Att vandra i Anden

Paulus frågar i Galaterbrevets 5:e kapitel galaterna som höll på att helt förslavas under lagens ok:

”Ni började så bra. Vem har nu hindrat er, så att ni inte längre lyder sanningen?” (5:7)

”Ni är kallade till frihet, bröder. Använd inte den friheten så att den onda naturen får något tillfälle, utan tjäna varandra i kärlek” (5:13)

Och så fortsätter han:

”Men om ni biter och sliter i varandra, se då till att ni inte blir uppslukade av varandra.” (5:15)

Denna uppmaning är en ren förmaning. Ge inte den onda naturen något tillfälle, var inte köttsligt fångade i en kamp inbördes.

Man kan då fråga sig: med tanke på att vi faktiskt har en ond natur inom oss, och med tanke på att rena krav, som dessa, alltså ren lagförkunnelse, inte kan skapa någon drivkraft till att älska Gud och våra medmänniskor: hur ska vi någonsin och överhuvudtaget kunna slippa undan, och befrias från, säga nej till, vår syndiga naturs makt, köttets strypgrepp i vårt liv, denna förvridna vilja som vi har inom oss, att göra det som är ont, när vi inte är lydiga mot Gud och inte älskar Honom och våra medmänniskor som vi borde?

Det besvarar texten:

”Vad jag vill säga är detta, vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär” (Gal. 5:16)

Om vi nu håller i minnet de texter som vi läst om Andens ämbete kontra lagens ämbete, så förstår vi precis vad som menas med att ”vandra i Anden”. Det är att vandra i tron på Kristus. Andens nya liv består ju i att förtrösta på sina synders förlåtelse för Kristi skull, det är att bli rättfärdig genom tron allena av nåd allena för Kristi skull.  Detta är att vandra i Anden.