Spetälska, eller lepra som det oftare kallas idag, var en av de hemskaste sjukdomarna man kunde drabbas av. Huden och kroppsdelarna fördärvades långsamt och ramlade av. Det gällde även ansiktet, fingrar och tår tills man dog. Men värst av allt var att de leprasjuka p.g.a. smittorisken isolerades utanför den israeliska by- och stadsgemenskapen. De bodde i små kolonier och vandrade omkring som nomader och tiggde mat, och fick med bjällror och rop förvarna människor där de drog fram. Allt detta föreskrevs i tredje Mosebok.
Det hände att leprasjuka blev botade. Om detta hände skulle prästen undersöka personen om han var frisk. Man skulle offra tackoffer och skuldoffer och prästen skulle förklara honom ren.
Sjukdomen innebar att man nästan var levande död, eller döende, kroppen bröts ner sakta under år, med stora smärtor. Men det värsta var nog isoleringen eftersom man dömdes till ett liv, utanför familjen och vänner, utanför samhället.
Vad skulle en västerlänning med en sådan åkomma ropa till Gud?
Jag gissar att han skulle ropa: ”Gud varför lät du detta hända?”
Lukas 17 berättar att Jesus var på väg in i en by. Men innan han kom in i byn, utanför byn, utanför samhällsgemenskapen närmar sig en skara män, med trasiga kläder och såriga kroppar. De kommer inte nära, utan stannar och ropar på avstånd:
”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!” (Lukas 17:13)
De ropar inte ”Jesus, varför lät du detta hända oss?” De klandrade inte Jesus för det lidande och den smärta, kroppsligt och psykiskt, de gick igenom, utan ber ödmjukt om hans hjälp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar