blod. Han dog för oss, han köpte oss med sitt eget blod, därför kommer vi inte under domen, utan har övergått från döden till livet.

När vi ser på hur han förlåtit oss, så får vi förmågan att förlåta vår nästa. Skriften förmanar oss: ”Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra.” (Kol. 3:13)

Döm dig själv först !

”Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.” (1Petr. 4:8)

När jag ser på min nästa i kärlek så ser jag med goda ögon. Jag letar inte efter fel, utan ser det goda hos honom eller henne. Och om jag då ser en skavank, så ger det inga negativa känslor hos mig. Kärleken skyler över.

Skriften vänder sig emot ett dömande som inte ser den egna bristen

När vi ser på min nästas brister, och sedan ser på vårt eget hjärta, så skall vi alltid döma oss själva hårdare. Detta är ju mycket svårt. Men Skriften uppmanar oss:

”Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.” (Fil. 2:3)

När vi skapar en bild av en annan människa så kan vi ju inte se hans eller hennes motiv, vi har inte gått i hans eller hennes skor. Men vi känner våra egna motiv. Därför ska vi alltid gå till vårt eget hjärta först. Jesus säger:

”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.” (Matt. 7:3-5)

Kritisk för kritikens skull?

Jesus säger idag:

”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?” (Matt. 7:1 - 3)

Om min fru eller någon påminner mig om att kamma håret, att dra upp gylfen, innan jag åker till kyrkan, så är det inte ett uttryck för förakt, kritikanda, fördömande, utan omtanke och omsorg.

Men vad har jag för glädje av att någon vill tala om för mig att jag har en flisa i öga? Har jag en flisa i öga, så lär jag ju veta om det. Det gör ont i ögat och man ser grumligt. Den tid min nästa ägnar åt att påpeka att jag har en flisa i ögat, kunde han ju hjälpa mig att få bort den. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att få bort en flisa i ögat på egen hand. Om han ska tjata om min flisa, så påminner han mig bara om vad jag redan vet. Han kanske mår bra av det, men jag mår inget bättre av hans anmärkningar.

Enligt Skriften ska vi inte döma på ett överkritiskt sätt.  Det enda skälet till att vi förmanar en broder eller syster, eller uppmärksammar ett problem, får vara vår vilja till att hjälpa tillrätta. Om personen redan är medveten om problemet och också ångrar sig, så får man inte frossa i andras olycka. Skriften säger:  ”Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.” (1Petr. 4:8)

Vad Jesus menar med "döma"

Så, vad menar Jesus då, när han säger : ”Döm inte, så att ni inte blir dömda” ?

Ja, det första vi ska konstatera är att ordet döma (grekiska: krino) förekommer i minst tre olika betydelser i Skriften.

1.   Det syftar ibland på den process när man dömer en förbrytare i domstol

2.   Det syftar ibland på att göra en bedömning, att utvärdera en företeelse eller en person.

3.    Det syftar ibland på när man fördömer en person.

Ordet döma har också olika betydelser i svenskan. Vi säger ibland: ”Döm om min förvåning, man ska inte döma hunden efter håren” osv.  Då menar vi bedöma. Sen säger vi ”du dömer honom för hårt, ingen ska dömas ohörd.” Då talar vi mer om fördömelse, att man avfärdar någon.

Jesus säger idag:

”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?” (Matt. 7:1 - 3)

Vad "döma" inte betyder

Jesus säger att vi inte skall döma, men Jesus kan inte ha menat att man inte får säga att folk har fel. Fem verser längre fram säger han ju: ”Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.”( Matteus 7:6)

Hur ska man kunna avgöra vem som är en hund eller ett svin, om man inte får utvärdera människor, deras lära eller deras liv? Och fjorton verser längre fram varnar Jesus för de falska profeterna med orden: ”

”Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt.” (Matteus 7:15-17)

Hur skulle man kunna avgöra om en profet är falsk och akta sig för honom, om man aldrig fick pröva människor, bedöma lärare? Hur skulle man kunna veta om ett träd är gott eller ont om man aldrig fick smaka och pröva frukten?

Nej, om vi ser på sammanhanget så förstår vi att det inte är detta Jesus menade med vi inte får döma.  Herren och hans apostlar undervisade ofta om vikten av att inte bara avslöja synd i lära och leverne, utan också förmana dem som lär eller lever i strid med Guds ord och bud.

Kristus säger: ” Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon.” (Matt 18:15)

Herrens apostel Paulus säger:

”Vi uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla.” (1Tess. 5:14)

” Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra, så att han får skämmas. Men betrakta honom inte som en fiende, utan tillrättavisa honom som en broder.” (2 Tess. 3: 14f.)

”Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället.” (Ef. 5:11)

Han säger t.o.m.:

”Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma?...

Vet ni inte att de heliga skall döma världen? Om nu världen skall dömas av er, duger ni då inte till att döma i de minsta mål? Vet ni inte att vi skall döma änglar? Skall ni då inte kunna döma i vardagliga ting?” (1Kor. 5:12, 6:2,3)

En missbrukad vers

Matt. 7:1-6

”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga.  Ge inte det heliga åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er.”

Låt oss stanna en stund inför de kanske mest missbrukade, missförstådda och felanvända orden i Bibeln: ”Döm inte, så blir ni inte dömda.”

Folk som inte ens tror på Bibeln brukar citera dem, när de är helt nersjunkna i synd. Somliga menar att man får inte ägna sig åt någon form av utvärdering eller analys av andra överhuvudtaget. Vi får alltså inte komma till slutsatsen att en annan person beteende eller uppförande är fel, och att de har fel, som lever eller tänker si eller så. Hela detta tänkande stämmer väl överens med tidsandan; man skall vara tolerant och accepterande.

”Döm inte, så bli ni inte dömda”. Det är också förrädiskt på det personliga planet när somliga missbrukar versen. Den här tolkningen: att ingen får yttra sig över ditt beteende eller din person, ger somliga mandat att tro det vår onda natur vill tro och säga: ”Lev du som du vill, och låt mig leva som jag vill. Men säg aldrig åt mig hur jag ska leva, och försök inte att överföra dina moraliska värderingar på mig.”

Så, säger folk som inte gjort någon ansträngning för att försöka förstå vad Jesus menar, och inte ens tänker låta Jesus själv få diktera vad som är rätt och fel.

Vem är lik vår Gud ?

Genom att beskriva vad Gud gör och hur han handlar gentemot oss när han förlåter oss våra missgärningar, inte tillräknar våra överträdelser, förbarmar sig över oss och trampar på våra missgärningar, när han kastar synderna i havets djup, så förstår vi hurdan Gud är. Vår Gud är rättfärdig, men han är också barmhärtig och kärleksfull.

”han har behag till nåd”, som Mika uttrycker det.

Inte underligt att Mika förundrar sig över sig över Guds storhet, så att han inleder sin lovsång till Honom:

”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av sin arvedel.” (Mika 7:18)

Samma förundran inför Guds storhet, Guds kärlek och outgrundliga nåd drabbade psalmisten som sjunger:

”Din rättfärdighet, Gud, når upp till himlen. Du som har gjort så stora ting, Gud, vem är dig lik? ” (Ps.71:19)

”HERRE, härskarornas Gud, vem är som du? Stark är HERREN, och din trofasthet omger dig.” (Ps. 89:9)

”Vem är som HERREN, vår Gud, han som tronar så högt,  han som ser ner så djupt, vem i himlen och på jorden?  Han som reser upp den ringe ur stoftet och lyfter den fattige ur dyn.” (Ps. 113:5 - 7)

Guds Sons blod renar fullkomligt

”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. ” (1Joh.1:7)

”Jesus Kristus…älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod ” (Uppb. 1:5)

Kristi blod på korset är vår enda garanti för att Gud inte tillräknar oss synd. Genom blodet renas vi så att vi blir vita som snö inför den helige Guden.

Johannes talar om dem som:  ”tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Uppb. 7:14)

Denna försoning genom Kristus är så fullkomlig att våra synder aldrig mer kan hållas mot oss.

Mika säger:

”Han håller inte fast vid sin vrede för evigt, ty han har behag till nåd. Han skall åter förbarma sig över oss och trampa på våra missgärningar. Du skall kasta alla deras synder i havets djup.” (7: 18,19)

Det som kastats i havet menade man skulle aldrig komma tillbaka. Det var borta för alltid. Genom tron på Kristus så vet vi att Gud står vid sitt löfte om att aldrig hålla våra synder emot oss.

Psalmisten säger;

”Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss.” (Ps. 103:12)

Förlåtelsens inre mening

”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning”

Vi tänker lätt i det mänskliga på förlåtelse som detta att man vänder sitt ansikte från något som någon gjort mot oss. En uppslagsbok definierar det: ”att ge upp rätten till vedergällning gentemot något som förorättat oss”. Den gudomliga förlåtelsen har en större innebörd. Gud inte bara vände bort sitt ansikte från vår synd. Han lyfte upp vår synd, och placerade den på Kristus, som bar den, Guds Lamm tar bort hela världens synd genom att ta den på sig upp på korset, han stapplade under syndens tunga börda när han bar korset. När syndens börda lyfts upp på korset, så lyfts den från våra axlar. I Kristus är vi fria.

Mika förklarar det: han ”tillräknar [inte] överträdelse för kvarlevan av sin arvedel.”

Det översätts ibland: ”han passerar förbi. ”. Det enda sätt Gud kan göra det är genom blodet. I Egypten passerade Gud förbi de hus som bestrukits med påskalammets blod.

Skriften säger:

”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. ” (1Joh.1:7)

”Jesus Kristus…älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod ” (Uppb. 1:5)

En Gud som kastar synden i havets djup

Mika använder också ett tredje begrepp för vårt problem inför Gud, begreppet synd. Han säger:

”Du skall kasta alla deras synder i havets djup”

Synd är att inte ta in Gud i ord, tankar och gärningar. Det är att vandra sin egen väg, som Jesaja utrycker det: ”var och en av oss ville vandra sin egen väg”. Känns det igen? ”I did it my way”, ”Jag gjorde det på mitt sätt” sjunger Frank Sinatra och gruppen Sex Pistols.  Att sätta min vilja över Guds är synd.

Så ser det ut för oss alla. Vi har begått missgärning, överträdelse och synd.

Kung David säger:

”Gå ej till doms med din tjänare, ty inför dig är ingen levande rättfärdig.” (Ps. 143:2)

Men Mika har ett budskap om att Gud har gjort något åt vårt problem.

”Du skall kasta alla deras synder i havets djup” 

Bilden är hämtad från  http://www.free-pictures-photos.com/

En Gud som inte tillräknar överträdelse

Gud ”tillräknar [inte] överträdelse”, säger profeten Mika. Vad är en överträdelse? Det är uppror mot Gud, det är att gå vid sidan om Guds lag. Någon kanske säger att han eller hon inte varit öppet upprorisk mot Gud. Men halv lydnad är uppror. Gud har inte sagt att vi skall älska Gud av halva vårt hjärta, utan hela vårt hjärta. Och han har inte sagt att vi skall älska vår nästa  efter bästa förmåga, utan lika mycket som vi älskar oss själva.

Så vem har överträdelse? Det har vi alla. Men Gud ” inte tillräknar överträdelse”, därför att Kristus tillräknats den, när han dog på korset i vårt ställe.

En Gud som förlåter missgärning

Vi ska inte lura oss själva som folket gjorde på Mikas tid. Vi är syndare, vi har syndat mot Gud, hans majestät, vi har brutit hans heliga lag. Men vi har hopp, därför att Kristus har trätt in i det allra heligaste med sig själv som offer. Han har tagit Guds straff för våra synder på korset.

Mika använder flera olika ord för att beskriva den nåd Gud skänker i Kristus.

”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning”

En missgärning är när man avsiktligt eller oavsiktligt är olydig inför Guds heliga lag. Ja, man kan faktiskt synda oavsiktligt. Man kan leva sitt liv i synd inför Gud utan att veta om det. Paulus skriver till Timoteus:

”jag [var] förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde.” (1Tim 1:13)

Han trodde att han gjorde Gud en tjänst när han förföljde Kristi kyrka. Men Gud förlåter missgärning, förklarar profeten Mika.

Vem är en Gud som du ?

I slutet av sin bok ger oss Mika en lovprisning av den nåd och förlåtelse Gud lovade Abraham, Moses, David och alla profeter genom alla tider.

”Vem är en Gud som du” ,frågar profeten. En som förlåter synd, som inte tillräknar överträdelse och kastar våra synder i havets djup, som har behag till nåd.

Här ser vi klart och tydligt hur Gud uppenbarar sig i Kristus. För om det är så Gud beskrivs, som en som förlåter synd, som inte tillräknar överträdelse och kastar våra synder i havets djup, som har behag till nåd, så är det så vi ser Gud uppenbarar sig i Kristus. Han som visade rövaren på korset barmhärtighet, som välkomnade syndare till sig och åt med dem, som bad för sina bödlar: ”Fader, förlåt dem!”

Mika såg hoppet om räddning

”Gläd dig inte över mig, du min fiende. Om jag har fallit, skall jag resa mig igen. Om jag sitter i mörkret, är HERREN mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot HERREN skall jag bära hans vrede, till dess att han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet.” (Mika 7:8, 9)

Här står hans syndabekännelse i motsats till hans landsmän. Han hade konstaterat att mörkret fallit över landet. Men han ser också fram mot Guds frälsning,

”Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet” (v.9)

Han visste att en kvarleva skulle upprättas genom Guds nåd. En kvarleva är en liten spillra av något större. Det större var Israel, Guds utvalda folk. Inte alla som kallade sig judar skulle frälsas, bara en liten kvarleva, en liten rest. 

Detta tema tar nya testamentet upp.

”Israel är inte alla som kommer från Israel.” (Rom. 9:6)

”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen.  Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven.” (Rom. 2:28, 29)

Kristus sade:

”Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den.  Och den port är trång, och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.” (Matt. 7:13,14)

Men budskapet om förlåtelse som lyfter oss upp på den smala vägen förkunnas av profeten med kraft:

”Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av sin arvedel. Han håller inte fast vid sin vrede för evigt, ty han har behag till nåd.  Han skall åter förbarma sig över oss och trampa på våra missgärningar. Du skall kasta alla deras synder i havets djup.    Du skall bevisa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, så som du med ed lovade våra fäder i forntidens dagar.” (Mika 7:18 - 20)

Bilden är hämtad från http://www.free-pictures-photos.com/

Inte med rosafärgade glasögon

I dag söker man ord från den som inte trampar någon på tårna, och talar om för oss att inget kan gå fel, så länge du fortsätter att leva som du hittills gjort. Så, vad finns kvar för predikanten att predika? En Gud som inte sårar någon, som tar hand om alla, utan dom, omvändelse eller bättring. Kvar blir ett allmänreligiöst budskap om en snäll gud som är skyldig att tycka om oss. Men det finns ett problem med den guden. Den guden finns inte, den guden är inte Bibelns Gud.

Mika svarar sina kritiker i kapitel 7. De kanske ser sina liv flyta på ganska bra. Men Mika har ett annat svar:

”Men jag, jag skall skåda efter HERREN, jag skall hoppas på min frälsnings Gud. Min Gud skall höra mig.” (Mika 7:7)

Han såg att världen föll sönder. Men han hoppades på den Gud som skulle komma.   

Men är inte Mika ytterligare en profet som blickar upp mot skyn till en Gud som inte kommer? Är inte hans hopp ett falskt hopp precis som för syndarna i Juda han fördömer? 

När man läser vidare ser man att den Gud som Mika hoppas på och som skall frälsa, är en helt annorlunda Gud.  Mika betraktar inte sin Gud genom rosafärgade glasögon. Han ser inte efter den känslomässiga Guden som bara lovar lycka och framgång. Mika inbillar sig inte att han förtjänar det han hoppas på, den frälsning som kommer. Han skriver:

”Gläd dig inte över mig, du min fiende. Om jag har fallit, skall jag resa mig igen. Om jag sitter i mörkret, är HERREN mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot HERREN skall jag bära hans vrede, till dess att han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdighet.” (7:8, 9)

Han erkänner att också han syndat. Han erkänner att synden för med sig Guds vrede. Guds lag kan man inte strunta i.

Predika lagomt för oss !

Mika har sett hur människans tillstånd ser ut utan Gud. Han beskriver hur själviskheten leder till förtryck, profeternas och prästernas religiösa misslyckande, hur våldet blivit alltför vanligt, hur familjer splittras och hur ordningar, som var till för att stabilisera samhället, själva faller samman. Inget är som det borde vara. Man kan inte lita på domarna, inte grannarna, vännerna eller ens frun. Söner vänder sig emot fäder och döttrar mot sina mödrar. Om det inte finns respekt för jordisk auktoritet, hur skulle man kunna respektera gudomlig auktoritet.

Men samhället beskriver inte sig själv som Mika gör.  När man läser igenom profeten Mikas bok får man en känsla av att Juda land trodde sig vara på rätt väg. Den tidens kultur såg sig själv som på väg in i framgång och högkonjunktur. Så, Mika står ansikte mot ansikte med ovänner och fiender, folk som inte tålde hans predikan.

I Mika 2:6 ser vi en direkt konfrontation:

”’Sluta predika’, så predikar de. ’Om sådant får man inte predika, skall aldrig smädelserna ta slut!’"

Mikas förkunnelse gick emot strömmen, den var svår att smälta. Han förstår hur hans tids populära förkunnare var:

”Om någon skulle komma med tomt prat, svek och lögn och säga: ’Jag kan profetera för dig om vin och starka drycker’, då skulle han passa som profet för detta folk.” (2:11)

En sån förkunnelse skulle folk flockas kring. Javisst, oroa er inte för framtiden, jag lovar godhet och ljus, vin, öl och starka drycker, vad ni än gillar i den här världen kan ni få.

I våra dagar märker vi ännu av trycket att vissa saker är det bättre att man inte predikar om. Många ropar:

”Sluta predika!’Om sådant får man inte predika, skall aldrig smädelserna ta slut!"

Prata inte om lydnad, prata inte om att ta sitt kors, predika inte mot homosexualitet eller om avhållsamhet innan äktenskapet, tala inte om att äktenskapet är heligt, tala inte om syndens allvar, om domen, den eviga döden, djävulen och helvetet, om den smala vägen kontra den breda vägen. För ingen lyssnar väl till såna föråldrade idéer? Vem vill höra om en Gud som är en förtärande eld? Ge oss en rar liten berättelse, sen kan vi gå hem, utan att känna oss omskakade.

Bilden är hämtad från http://www.free-pictures-photos.com/