En fängslad mans bön

Ef. 3:13-21

”Därför ber jag er att inte tappa modet när jag lider för er skull. Att jag lider är ju en ära för er. Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen.”

När Paulus skriver sitt brev  så skriver han som fånge. Aposteln bär Roms kedjor för sin kristna tro. Vad är hans budskap till församlingen i Efesus och idag, som han skrev ner för nästan 2000 år sedan med en penna doppad i bläck på pergament eller papyrus?

Frågar han församlingen om medlidande, beklagar han sig över situationen eller uttrycker sin sorg? Nej, han skriver:

”jag [ber] er att inte tappa modet när jag lider för er skull. Att jag lider är ju en ära för er”

Och sedan frambär han sin bön inför Gud. Och han ber inte för sig själv, utan för församlingen i Efesus.

”Därför böjer jag mina knän för Fadern.”

Han kan inte röra sig fritt, han kan inte resa och besöka Efesus, han kan inte längre ge sig ut på missionsresor.

Men han kan be. Ingen kunde hindra honom att be. Vad hindrar oss att verka för Guds rike? För lite tid? Sjukdom? För mycket jobb? Men be kan vi alltid göra. Genom våra böner uträttar Gud större saker än den starkaste, friskaste och mest energiska människa kan göra.

”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön.”, säger Jakob (Jak. 5:16)

I den slutna kammaren hör Gud dina och mina böner.