Du är inte universums mitt

Johannes Döparen visar

att vi befrias från självförhärligandets slaveri när vi tror att Jesus är alltings centrum.

Döparen säger till sina lärjungar:

”Han måste bli större och jag mindre.” (Joh 3: 30)

Andy Warhol lär ha sagt:

” I framtiden kommer var och en att bli världskänd i 15 minuter.”

Därifrån kommer uttrycksättet när man säger att han eller hon fått ”sina femton minuters berömmelse” (fifteen minutes of fame).

Vi har fått en generation som ser som sin yttersta strävan att åtminstone en stund få synas i rampljuset. Man tror att det kommer att kompensera vad man upplever som ett tomt och betydelselöst liv.

Marcus Aurelius (död 160 e. Kr), romersk kejsare och filosof, insåg redan för 1800 år sedan det tomma i denna illusion:

”Vad är trots allt tidlös berömmelse? Alltigenom fåfänglighet!” 

Denna strävan hade inte Johannes. Kristus ”måste bli större och jag mindre.” (Joh 3: 30)

Samma sak uttrycker aposteln Paulus när han säger:

”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig.” (Gal 2: 20)

Den sanna glädjen består inte i att få allt ljus på oss själva, utan att lysa på Kristus. Då äger vi brudgummens väns glädje.

Det var den grekiske astronomen Klaudios Ptolemaios som under det andra århundradet lanserade idéen att solen snurrade runt jorden.  Jorden var enligt hans mening universums mitt.

Men jorden är inte mitten av vårt solsystem. I det andliga är du och jag inte centrum, utan Kristus.

Vår glädje ser annorlunda utan när folk förstår att den är inte för min, utan för brudgummens skull

Johannes Döparen visade att vi befrias från självförhärligandets slaveri när vi känner brudgummens väns glädje.

Johannes säger:

”Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom.  Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt.” (Joh 3: 28-29)

Bilden av en brud och en brudgum är hämtad från gamla testamentet. Här är brudgummen Gud och bruden är Guds församling, Guds folk.

Detta är en mäktig förkunnelse av Johannes att Kristus är den sanne Guden. Det hade han vittnat om tidigare när han sade att han bereder vägen för Herren.

 Men vem är brudgummens vän? I anglosaxisk tradition kallas brudgummens vän för best man. I svensk tradition kallas han marsalk. Jag citerar ur en bröllopsguide:

Han är ”brudgummens stöd i största allmänhet både före bröllopet och under själva bröllopsdagen. Marskalken går bakom brudgummen och bredvid tärnan både in- och ut från kyrkan.”

Det finns ingen avundsjuka hos marskalken. Han är där för brudgummens skull och som Johannes säger: ”gläder sig innerligt över brudgummens röst”.

Han är inte där för sin egen skull, utan endast för brudgummens skull. Det är ju hans vän och brudgummens glädje är marskalkens glädje. 

Han står där och strålar för att brudgummen strålar.

Tänk så annorlunda vår självhävdelse skulle bli om vi levde för att förhärliga Kristus, att ge honom äran, att låta honom få lysa.

Skriften säger:

”Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.” (Kol 3: 17)

Andra kristnas kyrkor och församlingar?

Efter att ha samtalat med Nikodemus om den nya födelsen och att Gud älskat världen så mycket att han sänt sin enfödde Son färdades Jesus de åtta milen till Salim i Judeen.

Där fanns Johannes Döparen som gjorde det han brukade göra, han predikade Guds ord och döpte människor.  Denne fantastiske predikant med kläder av kamelhår och en kost av gräshoppor och honung (Mark. 1:6), var orädd att vittna om sanningen och drog alltid stora skaror till sig, människor som träffats av lagens avslöjande ljus och evangeliets sanning, men också människor som var nyfikna eller ville diskutera.

Johannes hade sina lärjungar hos sig liksom Jesus hade sina lärjungar. Några av Döparens lärjungar hade redan gått över till Jesu lärjungaskara,  bl.a. Andreas, men andra stannade kvar.

Vid Ainon döpte också Jesu lärjungar människor. Men den som väcker frågan som skapar ett samtal bland Johannes lärjungar, är ingen av lärjungarna, utan, står det, en jude, det vill säga i evangelisten Johannes språkbruk: en farisee.

”Då uppstod en tvist mellan några av Johannes lärjungar och en jude om reningen.” (Joh 3: 25) 

 Fariseerna hade olika reningsbruk som inte fanns exakt detaljerat föreskrivna i Mose lag. Före man åt skulle man tömma ett och ett halvt äggskal vatten över händerna. Men inte på vilket sätt som helst, fingertopparna skulle hållas uppåt så att vattnet rann ned längs handleden. Sedan skulle man rengöra den ena handloven med den andra handens knoge. Det handlade inte om hygien, det handlade om en rituell tvagning. På detta sätt gjorde man sig helig inför Gud, ungefär som muslimerna idag gör, när man tvättar sig på fyra olika ställen innan man ber.

Johannes och Jesus hade också en rening, dopet, men dopet hade en annan innebörd för dessa. Det handlade inte om en yttre rituell rening, utan en rening från synden, Johannes ”förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse” (Luk 3: 3). Att det fanns olika reningar blev naturligtvis förvirrande för denne farisé, och därför uppstod en tvist.

Men när Johanneslärjungarna går till sin Mästare så handlar deras fråga inte om reningarna, utan om något helt annat:

”De gick till Johannes och sade: "Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom." (Joh 3: 26) 

Det är naturligtvis en språklig överdrift när de säger att ”alla” går till Jesus, eftersom det redan framgår av vers 25 att folk kom till Ainon nära Salim och blev döpta av Johannes Döparen. Men överdrifter blottar ofta känslor och handlar om att driva igenom en poäng, ungefär som barnen när de säger: ”alla har märkesjeans i min klass” eller ”ingen tror på Gud nuförtiden”. Alla har naturligtvis inte märkesjeans i barnets klass och visst finns det folk som tror på Gud, ja de flesta i världen tror på en Gud, även om kanske inte de flesta i Sverige gör det. Man är upprörd över andras situation, och sin egen, situation. När judarna i Tessalonika hade gripit några av Paulus medarbetare och släpat dem inför stadens styresmän, så säger man:

”Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen” (Apg. 17:6)

Uppenbarligen såg Johanneslärjungarna på sin egen grupp och jämförde den med gruppen kring Jesus, och de samlingar av folk som kom till deras möten. 

Att tillhöra en grupp, med ett viktigt uppdrag, och få människors uppmärksamhet, är helt klart något som kan förstärka det egna egot. Jag och vi är betydelsefulla och viktiga. Men allt sådant tänkande kan leda fel. 

Och vad händer om det dyker upp en annan grupp, som får ännu mer uppmärksamhet?  Hur påverkar det vår självbild?

En liknande händelse drabbade Jesu egna lärjungar. Vi läser i Markus 9 att en av dem kom till Jesus och sade:

”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde oss."  Men Jesus sade: "Hindra honom inte. Ingen som utför en kraftgärning i mitt namn kan sedan genast tala illa om mig. Den som inte är mot oss är för oss.” (Mark 9: 38-40)

Johannes lärjungar är uppenbarligen avundsjuka på Jesu lärjungar, som om det skulle finnas en konkurrenssituation dem emellan.  Det var ju främmande för Johannes Döparen som profeten Jesaja beskrivit som ” rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!" (Joh 1: 23)  Alltså, hans uppgift var ju inte att komplettera eller konkurrera med Jesus, utan bana väg för honom.

Johanneslärjungarna var medvetna om detta vilket visar sig när de beskriver Jesus med orden:

”han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om”

Fast minnet kan vara bra, men kort.

Jesus samlade nu fler människor än Döparen. Hur reagerar du och jag när min kollega får mer i lönekuvertet än jag själv? Blir jag glad för hans skull? Hur reagerar jag när det går bra för en annan församling, när den församlingen har bättre präst, mer folk på gudstjänsterna, bättre predikningar och bättre musik? Börjar jag leta efter brister hos den församlingen, eller blir jag glad å hennes vägnar? Blir jag glad över när andra kristna välsignas av Gud, när de växer till i tro, hopp och kärlek? Eller blir jag avundsjuk, för att jag står och stampar på samma ställe, eller åtminstone tror att jag gör det?

Johannes håller en fantastisk predikan som lär oss hur vi ska motarbeta vår egen arrogans, och glädjas på rätt sätt.

Han visar för det första: 

att vi befrias från självförhärligandets slaveri när vi inser att Gud är alla goda gåvors givare.

Församlingen i Korint hade under det första århundradet välsignats med en hel mängd gåvor, men hade på ett märkligt sätt förvandlats till en skrytsam och högfärdig grupp människor. Det verkar som om vissa inte ens trodde att de behövde apostlar, de hade ju andliga nådegåvor. Aposteln Paulus skriver till församlingen:

”Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det?” (1 Kor 4: 7)

Johannes Döparen påminner sina lärjungar om samma sak.

”Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen.” (Joh 3: 27)

Vi borde ofta påminna varandra om detta för att inte hamna i självförhärligandets frestelse. Många av oss tillhör vår kyrka och församling för att vi tror att den är det mest bibliska alternativet. Det är inget fel med det, det är bra. Men vi vet att det finns människor utanför vår församling och kyrka som uppfattar oss som arroganta och besserwissers, och det kanske med rätta ibland. Den attityden kan vi bekämpa hos oss själva när vi påminner varandra, om att detta med att pricka rätt i läran, också detta är en gåva från Gud.

”Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen.” (Joh 3: 27)

Ett budskap att föra vidare

Skriften säger att Gud ger oss Kristi rättfärdighet. Den rättfärdighet inför Guds heliga Lag som Kristus uppvisade under sin jordetid, den klär Gud oss i. Så när Gud ser på oss så ser han inte alla våra synder. Vi har genom dopet och tron blivit klädda i Kristi rättfärdighet. Inför Gud finns inte en enda fläck. Vi är förklarade rättfärdiga genom Jesus Kristus vår Frälsare.

Och dessa underbara gåvor som han gett oss vill han inte att vi skall behålla för oss själva. Han vill att vi skall räcka dem vidare till dem som inte har dem, till dem som inte har hört.

”Sion, du Glädjens budbärarinna, stig upp på ett högt berg, Jerusalem du glädjens budbärarinna, höj din röst med kraft.

Höj den utan fruktan, säg till Juda städer: ’Se, er Gud!’ Ja, Herren, HERREN kommer med makt, hans arm visar sin makt, Se han har med sig sin lön, hans segerbyte går framför honom.”

Tänk ett sådant underbart vi har att föra ut till våra vänner och ovänner. Vi får peka på Kristi kors och säga: ”Se, er Gud!”. Det är en sådan Gud vi har, en Gud som älskar ända in i döden och som ger oss del av det segerbyte han vann.

Och när vi känner oss svaga och stapplande så tröstar oss Gud att Kristus skall bära oss:

”Han för sin hjord i bet, som en herde, han samlar lammen i sina armar, han bär dem i sin famn. Sakta för han moderfåren fram.”