Den helige Ande ger oss sanningen om oss själva

Men jag säger er sanningen: Det är bäst för er att jag går bort. Ty om jag inte går bort, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går bort, skall jag sända honom till er. Och när han kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: om synd, ty de tror inte på mig, om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni ser mig inte längre, Joh. 16:7-10

Den helige Ande ska förkunna sanningen om synd, rättfärdighet och dom. Vi talar ibland om den naturliga gudskunskapen, nämligen att varje människa har en viss uppfattning om Gud. Varje människa har ett samvete som påminner henne om vad som är rätt eller fel. Det gör att människor anser sig ha ganska god kunskap om vad som är synd. Men det är endast den helige Ande som kan ge hela kunskapen om synd. När den helige Ande undervisar om synd talar han om otron.

Otron som är rot och orsak till all synd. När ormen talade med Eva i Edens trädgård, sade han: "Skulle Gud ha sagt?" Med det vill han säga: "Prova på att gå utanför och sträck dig utöver vad Gud sagt, det finns andra sanningar, det finns högre och visare tillstånd än lydnad för Gud och hans bud"! När Adam och Eva trodde något annat än Guds goda ord och råd, då var synden redan ett faktum. Människan lämnade

därmed den plattform som utgjorde tillit och förtröstan till en god Gud. Vi ser inte alltid otron som en stor och svår synd. Det finns t.o.m. de som anser att det är fint att säga: "ingen kan veta vad som är absolut sant!" Det är fint att vara tveksam till vad Gud säger i sitt ord, det är fint att säga: "jag vill något mer, jag vill sträcka mig högre än till det enkla budskapet i Bibeln. Jag vill tränga djupare in i tankevärlden för att där finna det som är betydligt mer värdefullt än Bibelns budskap!" Om  synd ty de tro inte på mig", säger Jesus (vers 9) och fortsätter:

"Om rättfärdighet ty jag går till Fadern." (vers 10) På samma sätt som människan naturligt har en uppfattning om synd, har hon en uppfattning om rättfärdigheten. Kyrkan förkunnar en rättfärdighet som består i något som är absolut väsensskilt från fariseismen. Den fariseiska tron går ut på att göra sitt absolut bästa för att nå ett rättfärdigt tillstånd. Ett tillstånd där man kan möta en helig Gud och ha hans vänskap. Men den fariseiska tron håller inte måttet inför Gud. "Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket" (Matt 5:20). I sin pingstpredikan säger Petrus om den uppståndne Kristus att "Gud har gjort honom till både Herre och Messias" dvs. den för vilka alla knän en dag ska böjas och bekänna som Herre över allt.

Med sitt människoblivande, sin försonaregärning har han skaffat frid och salighet, har han vunnit en evig rättfärdighet som gäller inför Gud. Därför är det inte genom gärningar vi förklaras rättfärdiga inför Gud, utan genom tron. Och tron utesluter gärningen som förtjänstfull inför Gud, tron griper om Kristus och hans återlösningsverk. "Jag tror att han har återlöst, förvärvat och vunnit mig förlorade och fördömda människa från alla mina synder, inte med guld eller silver utan med sitt heliga , dyrbara blod och oskyldiga pina och död." Det är hela sanningen om vår rättfärdiggörelse och hur människan förklaras rättfärdig inför Gud.
 Det är min tro, att Jesus dödat döden, Uti sin död och utsläckt helvetsglöden. Det är min tro, att han betalt min skuld, Och att min Gud när därför är mig huld. 

(Betraktelsen är hämtad ur en predikan av Alvar Svenson, präst i Lutherska Bekännelsekyrkan, som gick hem till Herren 2015)