”Men nu, så säger HERREN, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat
dig, Israel: Frukta inte, ty jag har återlöst dig.” (Jesaja 43:1)
Att dessa löften gäller alla människor ser vi i 1
Joh. 2:2
”Han är försoningen
för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.”
När tanken på Guds helighet och rättfärdighet skrämmer
oss, får vi ta Guds ”men”, till våra hjärtan. Vi behöver inte vara
rädda, vi behöver inte leva i fruktan för Gud.
”Ni har inte fått
slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått
barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: ’Abba! Fader!’" (Rom. 8: 15)
Det är alltid lätt att stirra sig blind på sina egna
resurser, sin egen förmåga och falla i förtvivlan, och när vi litar för mycket
på oss själv låter Gud oss ibland falla i en sådan rädsla och oro för att driva
oss till Kristus.
Vi minnas alla berättelsen om Jesus och stormen på sjön. De erfarna fiskarmännen, som var Jesu egna lärjungar råkade ut för en storm, så
att vattnet sköljde in över båten.
Lärjungarna drevs av skräcken och de yttre
omständigheterna att till sist be Jesus om hjälp med orden: ”Mästare, vi går under”.
Vi kommer ihåg
hur Jesus säger till dem: ”Var inte rädda.”
Och hur Guds stora "men" kommer in i handlingen. Guds Son talar sitt allsmäktiga
Ord till vinden och stormen och allt blir lugnt.
Det kan vara så för oss alla att när Gud tar oss ur
fruktan och krisen, ur skräcken, så gör han det för att ge oss nya perspektiv.
För att vi skall veta vem som håller allt i sin hand. Det vi fruktade tar över,
men nu ligger vi vid Jesu fötter och ber om nåd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar