”Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." (Joh 15: 7)
Mannens svar är verkligen intressant. Därför att det inte är något svar. Det är gnäll.
Jesus frågar om han vill bli frisk. Och mannen börjar förklara varför han inte kommer ner till dammen. Det är alla andras fel. "Jag försöker verkligen, men de andra tränger sig före. Det är de andras fel, att jag inte kommit ner till dammen."
Men Jesus frågar inte om något sådant. Han frågar: Vill du bli frisk?
Vi ska stanna inför detta med att ständigt räkna upp sina problem och förklara sin situation med dem. Ja, att egentligen säga: att "det är de andra, det är omgivningen, det är tillvaron som är ett problem. Jag försöker."
Det är detta som kallas ”offermentalitet” eller på engelska: victimization.
Har någon av oss stött på detta. Människor präglade av offermentalitet är människor
- som ständigt upprepar att de blivit felaktigt behandlade.
- Som lever i en barnslig föreställning om att livet alltid måste vara rättvist.
- Som har väldigt svårt att förlåta andra.
- Som har svårt att leva i ett nära förhållande till andra människor för att de inte litar på andra. De är alltid rädda för att bli svikna och räknar med det.
- Som lever i bekännelse: att det blev såhär är inte mitt fel. Eller att jag inte förändras är inte mitt fel.
Människor som lever med offermentalitet tar aldrig ansvar för sina egna liv, eftersom de intalat sig själva att felet ligger utanför dem själva. De är närapå felfria själva. Allt beror på uppväxten, på föräldrarna, på maken eller makan, på samhället. Alla utom jag.
Ansvarsfulla människor ursäktar sig inte. Människor med offermentalitet kan alltid förklara varför de kom för sent, det var trafikstockning och jag var tvungen att ta ett telefonsamtal. Det finns alltid en förklaring. Utanför det egna jaget.
Ibland kan det handla om att man projicerar sin egen skuld, sitt eget ansvar, för att den är för jobbig att bära.
Men då är vi tillbaka till det vi talade om tidigare. Kan den ta emot förlåtelse som inte har gjort något fel, som inte anser sig behöva förlåtelse?
Gud vill idag kapa våra blickar till andra och till vår omgivning. Den jag är, måste jag stå för. Det är inte någon annans fel att jag beter mig illa, det är mitt eget fel. Vill du och jag ha förlåtelse, vill vi vara rena inför Gud? Låt oss då släppa våra pekfingrar utåt, utanför oss själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar