Hycklare!

”De hade sett att några av hans lärjungar åt med orena händer, det vill säga utan att tvätta händerna.” (Mark 7: 2)

Nu handlade inte fariseernas invändningar om brist på hygien. Nej, det var faktiskt religiösa invändningar. Det handlade om hur man skulle tolka den judiska lagen.

Gud gav sin lag till Israel som formulerades främst i tredje och femte Mosebok. Men lagen gavs med mer allmänna principer. Ungefär 500 år före Kristus uppstod en grupp inom judendomen som intresserade sig för att formulera lagen så att man kunde tillämpa den mer i detalj i vardagssituationer. Dessa, de s.k. skriftlärde förde muntligt vidare dessa traditioner för hur lagen skulle tillämpas, det kallades ”de äldstes stadgar”.

Problemet blev att ju fler detaljföreskrifter som skapades ju längre kom man bort från Guds lag och dess inre mening.

Från början var det tänkt att man skulle tvätta sig när man kom från torget, om man möjligen varit i närheten av en hedning. Detta var en symbolisk ritual för att markera att Israel var Guds utvalda folk, och inte skulle beblanda sig med hedningarna.

Men de skriftlärde lärde att man skulle utföra en ritual före varje måltid. Före man åt skulle man tömma ett och ett halvt äggskal vatten över händerna. Men inte på vilket sätt som helst, fingertopparna skulle hållas uppåt så att vattnet rann ned längs handleden. Sedan skulle man rengöra den ena handloven med den andra handens knoge. Det handlade inte om hygien, det handlade om en rituell tvagning. På detta sätt gjorde man sig helig inför Gud.

”Fariseerna och de skriftlärda frågade honom: "Varför följer inte dina lärjungar de äldstes stadgar utan äter med orena händer?" (Markus 7: 5)

Kristus svarar:

”Rätt profeterade Jesaja om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud. Ni upphäver Guds bud och håller er till människors stadgar." (Markus 7: 6-8)

Det finns två problem med människotillverkade bud och stadgar. Det ena är att man flyttar fromheten från hjärtat till något yttre, till handlingar och åtbörder. Det andra är att man missar vad Guds bud egentligen säger. Man tappar bort Guds vilja i sin iver att formulera lagen i egna små regler.

Kristus kallar dem hycklare. En hycklare är en person som lever på ett yttre fromt sätt, men i hjärtat är någon annan. En människa som vill göra sken av att vara bättre än vad han i verkligheten än är.

När det lilla blir onödigt stort

Mark. 7: 1-23

”Fariseerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring honom. De hade sett att några av hans lärjungar åt med orena händer, det vill säga utan att tvätta händerna. - Fariseerna liksom alla andra judar äter inte utan att ha tvättat händerna med en handfull vatten. De håller fast vid de äldstes stadgar. Och när de kommer från torget äter de inte utan att först ha tvättat sig. Mycket annat har de också lärt sig att iaktta, som att skölja bägare, kannor och kopparkärl. - Fariseerna och de skriftlärda frågade honom: "Varför följer inte dina lärjungar de äldstes stadgar utan äter med orena händer?" Han svarade dem: "Rätt profeterade Jesaja om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud.  Ni upphäver Guds bud och håller er till människors stadgar." Han sade också till dem: "Ni upphäver fullkomligt Guds bud för att hålla fast vid era egna stadgar. Mose har sagt: Hedra din far och din mor och: Den som förbannar sin far eller sin mor skall straffas med döden.  Men ni påstår att om någon säger till sin far eller mor: Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som `korban', som offergåva, då tillåter ni honom inte längre att göra något för sin far eller mor. Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare. Och mycket annat sådant gör ni."  Jesus kallade till sig folket på nytt och sade: "Hör på mig allesammans och förstå: Ingenting som utifrån går in i människan kan göra henne oren, men det som går ut ur människan, det orenar henne." är han hade lämnat folket och kommit hem, frågade hans lärjungar vad han menade med denna liknelse. Han svarade dem: "Är ni också oförståndiga? Inser ni inte att det som utifrån går in i människan inte kan göra henne oren, eftersom det inte går in i hennes hjärta utan ner i magen och ut på avträdet?" Därmed förklarade han all mat för ren. Och han tillade: "Det som går ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren."

I verserna innan  texten så läser vi om hur Jesus och hans lärjungar for över sjön och kom till Gennesaret.

”Överallt där han gick in, i byar, städer eller gårdar, lade man de sjuka på de öppna platserna och bad att de åtminstone skulle få röra vid hörntofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev friska. ” (Mark. 6: 56)

Märker ni vilken kontrast det blir när man läser i

Mark. 7: 1-23 att fariseer hade rest ända från Jerusalem, samlats kring Jesus och det de har att säga är att Jesus och hans lärjungar äter utan att ha tvättat händerna.

Men är inte det en bra bild av hur vi människor är. Vi är så snabba på att hitta fel och har så smalt ögonfält att vi inte ser det stora och fantastiska utan så lätt fastnar i småsaker. Istället för att ta in det fantastiska med att Jesus botat mängder av sjuka ” i byar, städer eller gårdar”, så sätter man igång en diskussion om rituella bruk.

Samtidigt kan det förstås hänga samman. Vi vet ju att evangelierna berättar om hur fariseer ”ville nämligen ha något att anklaga honom för” (Matt. 12: 10). Kanske fanns människor som blivit hjälpta av Jesus där i folkskaran. Det skulle inte vara särskilt taktiskt för dem att diskutera helande bland alla tacksamma människor.

Men vi har också ofta väldigt små perspektiv. Hur lätt är det inte att glömma det stora fantastiska att Kristus Jesus kommit till världen för att frälsa syndare, och istället börja diskutera liturgi, psalmsång, organisation eller annat, och till och med bli upprörd eller irriterad på sådant, fast det i ljuset av Guds gåva i Kristus, som ges åt oss genom evangelium i Ord och sakrament, egentligen är småsaker.

”De hade sett att några av hans lärjungar åt med orena händer, det vill säga utan att tvätta händerna.” (v. 2)

Låt oss inte låta oss imponeras!

De falska lärarna har utan tvekan förmågan att imponera på Guds barn med allt sitt tal om ödmjukhet, vishet, lydnad och självförsakelse. Men Paulus uppmanar Guds barn att inte låta sig imponeras utan avslöja all sådan människotillverkad fromhet:

"Detta uppfattas visserligen som `vishet', med sin självvalda gudstjänst, sin `ödmjukhet' och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet." (Kol 2: 23)

De namnkristna fariséerna hade tydligen redan lyckats imponera på en hel del människor i församlingen i Kolosse ty han säger: "Detta uppfattas visserligen som `vishet'"

Kanske höll de lysande föredrag om en ny vishet, nya uppenbarelser och ny insikt. Men vad betyder en vishet och en gudstjänst som bottnar i det mänskliga jaget. Paulus kallar det "självvald gudstjänst" och vi kommer ihåg Jesu ord:

"Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud." (Mark.7:7)

Den fromhet som bottnar i människoläror har inget värde inför Gud. Den är förgäves, säger Kristus. Ändå är det oftast den vi hittar bland de bländande religiösa förkunnarna.

Låt oss inte luras av dem, är Guds Ords förmaning till oss idag. Hur anstötligt, ringa och föraktad än den enkla predikan är om Kristi kors är, så är det bara den som ger oss frid med Gud.

Den naturliga människan tänker helt logiskt: "Jag har en brist i mig själv och jag måste därför bättra på den bristen inför Gud genom att skärpa mig med mera allvar och mera gärningar". Predikan om Kristi kors avslöjar något som vi inte lyckas tänka ut på egen hand: "Kristus Jesus har kommit för att ta alla dina och mina synder på sig. Han ger oss rättfärdigheten, frälsningen och förlåtelsen helt gratis, utan alla våra ansträngningar och all vår försakelse. Vi får tro att vi verkligen är förlåtna alla vår synder inför Gud av nåd allena." Och när vi sett det är då vi får styrka att förneka oss själva, att bli sant ödmjuka, älska våra medmänniskor och börja lyda Guds bud.

Lyda av rädsla eller av glädje?

En kristen har sitt liv i Kristus därför att den lydnad som vi saknade, den fullgjorde Kristus och det straff vi förtjänade, det avtjänade Kristus på korset. Genom dopet iklädde oss Gud den rättfärdighet som Kristus vann på korset. Den gamla människan, syndanaturen som vi föddes med, den begravdes i dopet och i dopet återuppstod vi rena och rättfärdiga inför Gud.

Att gå in under en falsk träldom, inte bara under lagen, utan också under bud som inte längre angår kristna, blir i det perspektivet inkonsekvent. Varför skulle vi dömas av en lag Kristus uppfyllt? Varför skulle vi hotas av ett straff Kristus avtjänat?

Detta stämmer inte med den kristna friheten förklarar Paulus i Kolosserbrevet:

 "Om ni med Kristus har dött bort från världens stadgar, varför uppför ni er då som om ni levde i världen och böjer er under dessa bud:  "Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det skall du inte ta på". Och detta gäller sådant som är bestämt att användas och förbrukas, efter människors bud och läror. " (Kol. 2:20-22)

För ett Guds barn att frivilligt ta på sig en träldom under yttre religiös lydnad utan grund i Bibeln är att inte leva som man lär. Om man är död från lagen så skall man ju inte leva som om lagen hade något att hämta, i synnerhet inte en lag som inte gäller oss längre: cermoniallagen.

