Omvändelse och ånger

”Herre, vår Gud…Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.”

Gud hade varnat Juda folk för deras olydnad och avgudadyrkan, och så hade domen fallit. Juda land och Jerusalem intogs av det babyloniska riket och en stor del av folket togs som fångar. Templet och den heliga staden hade förstörts och kvar fanns bara en kulle, som kallades Sion. Deportationen skedde i tre omgångar. Daniel och många med honom fördes till Babylon år 605 f. Kr. I dagens text är det är 539 f. Kr. Profeten är alltså ca: åttio år gammal. Han har precis suttit och läst Jeremias profetrulle där det står:

”Ty så säger HERREN: När sjuttio år har gått för Babel skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats. Jag vet vilka tankar jag har för er, säger HERREN, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.” (Jer. 29: 10, 11)  

Han förstår att de sjuttio år som Gud hade sagt att hans folk skulle vara i fångenskap om ungefär tre år skulle vara till ända. Vi kanske skulle tänkt: ”Härligt! Vi ska hem!” Men det var inte Daniels reaktion. Längre fram i Jeremias bok läste Daniel ett allvarligare stycke:

”Ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er. Ni skall söka mig, och ni skall också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. Ty jag skall låta er finna mig, säger HERREN. Jag skall göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger HERREN. Jag skall låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.” (Jer. 29: 12 – 14)

Daniel såg att återvändandet föregicks av sinnesändring, av omvändelse till Herren och ånger, att de vände sig till honom i bön. Så, hade de inte levt. De hade levt i synd, de hade blivit ogudaktiga och gjort uppror mot Herren, och varit olydiga. Folket hade vänt sina hjärtan bort från Gud och profeterna som sändes till dem för att varna dem. Det var som det är bland folk idag och på Domarbokens tid:

”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.” (Dom. 17: 6)

Före de återvände till sitt hemland, så förstod Daniel att folket skulle måste vända sig till Gud i ånger och syndabekännelse. Och därför gör han det.

Tar du ansvar för dina handlingar?

”Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag: Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga. Men Herre, för all din rättfärdighets skull, vänd din vrede och förbittring från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra fäders missgärningar har Jerusalem och ditt folk blivit till smälek för alla som bor omkring oss. Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull. Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn." (Daniel 9: 15-19)

Vi lever i en tid då människor ansvarsbefrias. Skuldbegreppet avvecklas i många sammanhang. Vi talar inte om synd, utan misstag, vi talar inte om brott, utan förseelser och när domar avkunnas, så döms man inte till straff, utan vård, kriminalvård. Ansvarsbefriade blir man ju om man behöver vård. Den som vårdas är ju inte skyldig, han är sjuk. Och vem ställer en sjuk till svars?  Så fort någon gör något hemsk säger man: ”skolan borde lära ungdomarna etik”, ”samhället borde.. staten borde...” Men, jag själv, då? Hur är det med gärningsmannens personliga ansvar?

Vi resonerar så i vardagen också. Vi talar om att vi gör misstag, att någon har ett beroende, vi talar om vår svaghet, alla olyckliga omständigheter.

Dagens text är profeten Daniels syndabekännelse och bön, som faktiskt börjar redan i vers 4 i samma kapitel. Vi kommer att lägga märke till att Daniel i sin bekännelse är helt ärlig och aldrig skyller ifrån sig. Han kallar också synden för vad den är, han kallar den synd. Synd blir det när man inser att våra felsteg inte bara kränker oss själva och vår nästa utan Gud, den Allrahögste. Han försöker inte förmildra eller minska ner problemet, utan lyfter fram det inför Gud i sin hemska skepnad.

”Herre, vår Gud…Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.”

Att leva i sitt dop

Den dagliga omvändelsen är att leva i sitt dop

Vart står det någonstans då? I Romarbrevets sjätte kapitel undervisar aposteln Paulus om dopet. Han skriver först i dåtid:

”Vad skall vi nu säga? Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte! Vi som har dött bort från synden, hur skulle vi kunna fortsätta att leva i den? Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom.6:1-4)

Här beskriver han hur dopet till Kristus tog udden av synden. Han skriver i dåtid. Det var något som skedde vid vårt dop. Låt oss nu gå till vers 8. Här ser vi att Paulus talar i nutid, i presens.

”Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också skall leva med honom. Vi vet att Kristus aldrig mer dör, sedan han blivit uppväckt från de döda. Döden har inte längre någon makt över honom. Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men det liv han lever, det lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus. Synden skall därför inte härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. Ställ inte era lemmar i syndens tjänst, som vapen åt orättfärdigheten, utan ställ er själva i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era lemmar i Guds tjänst som vapen åt rättfärdigheten. Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.” (Rom. 6:8-14)

Genom dopet har synden förlorat udden. Kristus har vunnit segern över synden i den troendes liv. Men det är inte bara ett förflutet faktum. Detta skall vi ständigt aktualisera. Paulus säger:

”Så skall också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.” (Rom.6:11)

Detta är att leva i sitt dop, detta är den dagliga omvändelsen. Att ständigt påminna sig om att synden blivit begravd med Kristus och att vi uppstått med Kristus.

