Förutsägelser om Messias i gamla testamentet

Förutsägelser om Messias i GT

Inledning

I Jesajabokens 44:e kapitel frågar Gud genom profeten:

”Vem är som jag? Låt honom ta till orda, ja, lägga fram för mig vad som har hänt alltsedan jag insatte det gamla folket, och vad som skall komma, ja, låt dem berätta vad som kommer att ske. Frukta inte och var inte förskräckta. Har jag inte för länge sedan låtit er höra om detta och förkunnat det? Ni är ju mina vittnen. Finns det någon Gud förutom mig?

Nej, det finns ingen annan klippa, jag vet ingen.”

Det finns en hel mängd religioner i världen. Alla påstår sig sitta inne med sanningen. Här påstår alltså Bibelns Gud att han är helt unik. Finns någon annan Gud som förutser vad som skall hända? Om det fanns, så utmanar Gud dem att träda fram. Men svaret var givet. Bibelns Gud är unik, för att han är den som genom sina profeter talade om i förväg vad som skulle hända.

Man brukar säga att det finns ungefär 300 profetior om Kristus i gamla testamentet. Om man skulle inkludera alla bilder och förebilder, så är det ännu fler. Jag ska idag inte ta upp alla, men några av dessa förutsägelser.

Protoevangeliet

I 1:a Mos 3:15 säger Gud till ormen i Edens lustgård:

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen."

De två första människorna Adam och Eva hade brutit mot det bud gav dem i Eden:

”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö." ( 1 Mos 2: 16-17)

Gud ställer efter fallet de tre förbrytarna Adam, Eva och ormen till svars. Gud meddelar vad förbrytelsen får konsekvernser för de tre parterna. Att det här inte bara handlar om Adam och Eva som individer utan som representanter för människorsläktet framgår av konsekvernserna ger för varje part. Eva hade kunnat föda utan smärta, men nu säger Gud till henne:

”Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn” (1 Mos 3: 16)

Det är konsekvenser för alla kvinnor som föder barn, alltsedan syndafallet.

Konsekvenserna för Adam gällde inte heller bara för honom själv, under hans livstid. Gud säger:

"Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Törne och tistel skall den bära åt dig och du skall äta av markens örter. I ditt anletes svett

skall du äta ditt bröd till dess du vänder åter till jorden, ty av den har du tagits. Jord är du, och jord skall du åter bli." ( 1 Mos 3: 17-19)

När Lemek flera hundra år senare får sin son läser vi:

”Han gav honom namnet Noa, ty han sade: "Denne skall trösta oss under vårt arbete och våra händers möda, när vi brukar jorden som HERREN har förbannat." (1 Mos 5: 29)

Konsekvenserna av Adams synd var alltså tidslösa och gällde hela mänsligheten. På samma sätt måste man uppfatta ormens överträdelse. Gud säger till honom:

”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen." (1 Mos 3: 15)

Kvinnan skulle få en avkomma. Det kan inte syfta på någon av Evas egna barn. Ingen av dessa beskrivs som att ha besegrat ormen genom att krossa hans huvud. Det beskrivs som att ormens avkomma i Eden får en fiendeskap mot kvinnans avkomma. Men det står inte att kvinnans avkomma besegrar ormens avkomma, utan pronominet syftar på själva ormen. Han skall krossa ditt, det vill säga ”du orm”, ditt huvud, och du skall stinga honom i hälen. Ormen är alltså inte vilken orm som helst, utan en tidslös orm. Det är dessutom en orm som talar.

Texten beskriver en strid mellan två parter. Vi ser att den ena motparten är en individ, ormen. Men vad är den andra? Ordet avkomma zerá kan både syfta på ett folk och en person, en avkomling. Så, vad handlar det om här? Den grekiska översättningen av gamla testamentet Septuaginta var klar över att begreppet avkomma zerá inte skall uppfattas med ett neutralt prominen, alltså, som det står i 1917 års översättning: ”Denna skall söndertrampa ditt huvud”, utan här har man ett personligt promominen: ”han” αὐτός.

Idag påstår en del judar att vi kristna läser in en Messiasprofetia i 1 Mos 3: 15 och att det istället ska tolkas som striden mellan två folk. Men Septuaginta, den grekiska översättningen skrevs ju inte av kristna, utan av judar, nästan 300 år före Kristus. Dessutom finns det uttalanden från judiska midrasher, det vill säga gamla bibelförklaringar, som knyter kvinnans Avkomma till Messias ankomst¹.

Intressant här är att den som besegrar den onde kalles i denna text kvinnans avkomma, inte Adams avkomma. Det finns bara två andra texter där avkomma beskrivs efter modern² I de andra texterna står Noas avkomma, Josefs avkomma osv. Så, det är något unikt, när det nu inte är Adams avkomma, utan kvinnans avkomma, eller avkomling, som besegrar ormen. Är det en antydning om det som senare kommer när Jesaja talar om att ”jungfrun skall bli havande” (Jesaja 7: 14)?

Vad vi kan läsa i 1 Mosebok 3: 15 är i alla fall, sammanfattningsvis, att ormen som frestade människan och förde henne in i olydnad, förutses en gång skall slutgiltigt besegras av avkomman från kvinnan. Han kommer att hugga denna avkomma i hälen, och avkomman kommer att krossa ormens huvud. Någon utlovad kommer alltså att skadas av ormen, och denne kommer att slutgiltigt besegra ormen. Texten talar också om hur människan drevs ut ur paradiset, som är en nära gemenskap med Gud, för att fortsätta sin tillvaro till den sista dagen, med syndens konsekvenser, död, smärta och motgångar. Vad de hade att se fram emot var det Gud lovade i Eden, att det som var orsaken till att lidandet finns slutgiltigt besegras.

Siloprofetian

Nästa profetia vi ska titta på är den s.k. Siloprofetian. I 1 Mos 49: 10 läser vi:

”Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga.”

Att man kallar denna profia för Siloprofetian eller Shiloprofetian grundar sig i att man i äldre översättningar skrev: ”till dess Silo kommer”. De flesta moderna bibelöversättningar väljer att översätta ungefär som Svenska Folkbibeln. Man menar att hebreiskans Shilo inte skall uppfattas som ett substantiv eller namn, utan som en beskrivning "den som härskar" eller "den som tar emot tribut". Så någon som skulle komma skulle alltså ta över härskarstaven. Edersheim, själv jude skriver : ”[Vi] konstaterar att det är vår fasta övertygelse , att termen Shilo kan endast referera till en personlig beteckning på Messias”³.

Så, vad är sammanhanget i texten? Ungefär 1859 f. Kristus, alltså för nästan 4000 år sedan, ligger patriarken Jakob på dödsbädden. Han kallar då till sig sina tolv söner som kommer att bli stamhövdingar för de tolv stammarna. Jakob, eller Israel som han egentligen hette, sade:

”Kom hit till mig, så skall jag tala om vad som skall hända er i kommande dagar.” (1 Mos 49: 1).

Sedan talar han om för var och en av sönerna vad som skall hända i framtiden. En av sönerna, var Juda. Han talar om en härskarstav en spira, och mycket riktigt blir en av Judas efterkommande David, kung ungefär 1003 f. Kr. Men ordet härskarstav, på hebreiska shebet, syftar inte bara på monarkin, utan på själva, jurisdiktionen, domsrätten, lagstiftning, självstyret. Under de efterföljande två tusen åren hade Juda egna kungar, men var också periodvis ockuperade av det babylonisk-assyriska riket, av det medopersiska riket, av grekerna, och av Rom. Men man var en lydstat.

I Esra 1: 5-8 läser vi att judarna hade sina egna furstar och domare även under den babyloniska fångenskapen, där de kunde tillämpa dödsstraffet. Texten förklarar alltså att Juda skulle behålla någon form av jurisdiktion eller självstyre fram till dess Messias kommer. Den judiska lydkungen Herodes Arkelaus härskade över över Judéen mellan år 6 f. Kr. till år 4 e. Kr då han avsattes av de romerska myndigheterna. Härefter styrde Rom över jurisdiktionen genom s.k. prokuratorer. En av dessa var Pontius Pilatus. Det är alltså här självstyret över Judén försvinner en gång för alla. Härskarstaven hade vikit från Juda en gång för alla. Och enligt patriarken Jakob så berodde det på att den som den tillhör hade kommit, Kungen hade kommit.

Är det här någonting som vi kristna hittar på för att visa att Jesus är den Messias, den kung, som Jakob talar om? Nej, också judarna såg vad som hände. När beslutet att avsätta Herodes år 4 e. kr. kom, så läser vi i den babylobiska Talmud, en gammmal judisk skrift:

”När medlemmarna i Stora Rådet (Sanhedrin) fann sig själva berövade rätten över liv och död (alltså jurisdiktionen), så blev de mycket förskräckta, de täckte sina huvuden med aska och klädda sig i säck, och ropade: "Ve oss, för spiran har avvikit från Juda och Messias har ännu inte kommit."⁴

De hade både rätt och fel. Härskarspiran hade vikit från Judaa, men något hade hänt i Betlehem bara 8 år tidigare. Han som den tillhör hade kommit. Allt var planerat i Guds almanacka i minsta detalj. Messias kommer när härskarspiran tas från Juda, men innan templet förstörs, eftersom det står att Messias skall komma till templet (Mal 3:1). Ungefär 60 år senare förstörs templet.

När ängeln besöker Marias säger han till henne om Jesus:

”Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.”

Profeten Bileam talade också om detta maktskifte i 4 Mos 24: 17

”Jag ser honom, men inte nu, jag skådar honom, men inte nära. En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.” (4 Mos 24: 17)

Mose profetia om Profeten

Den tredje profetian vi ska upp är Guds löfte till profeten Moses från 5 Mos 18: 15-18

”HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. Det skall bli alldeles som du begärde av HERREN, din Gud, vid Horeb den dag då ni var samlade där och du sade: «Låt mig inte mer höra HERRENS, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, annars kommer jag att dö.» HERREN sade då till mig: «De har rätt i vad de säger. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.”

Gud lovar alltså att en profet av samma kaliber som Moses skulle uppstå. Profet betyder en som talar Guds Ord. Vilken av profeterna i gamla testamentet kunde egentligen jämföra sig med Moses. Han var ju med Israel under hela vandringen ut ur Egypten och genom öknen. Hans tjänstgöringstid kännetecknades av stora under och tecken. Egentligen fanns det bara en annan profet som kännetcknades av under liknande de Moses utförde och det var Elia. Men Elia var ju också en person som skulle komma tillbaka i en annan tjänares gestalt, för att förebereda en större persons ankomst, som den siste profeten i GT, Malaki skriver:

”Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda.” (Mal 4: 5)

Sedan infaller nya testamentets tid. Och en person träder fram som inte bara gör fler under och tecken än någon av profeterna utan också talar på ett sätt som fick folk förundrade.

”Folket häpnade över hans lära, ty han undervisade dem med auktoritet och inte som de skriftlärda.” ( Mark 1: 22)

Löftet om barnet i Jesaja 9

I Jesajabokens 9:e kapitel finns vi följande profetia:

”Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar

skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen.

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus,

över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram. Det folk som du inte givit stor glädje, låter du bli talrikt.

De skall glädja sig inför dig, så som man gläds under skördetiden,

så som man fröjdar sig när man delar byte.

Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel

och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid. Ja, varje stövel buren under stridslarm

och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.

På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:

Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut

över Davids tron och hans kungarike.

Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet från nu och till evig tid.

HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.”

Den assyriske kungen Tiglat-Pilesar hade skapat ett nattsvart mörker i Sebulons och Naftalis land, alltså i norra delen av Israel. Ungefär 734 f. Kr hade han påbörjat sitt fälttåg mot Israel, då hela området lades i ruiner. 722 f. Kr. hade han deporterat stora delar av befolkningen ut över hela Assyrien. Men profeten talar om att området kring Gallileen, skulle se ett stort ljus. Man skulle glädjas sig.

”deras bördors ok, deras skuldrors gissel och deras plågares stav bryter du sönder ”

Upprättades de tio stammarna som förts ut i fångeskap? Nej. Profeten sätter fokus på en person som förändrar allt. Det är i hans ankomst glädjen finns.

”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given.

På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är:

Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike.”
Ett barn blir fött. Davids kungadöme försvann helt från Israel, när makten togs från judarna av romarna under Herodes Arkelaus tid. Nu skulle en person i Davids ättelinje ges ett rike, som inte bara blir stort, det blir utan slut. Det är en människa, det är ett barn som föds, men han ges namn, som bara tillkommer Gud själv: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Det sägs alltså att Gallileen får en alldeles unik ställning. Det sägs att ett barn föds som beskrivs som sann Gud och sann människa. Det sägs att han är av Davids släkt och hans konungadöme är utan slut.
Herrens lidande tjänare

Nästa profeta vi skall se på är löftet om Herens lidande tjänare från Jesaja 53, men vi kan börja redan i kapitel 52 vers 13:

”Se, min tjänare skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög.

Liksom många häpnade över dig, så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns

och hans gestalt mer än andra människors. Han skall bestänka många folk.

Inför honom kommer kungar att förstummas,

ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem

och lära känna vad de aldrig har hört.

Vem trodde vår predikan,

för vem var HERRENS arm uppenbarad? Som en späd planta sköt han upp inför honom,

som ett rotskott ur torr jord.

Han hade varken skönhet eller majestät.

När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med lidande,

lik en som man skyler ansiktet för,

så föraktad att vi räknade honom för intet.

Men det var våra sjukdomar han bar,

våra smärtor tog han på sig,

medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,

slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,

men all vår skuld lade HERREN på honom.

Han blev misshandlad,

men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun.

Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,

lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,

så öppnade han inte sin mun. Genom våld och dom blev han borttagen.

Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land,

blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse? Bland de ogudaktiga fick han sin grav,

men hos en rik var han i sin död,

ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun.

Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida.

När du gör hans liv till ett skuldoffer,

får han se avkomlingar och leva länge,

och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom. Genom den vedermöda hans själ har utstått

får han se och bli tillfreds.

Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga,

och deras skulder är det han som bär.

Därför skall jag ge honom de många* som hans del,

och de starka skall han få som byte,

eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare,

han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.” (Jesaja 52: 13- 53: 12)

I Jesajas bok finner vi fyra s.k Ebed Jahve-sånger, Herrens Tjänare-sånger⁵. Begreppet används på fler ställen i Bibeln, men hos Jesaja används det som sånger, för att beskriva. I övriga delen av Bibeln avänds begreppet om individer t.ex. patriarker, profeter, kungar och till och med slavar. Begreppet används också om folket Israel. Hos Jesaja beskrivs Herrens tjänare som en indvid. I sångerna får han en kallelse, utbildning, han lider, han dör och han triumferar. I en av sångerna kallas Herrens tjänare Israel. Det är inte underligare än att det ideala Israel gestaltas i denna individ, han som uppfyller det uppdrag Gud gett till Abrahams avkomma. Han blir det ideala Israel förkroppsligad i sin person. Vi läser i en av sångerna:

”Han sade till mig: "Du är min tjänare, Israel,

genom dig vill jag förhärliga mig." Men jag tänkte: "Förgäves har jag ansträngt mig,

utan nytta har jag förbrukat min kraft.

Dock, min rätt är hos HERREN och min lön är hos min Gud." Och nu säger HERREN,

han som från moderlivet danade mig till sin tjänare,

för att föra Jakob tillbaka till honom,

så att Israel samlas hos honom

- ty jag är ärad i HERRENS ögon, och min Gud är min starkhet - han säger: Det är för lite för dig, då du är min tjänare,

att endast upprätta Jakobs stammar

och föra tillbaka de bevarade av Israel.

Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken,

för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns.” (Jes 49: 3-6)

Texten här förklarar Herrens tjänare som det ideala Israel. Å ena sidan kallas han Israel, å andra sidan skall han församla Jakob och Israel. Han är alltså Israel, men är samtidigt inte detsamma som folket Israel, och han har ett större uppdrag, nämligen att bli ett ljus för hednafolken, förutom att han samlar ihop alla utvalda i Israel, så att hela Israel blir frälst (Rom 11: 26). Vi kan konstatera i all fall att den gamla judiska översättningen till arameiska de s.k targumerna ser Messias i den lidande tjänaren, man parafraserar vers 12 i kapitel 52 ”Se min tjänare, Messias”⁶.

Låt oss nu se hur han beskrivs.

”Se, min tjänare skall handla vist.

Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög.

Liksom många häpnade över dig,

så skall hans framträdande förvrängas mer än andra mäns

och hans gestalt mer än andra människors.” (Jes. 52: 13, 14)

Herrens tjänare beskrivs här som hög och upphöjd, en som handlar vist, men får sitt utseende vanställt.

”Han skall bestänka många folk.

Inför honom kommer kungar att förstummas,

ty de får se sådant som aldrig har berättats för dem

och lära känna vad de aldrig har hört.

Vem trodde vår predikan,

för vem var HERRENS arm uppenbarad?” (Jes 52: 15-53: 1)

Hans uppdrag kommer att räckas ut till fler folk än Israel, det är många folk och kungar, de ser sådant som inte berättats och hör sådant de inte hört. Men ändå är han misstrodd. Vem trodde vår predikan?

”Som en späd planta sköt han upp inför honom,

som ett rotskott ur torr jord.

Han hade varken skönhet eller majestät.

När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor,

en smärtornas man och förtrogen med lidande,

lik en som man skyler ansiktet för,

så föraktad att vi räknade honom för intet.” (Jes 53: 2-3)

Herrens tjänare föds i all enkelhet. Det finns ingen ståt och prakt. Han blir föraktad och övergiven. Han kallas smärtornas man.

”Men det var våra sjukdomar han bar,

våra smärtor tog han på sig,

medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,

slagen för våra missgärningars skull.

Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,

och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,

men all vår skuld lade HERREN på honom.

Han blev misshandlad,

men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun.

Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,

lik ett får som är tyst inför dem som klipper det,

så öppnade han inte sin mun. Genom våld och dom blev han borttagen.

Vem i hans släkte besinnar att när han rycktes bort från de levandes land,

blev han plågad på grund av mitt folks överträdelse?” (Jes 53: 4-8)

Herrens tjänare träder in som ställföreträdare, och bär våra sjukdomar och lidande. Han genomborras för våra överträdelsers skull. Guds straff faller på honom och genom hans sår är vi helade. Gud lägger vår skuld på honom. Han blir misshandlad, men var tyst och ödmjuk i lidandet. Han dör, rycks bort från de levandes land, plågad på grund av folkets överträdelser.

”Bland de ogudaktiga fick han sin grav,

men hos en rik var han i sin död,

ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun.” (Jes 53: 9)

Han hade levt under enkla omständigheter, men när han begravs så var han hos en rik.

”Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida.

När du gör hans liv till ett skuldoffer,

får han se avkomlingar och leva länge,

och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom. ” (Jes 53: 10)

Hans lidande var inte ett uttryck för olyckliga omständigheter, utan ingick i Gud plan, det var Herrens vilja. Ja, det var Gud själv som lät honom lida, utan Guds medgivande hade det inte kunnat ske. Så hur får det betydelse för oss? När du gör hans liv till ett skuldoffer, det vill säga, när du låter Herrens tjänare, få vara den som bär din och min skuld, då får han han se avkomlingar. Det vill säga då blir du ett av hans barn, och han får leva länge. Han uppstår ur graven på grund av vår rättfärdiggörelse (Rom 4: 25).

”Genom den vedermöda hans själ har utstått

får han se och bli tillfreds.

Genom sin kunskap förklarar min rättfärdige tjänare de många rättfärdiga,

och deras skulder är det han som bär.

Därför skall jag ge honom de många som hans del,

och de starka skall han få som byte,

eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare,

han som bar de mångas synd och trädde in i överträdarnas ställe.” ( Jes 53: 11-12)

Hans lidande var hans syfte, och genom den kampen, uppnår han målet. Han blir tillfreds. Han förklarar de många rättfärdiga, han bär deras skuld. De blir hans byte. Han utgav sitt liv i döden. Han räknades bland förbrytare.

Här är mängder av förutsägelser, som bara kan passa in på en person i världshistorien.

Betlehemsprofetian

Nästa text:

”Men du, Betlehem Efrata,

som är så liten bland Juda tusenden,

från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel.

Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar.” (Mika 5: 1)

Inte bara Messias egenskaper och handlingar beskrivs, också hans ursprung. Från den lilla staden Betlehem utlovas en kung. Men det är inte vilken kung som helst Hans ursprung är före tiden. Han är alltså Gud själv som blir människa.

Profetian om Messias ridande på en åsna
Så, hur ser han ut? Judarna idag, men även vissa på Jesu tid, menade att Messias bara kunde vara en jordisk härskare med makt. Vi har i Jesaja 53 sett hur han ser helt annorlunda ut, även fast han är Kung. I Sakarja 9: 9 läser vi:

”Fröjda dig storligen, du Sions dotter!

Höj jubelrop, du Jerusalems dotter!

Se, din konung kommer till dig,

rättfärdig och segerrik är han.

Han kommer ödmjuk,

ridande på en åsna, på en åsninnas föl.”

Sion var kullen som templet i Jerusalemvar byggt på. Nu skulle Sions dotter vara glad uppmanar profeten. Kungen kommer till dig, ”rättfärdig och segerrik ” är han, men också ” ödmjuk”. Han kommer ridande på en åsna.

Profetian om den slagne Herden.

Låt oss se på en annan profetia om en rätttfärdig som dödas.

”Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små.” (Sakarja 13: 7)

Inte heller här kan man påstå att det är vi kristna som läser in Messias i den gammaltestamentliga texten. Gamla rabbinska källor kallar Herden i Sakarja 13: 7, för Messias Ben Josef. I dödahavsrullarnas textutläggning, som är daterade århundraden före Kristus, är samme Herde som blir slagen Rättfärdighetens Lärare, också en sorts Messiasperson. Men det är inte bara en enkel beskrivning av en strid, i den första versen i Sakarja 13 säger profeten:

”På den dagen skall Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet.” (Sak 13: 1)

Alltså på enda dag så sker en förändring och så berättas om hur Herden dödas och fåren skingras.

Sammanfattning

Bibeln innehåller många förutsägelser, från dess första bok till dess sista. Vi har idag sett på några förutsägelser om Messias i gamla testamentet. Om vi låter dem tala för sig själv så ser vi att de inte kan syfta på någon annan än Jesus Kristus Guds Son, världens Frälsare, som föddes i Betlehem, som blev arvtagare till Davids tron, som är sann Gud och sanna människa, som levde ett fullkomligt liv, var den sanne Profeten, när han undervisade i Guds Ord, som led på korset, dog och uppstod ur graven och nu sitter på Faderns högra sida för att på den sista dagen återkomma för att döma levande och döda.

Det finns också profetior som talar om hans ankomst i härlighet, men vi har idag fokuserat på hans första ankomst. Vi ser att det inte går att komma undan att Bibeln är sann, och det visas i hur profetiorna uppfylldes i detalj som profeterna förutsagt. Med detta i åtanke ska vi sprida budskapet om syndernas förlåtelse genom vår Frälsare Jesus Kristus, och utbreda hans rike här på jorden, inte genom att bara presentera vår tro som en uppfattning, en åsikt, och liksom be om ursäkt för att vi tror detta, utan frimodigt med stor glädje berätta om honom som tar emot syndare för Kristi skull, och som fast och säkert är din och min och hela världens Frälsare. Vi vet att detta är sant och vi skäms inte för evangeliet.

Låt oss hålla för våra ögon vad Gud genom profeten Jesaja påminde om i det 44:e kapitlet som vi läste i inledningen:

”Frukta inte och var inte förskräckta. Har jag inte för länge sedan låtit er höra om detta och förkunnat det? Ni är ju mina vittnen. Finns det någon Gud förutom mig. Nej, det finns ingen annan klippa, jag vet ingen”.

Amen

1Misdrash Rabbbah 23

21 Mos 16:10, 24: 60

3Edersheim, Alfred (reprint of 1890 ed.), Bible History (Grand Rapids: Eerdmans), Vol. 1. s. 183

4Babyloniska Talmud, 4: 37

5Jes 42:1-4; 49:1-6; 50:4-9 och 52:13-53:12

6Targum Jonathan Ben Uziel