En kristen lever, men han lever inte för lagen utan för Kristus, han lyder, men han lyder inte av rädsla för lagen, utan av en kärlek som hämtar sin kraft från Kristi kors. Han lyder inte heller människor, utan bara den Gud som friköpt honom ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver, utan med Kristi heliga och dyra blod och hans oskyldiga pina och död.

Moderna försök att ersätta kristendomen med människotankar

"Låt er inte fråndömas segerkransen av någon som ger sig hän åt 'ödmjukhet' och går upp i syner av änglarnas tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne (Kol 2:18)

Den människotillverkade fromheten är inte utdöd. Den fromhet som inte är nöjd med Kristus allena utan vill stifta en hel uppsättning regler och förhållningssätt för att vinna fördelar hos Gud är i högsta grad levande. Inom den romerska kyrkan föreskriver man än idag särskilda fastedagar, och dagar då man bara får äta viss mat, man säger att man befinner sig i en högre rang om man som präst eller munk avstår från äktenskapet. Men allt detta förutsåg Gud genom aposteln Paulus i hans 1:a brev till Timoteus:

"Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror.  De kommer att förledas av hycklare och lögnare, som är brännmärkta i sina samveten  och som förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. " (1Tim. 4:1-3)

Villolärarna i Kolosse fanns med i församlingen. De talade också om Kristus. Men det som kännetecknar ett begynnande avfall från tron, en förvandling från en levande gudstro till lagreligiositet är att man inte längre sätter Kristus i centrum. Man är mer intresserad av att undervisa om religiösa plikter, spekulationer om andliga ting och fromhet än frälsningen genom Jesus Kristus.

Man "håller sig [inte] till honom som är huvudet. Från honom får hela kroppen den tillväxt som Gud ger, stödd och sammanhållen som den är av sina leder och senor." (Kol 2:19)

Den fariseiska ”kristendomen” tror att församlingen får andlig tillväxt genom moralpredikan. Men sann kristen tro vet att den sanna tillväxten handlar om att vara förenad med huvudet för Kristi Kyrka; Kristus själv, ty  " från honom får hela kroppen den tillväxt som Gud ger".

Mot varje försök att ge församlingen tillväxt och styrka, enighet och sammanhållning genom mänskliga ansträngningar, genom projekt och organisation, får vi sätta Guds modell: att sätta Kristus i centrum för predikan, för verksamheten, för församlingen och för individen:

"Från honom får hela kroppen den tillväxt som Gud ger, stödd och sammanhållen som den är av sina leder och senor." (Kol 2:19)

Hotet mot den kristna friheten = lagreligiositet

De människor som är trälbundna av den lagreligiösa fromheten är inte bara skräckslagna stackare. De är också ett hot mot de Guds barn som ännu inte förlorat sin frimodighet i Kristus, som ännu erfar den kristna friheten. Ni skall akta er för dem säger Gud genom aposteln Paulus:

"Låt er inte fråndömas segerkransen av någon som ger sig hän åt 'ödmjukhet' och går upp i syner av änglarnas tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne (Kolosserbrevet 2: 18)

I de grekiska tävlingarna fick vinnaren en lagerkrans som tecken på seger. Guds barn i Kolosse hade verkligen vunnit seger genom Frälsaren Kristus, en seger som han gjorde dem delaktiga i. Men de falska lärarna hotade att fråndöma dem segerkransen genom att ersätta tron på Kristus allena med människotillverkad religiositet. I Kolosse kallade de det "ödmjukhet" och de var förtjusta i att berätta om "syner av änglarnas tillbedjan".

Bibeln uppmanar oss till ödmjukhet, till självförsakelse och självförnekelse. Men det är inte den ödmjukheten det talas om här. Här är det en självpåtagen ödmjukhet, en ödmjukhet med citationstecken. De "ger sig hän åt 'ödmjukhet' " säger Paulus, eller som det uttrycktes i 1917 års översättning: "har sin lust i 'ödmjukhet'".

Den kristna ödmjukheten är inget man väljer, den är något som föds i konfrontationen med den egna ovärdigheten och ljuset av Kristi kors. Men den falska religionen sysslar med en självförsakelse utan grund i Kristi kors, en självförsakelse med tagelskjortor, späkningar, fastor och änglasyner som egentligen är en självhävdelse.

Om man finner sin glädje i sin egen religiösa fromhet så korsfäster man i själv verket inte köttet utan blåser upp det, precis som Paulus säger: ”De är utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne ". Dessa är alla de präktiga religiösa människor som är nöjda med sin egen fromhet, de som tror att de har lagt köttet på hyllan, men genom att söka trösten i sitt eget jag, istället för att söka trösten hos Kristus, så göder man i själva verket köttet.

När dessa människor dömer oss skall vi inte låta oss nedslås. Guds barn har i Kristus redan vunnit en fullkomlig seger.

"Låt er inte fråndömas segerkransen av någon som ger sig hän åt 'ödmjukhet' och går upp i syner av änglarnas tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne (Kol 2:18)