Hur en muslimsk kvinna fann Kristus - hennes egen berättelse

Jag fick denna berättelse av en f.d. muslimsk kvinna som bor i Sverige. Hon bad mig att dela med mig av den.

"Jag har ju konverterat från ISLAM til den Lutherskt kristna tron som tror lär och bekänner att Jesus Kristus är Guds Son som gav Sitt liv för alla människor. Gud gav mig detta genom att sända vänliga och respektfulla kristna människor i min väg som med vänlighet och stor kärlek visade vad Gud har gjort igenom hela Bibeln.
Innan Jag konverterade så var jag Muslim och trodde att jag kunde vinna saligheten (en plats i paradiset ) genom olika gärningar som att be fem gånger om dagen o.s.v.
Denna muslimska tro hadde jag fostrats till med tvång. Jag hade altså tvingats till att tro på de hädelser som Muhammed hade skrivit i koranen. Jag kan inte förstå varför jag som har tvingats tro på dessa hädelser skall be om ursäkt för dessa hädelser som Muhammed har skrivit. Det enda jag kan göra är att ta avstånd från dem och klart deklarera att jag inte längre tror på dem.

Jag skall göra en liknelse: Du skall inte be om ursäkt för de synder som din pappa har gjort. Det enda du kan göra är att ta avstånd i från dem.

På samma sät: Jag kan inte be om ursäkt för de brott mot mänsligheten och de brott mot FNs Allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna som min biologiske far Iraks förre diktator Saddam Hussein gjorde sig skylldig till för det var inte jag som gjorde dessa brott. Det enda jag kan göra är att ta avstånd i från dem.

Jag blev troende kristen därför att Gud sände vänliga och respektfulla kristna människor i min väg som vänligt och med respekt visade mig sanningen i Bibeln.
Både LAG och EVANGELIUM.
LAGEN (De tio Buden) Som ingen människa (Förutom Gudamänniskan Jesus Kristus) kan uppfylla och ta det straff som LAGEN kräver för våra synder, Och EVANGELIUM som säger att GudaMänniskan Jesus Kristus verkligen uppfyllde Hela Lagen och tog det Fulla straffet för våra synder när Han led och dog på korset och var djupast ner i helvetet för att ta HELA straffet som VI arma syndfulla människor förtjänade.
När GudaMänniskan Jesus Kristus stod upp från de döda var HELA försonings-verket klart och ALLA löfterna från HELA det som vi idag kallar Gamla Testamentet uppfyllda.
GudaMänniskan Jesus Kristus for upp till sin FADER GUD i himlen där Han manar gott för oss alla och samtidigt är Han nära där två eller tre är tillsammans i Hans namn. Detta visar Han genom att sända sin Helige Ande genom Bibelns Ord.
GudaMänniska Jesus Kristus har således uppfyllt HELA Bibeln så när som sin återkonst i synlig gestalt tillsammans med en stor skara änglar för att hämta hem de sina och dömma världen.

Därför menar jag: Man skall inte kränka någon med nidbilder och de som har gjort dessa bilder skall be om ursäkt.
Däremot skall man vänligt och respektfullt visa och förklara vad Gud Verkligen har gjort i Jesus Kristus.

Det finns ett uttryck som säger: Vill man att någon skall lyssna så skall man inte börja med att hugga av öronen.

Så länge den världsliga lagen inte bryter mot De Tio Guds Bud så skall man lyda också den världsliga lagen.

Alltså: Om trafiklagen säger att du inte får köra bil utan att du har körkort så måste du följa den lagen för det finns inget i den lagen som bryter mot De Tio Bud.

På samma sätt FNs Allmänna Deklaration om de mäskliga rättigherna säger klart och tydligt att du har rätt att konvertera från ISLAM (vilket jag har gjort) och den ger dig full rätt att säga varför du har gjort det.
Däremot ger inte FNs Allmänna Deklaration om de mäskliga rättigherna dig rätt att förlöjliga och kränka den som väljer att vara kvar i ISLAMS lära med t.ex nidbilder.
Det stär klart och tydligt i artikel 130 att man inte får använda FNs Allmänna Deklaration om de mäskliga rättigherna till att inskränka på andras frihet. Därför är det inte mer än rimligt och rätt att Muslimerna har lov att säga och skriva att dessa personer inte är värdiga att besöka MECKA och Medina som pilgrimmer, för detta bryter inte mot vare sig Tio Guds Bud eller mot FNs Allmänna Deklaration om de mäskliga rättigherna.
Däremot alla mordhot och andra former av hot är direkt brott mot både Tio Guds Bud och FNs Allmänna Deklaration om de mäskliga rättigherna.

Pressfriheten och yttrandefriheten är underbara friheter som är värda att försvara och stå upp för, men det är friheter som skall brukas väl, så det blir till glädje för alla.

Må Herren vara med dig."

Kriget i vårt inre

Paulus skriver:

 
"Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag. " (Rom 7: 24, 25)

Men när han nu beklagat sig över köttet, som är syndens lag, och bekänt sin tro på Kristus som frälsar, så lämnar han inte problemet med synden. Han säger efter att ha bekänt att Kristus frälsar:

” Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds Lag, med köttet tjänar jag syndens lag.”

Märk här en viktig detalj. Han säger inte: Jag tjänar syndens lag. Han säger: ”jag själv med mitt sinne [tjänar] Guds lag.” Alltså den nya människan, det nya jaget tjänar Guds lag. Jag tjänar Guds lag. Men när det står om tjänsten för syndens lag så står det ” med köttet tjänar jag syndens lag.”

Köttets aktivitet är inte borta. Med stor smärta, efter att ha erkänt att Kristus frälsar, så bekänner han att han till köttet tjänar syndens lag.

Ingen köttslig, opånyttfödd människa kan säga:

”Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds Lag.”

De troende är samtidigt både rättfärdig och syndare.  De är rättfärdiga genom tron på Kristus. Kristi rättfärdighet tillräknas dem. Men de är syndare, såtillvida att de inte uppfyller Guds lag fullkomligt och fortfarande har syndiga drifter.

Den troende är genom sitt kött illa sårad, svag och sjuk. Kristus är vår läkare och vi är under tillfrisknande. Men man hjälper inte en patient genom att inbilla henne, att det är ingen fara, eller om man påstår att hon är frisk. En sådan kommer inte vara angelägen om att ta sin medicin och kommer inte att bli bättre.

Det finns verkligen seger över frestelser och synd i den kristnes liv. Men den segern blir inte större för att man blundar för att man är en syndare frälst av nåd, att man bekänner att man är samtidigt rättfärdig och syndare. Man segrar över synden varje, dag, blir starkare i sin tro och helgelse om man begraver sin gamla människa och uppstår med Kristus varje dag, att man lever i sitt dop. D.v.s. bekänner sina synder och tar emot förlåtelsen genom evangelium.

Längtan efter befrielse

”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds Lag, med köttet tjänar jag syndens lag.” (Rom. 7: 25)

Här är det ännu tydligare att han talar som en andlig människa. Ingen betraktar sig som en arm människa på detta sätt, som inte är andlig. En köttslig människa längtar inte efter att få bli befriad från köttets bojor. Den köttsliga människan är ganska nöjd med sitt tillstånd. Men den andliga människan längtar efter befrielse från den smärta som synden orsakar Gud, medmänniskan och den egna själen.

”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?”

Hon säger som det står i Fil. 1:23:

”Jag skulle vilja bryta upp och vara hos Kristus, det vore mycket bättre.”

Vem, frälsar från synd och elände? Paulus svarar:

Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!

Kampen i den troendes själ

Har en köttslig människa sin glädje i Guds Lag så att han vill det goda? Nej.  Men Paulus säger:

”Till min inre människa glädjer jag mig över Guds Lag” (Rom 7:22)

En sådan glädje över Guds Lag har bara Guds barn. Guds barn kan med psalmisten säga att de ”har sin glädje i HERRENS undervisning (eller lag) och begrundar hans ord dag och natt” (Ps.1:2)

Paulus talar om en inre människa, som är inget annat än den andliga naturen, anden i den kristne, den pånyttfödda naturen, det nya jaget. Hans glädje i lagen kommer av en kärlek skapad av den helige Ande. Utan den helige Ande kan vi varken älska Lagen eller det som är rättfärdigt.

Men ett Guds barn är också medvetet om, att det finns en lag eller princip i hennes inre som driver honom bort från Guds lag: köttet.

Paulus skriver:

”men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar.” (v.23)

Det finna alltså två lagar, krafter eller principer som kämpar i den troendes person, på liv och död om hennes själ. Aposteln blir i denna beskrivning en krigare. Men han är inte besegrad så länge han inte besegras eller ger upp inför köttet.

Paulus är inte en svag kristen utan en mycket helgad man. Ingen har på ett mer målande sätt beskrivit den som tar det allvarligt med synden. 

”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds Lag, med köttet tjänar jag syndens lag.” (Rom 7:25)