Jag är inte värd att du går in under mitt tak

”Jesus gick med dem. Han var nästan framme vid huset, då officeren skickade några vänner och lät hälsa honom: ’Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak. Därför ansåg jag mig inte heller värd att komma till dig. Men säg ett ord, så blir min tjänare frisk.” (Luk. 7: 6,7)

Matteus sammanfattar den bön officeren framförde:

”’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk” (Matteus 8: 8)

Officeren hade så mycket kunskap i Israels tro att han visste att en jude inte går in under en hednings tak och nu hade han Kristus själv utanför sitt hus.

Den romerska arméns officerare var mäktiga och stolta människor, men denne man böjde sig ödmjukt för Kristus. Han släpper varje tanke på värdighet som hans rang eller hans person skulle kunna ge honom, ändå var han den som hade byggt en synagoga åt judarna.

”Jag är inte värd att du går in under mitt tak.”

Vårt moderna samhälle försöker med alla medel att tvätta bort alla spår av ödmjukhet. Man skall inte be, man skall inte böja sig, man skall inte förringa sig. Man skall kräva sin rätt, man skall yrka, man skall hävda sig, man ska ta plats.

När flum-religiösa människor pladdrar om sina livsideal och gudsbilder får man nästan känslan av att Gud måste göra sig värdig människan. Man skall välja en tro som passar mig och en kyrka som passar mig. Det är inte underligt att det för många människor är fullkomligt främmande att tala som officeren i dagens text:

”Jag är inte värd att du går in under mitt tak.”

Men om Gud är Gud och vi är syndiga människor, så är det precis så det är. Vi är inte värda, vi har inte förtjänat. Det enda vi lyckas tjäna ihop till under vår livstid är syndens lön, som är döden (Rom.6:23).

Till och med den helige profeten Johannes Döparen sade om Kristus:

”Jag är inte ens värd att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar.” (Mark.1:7)

När den förlorade sonen kom hem så hade han inte förberett sig på att säga: ”Men farsan, jag är ju i alla fall din grabb.” Nej, han hade bestämt sig för att tilltala sin far:

”Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” (Luk. 15:18,19)

I liknelsen avbildas Gud som Fadern. Och det är inte underligt, att vi bör uppleva en total ovärdighet inför Gud. Han är ju helig och vi är fulla av orenhet som fläckar våra samveten. Våra tankar är inte rena och inte våra ord eller gärningar och Gud är helig. ”Gud är ljus…och…inget mörker finns i honom.” (1 Joh.1:5).

När profeten Jesaja skådade Gud i sin syn utbrister han:

”Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot.” (Jes. 6:5)

När Moses närmade sig Gud i den brinnande busken hördes en röst:

”Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” (2 Mos. 3:5)

Människor som pratar om Gud som om han vore bara en pusselbit i ett system, bara en springschas man kan ropa när man halkat i trassel, en mysig känsla, en låtsaskompis som alltid förstår trots att man struntar i hans Ord, sådana människor har aldrig förstått att Herren Gud är helig!

”Helig, helig, helig är HERREN Gud allsmäktig.”

Det är först när vi förstår detta som vi kan förstå officeren:

”Jag är inte värd att du går in under mitt tak.”

Den rituella orenheten hos hedningar inför gudsfolket var framförallt en orenhet inför gudsfolkets Gud, Israels Gud. Och nu var Israels Gud; Kristus själv, mitt ibland dem.

Samma orenhet upplevde Petrus inför Kristus. När han en gång hade bevittnat ett av Hans underverk föll han ner för Jesus och sade:

”Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa.” (Luk. 5:8)

Men den frälsande tron har ett dubbelt förhållande till Gud, samtidigt som den erkänner att Han är helig så griper den också fast om Hans godhet och kärlek.

”Officeren svarade: ’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk.”

Detta är den kristna trons höga konst: att erkänna sin ovärdighet och samtidigt hålla fast vid Gud löften, Guds kärlek. Detta förstår inte världen. Antingen talar man om en Gud som är vred som man inte vill kännas vid, eller så talar om en snäll gud som man kan stoppa i fickan och ta fram när man själv behöver honom.

Men denne Gud är både helig och kärleksfull i en och samma person. Hans helighet upplöser inte hans kärlek och hans kärlek upplöser inte hans helighet, men båda förenas vid Kristi kors. Vid Kristi kors uppenbar Gud sin helighet genom att straffa världens synd i hans korsfästa kropp och samtidigt uppenbaras hans kärlek eftersom det är Gud själv som är fastspikad på korset och också blöder för en hel värld därför att han älskar alla människor.