Hundratusentals svenskar samlas ibland vid sina anhörigas
gravar. Vad tänkte man när man stod där vid farmors eller
farfars gravar i vårt avkristnade, sekulariserade Sverige?
Somliga försökte nog lyfta fram några fragmentariska
minnesbilder av hur de var, vad de sagt, vad de gjort. Nu finns det inte
längre. Alltefter tiden gått har minnet blivit alltmer diffust. Kanske någon
tänkte på att dessa som inte finns mer än som namn på en kall sten en gång var unga
människor som du och jag. Någon kanske tänkte att en dag kommer kanske jag
också att ligga där.
Det finns ett bibelställe som nästan alla svenskar kan
skriva under. Det står i Predikarebokens åttonde kapitel:
”Ingen människa har
makt över anden, så att hon kan hålla anden kvar, och ingen har makt över
dödens dag.” (Pred. 8: 8)
Med en sådan tanke känns kanske livet så oerhört
orättvist. Det orättvisaste med livet är att det tar slut. Ja, om man tror att
allt blir slut vid en gravsten så känns det i alla fall tungt. Någon har sagt
att döden är livets största förolämpning.
Men egentligen är det tvärtom. Många svenskar tröstar sig
med att det bara tar slut. Många tror att döden blir en enda stor avlösning. Om
jag bara försvinner, så lämnar jag ju allt ansvar efter mig, alla plikter, all
skuld. Allt bryts med det sista andetaget.
Jesus tog bort det problemet på korset för alla som tror på Honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar