”Detta är Johannes vittnesbörd, när judarna hade sänt till honom präster
och leviter från Jerusalem för att fråga honom vem han var. Han bekände och
förnekade inte sanningen. Han bekände: ’Jag är inte Messias.’ De frågade honom:
’Vad är du då? Är du Elia?’ Han sade: ’Nej, det är jag inte’ Är du Profeten?’
Han svarade: ’Nej.” Då sade de till honom: ’Vem är du då? Vi måste ge ett svar
till de som har sänt oss. Vad säger du om dig själv?’ Han svarade med profeten Jesajas: ’Jag är
rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!’
Några fariséer hade också sänts ut. Och de frågade
honom: Varför döper du om du inte är Messias och inte heller Elia eller
profeten?’ Johannes svarade dem: ’Jag döper i vatten. Men mitt ibland er står
en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värd att knyta upp
remmen på hans sandaler.’ Detta hände i Betania på andra sidan Jordan, där
Johannes döpte.” (Joh 1:19-28)
Johannes Döparen predikade
och döpte vid Jordan. Till honom kom tusentals människor från Gallileen.
Självklart nåddes den religiösa ledningen i Jerusalem av ryktet om honom. Man
sänder sin kommitté för att utreda frågan. Var han ett politiskt eller
religiöst problem?
Men inte bara den religiösa
makteliten i Jerusalem kände sig berörda, också den största judiska
grupperingen med förankring i synagogorna, de s.k. fariséer, sände sin
kommitté. I flera omgångar hade olika religiösa gestalter samlat folk till sig
och startat olika rörelser och uppror som dragit den romerska överhetens hårda
piska över landet.
Men självklart fanns också
ett religiöst allvar i att undersöka olika profetgestalter. Moseböckerna gav ju
instruktioner om hur man prövade ifall en profet var äkta eller falsk (5 Mos.
18:21ff).
Prästernas och leviternas
fråga var: ”vem är du?”
Men Johannes Döparen säger
ingenting om sin egen person. Han
berättar inte om att hans egen far Sakarias var präst och att hans mor Elisabet
också vara av Arons släkt (Luk. 1: 5). Han berättar inte om hur många människor
som vänt sig från sitt ogudaktiga liv till ett liv i tro, lydnad och renhet
genom hans dop och förkunnelse.
Jag är inte Elia, Profeten
eller Messias förklarar han. Han talar inte om, vem han är, men han talar om
sitt ämbete, sin tjänst:
’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för
Herren!’
Döparens person var inte
viktig. Men väl hans ämbete, hans tjänst. Jag är en röst som bereder väg för
Herren, för Gud, för Kristus. Så riktar Döparen prästernas och leviternas blick
åt rätt håll, åt Kristus.
Var Döparen oviktig? Ja,
och nej. Döparen var en människa som du och jag. Men han hade en kallelse från
Gud att ropa ut budskapet om Honom som skulle komma. ”Gör vägen rak för Herren!’”
Är pastorn som predikar
söndag efter söndag om Herren Kristus som har kommit och som skall komma en andra gång oviktig?
Hans person är säkert inte så märkvärdig. Han är en vanlig människa av kött och
blod. Han har sina brister som alla andra medlemmar i församlingen. Men
förkunnar han Guds ord rent och klart och förvaltar sakramenten i enlighet med
Kristi instiftelse, så skall vi ändå akta hans ämbete. Han står ju där på Guds
eget uppdrag. Och är han bibeltrogen så är hans röst Guds röst. Därför skall vi
högakta evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete bland oss.
Det är en skatt som Gud skänkt oss.
Skriften lär oss ju att
Kristus själv gav församlingen evangelister, herdar och lärare till att utrusta
de heliga (Ef.4:11, 12). Därför skall vi vara rädda om, vårda oss om och tala
väl om våra herdar och lärare, inte för deras persons skull i första hand, utan
för deras ämbete, deras tjänst.
Johannes Döparen bekände
och förnekade inte sanningen, säger dagens text (1:20). ”Jag är rösten som ropar i öknen”.
När pastorn på Guds och
församlingens uppdrag predikar Guds Ord rent och klart, så vet församlingen att
det är Gud som ger oss denna undervisning.
Jag minns att kyrkoherde
Lars Engqvist berättade om när han som ung präst skulle göra hembesök hos en
gammal gumma i församlingen. Hon hade skottat undan snön framför den lilla
stugan, städat och klätt sig i finkläder.
”Inte skall mor göra sånt besvär för mig” sade den unge kyrkoherden. ”Inte gör jag mig till för pastorn ”
svarade gumman” det är för hans ämbete”.
Vi fruktar och älskar Gud,
och vi bör också visa vördnad och kärlek till dem som är hans tjänare, inte för
i först hand för deras personers skull, men väl för deras ämbete.
’Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för
Herren!’, svarar Johannes Döparen
prästerna och leviterna. Han talar inte om sig själv, men väl om sin tjänst.
Det är mitt uppdrag: ”Jag är rösten”.
Jag ropar ”Gör vägen rak för Herren!” Han kommer, må inte vägens slingrighet hindra
hans ankomst. Kristus kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar