Vart har vi våra hjärtan?

Vart har vi våra hjärtan? En sådan fråga kan göra oss oroliga. Vi får bekänna för Gud att vi ofta varit alltför självupptagna, alltför fixerade vid den här världens skatter, så att vi glömt den himmelska skatten.

Ordspråksboken säger:

”Far inte med blicken efter det som ingenting är, ty det gör sig vingar och flyger som örnen mot himlen.” (Ords. 23: 5 ) 

Jesu ord i Matt 6:19 – 21 påminner oss att det inte är värt att samla skatter i denna världen, eftersom allt här förgår och försvinner. Vi ska ha våra hjärtan hos Kristus.

Den skatt vi äger i himlen är den skatt han vunnit åt oss. Skatten är allt vi äger i Kristus Jesus vår Frälsare, evigt liv, evig salighet, frid med Gud och syndernas förlåtelse.

Sångaren sjunger:

” Glad jag städse vill bekänna:
Jag är döpt i Jesu namn.
Ingen tillflykt är som denna:
Öppen står min Faders famn.
Ringa jordens skatter väga
Mot det ena, att få äga,
Klädd i dopets helga skrud,
Nåd och barnaskap hos Gud. ”

Hjärtat hos Kristus?

”där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Vart har du och jag våra hjärtan någonstans? Är de begravda i den här världen där allt förgår, eller har vi placerat dem på ett säkrare ställe?

Det berättas om missionären och upptäcktsresande David Livingstone, att hans kropp efter hans död skickades hem till England, men hans hjärta begravdes i Afrika, som han älskade. Har vi våra hjärtan begravda i våra ägodelar, våra pengar, våra intressen eller vår karriär? Eller har finns vårt hjärta i himlen? Aposteln Petrus skriver:

”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp, till ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som är förvarat åt er i himlen.” (1Petr. 1:3 - 4)

Kristendomen predikar ingen moralism, som säger att beroende på hur vi handlar så får vi rätt ställt med Gud. Kristendomen börjar med hjärtat och säger att där vårt hjärta är, där är vi. Om vårt hjärta finns hos Gud, så blir också våra handlingar därefter. Om vi tror på våra synders förlåtelse genom Kristus, så kommer vi att vilja leva efter Guds vilja. Det är alltså inte tvärtom, att vi får det rätt med Gud om vi lever rätt.

Det dyrbaraste är gratis

Den förlåtelse som Kristus vann på korset åt oss får vi lita på är vår egen, helt utan att vi skall ge någon motprestation tillbaka till Gud. Det är helt gratis att tro sina synders förlåtelse genom Kristus.

Denna skatt Kristus, Jesus vår Frälsare, som offrats för oss och uppstått, kan vi alltså inte köpa, förlåtelsen genom honom får vi som en gåva att ta emot med tron.

Genom tron på Kristus vet vi att vår får leva i evig lycka, i frid och gemenskap med Gud. Det är en skatt som inte kan rosta, vissna eller stjälas.

Kristus säger idag:

”där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Den verkliga skatten

Vi har  talat om att våra saker inte följer med oss efter livet. Det är inte ens säkert vi får behålla sakerna i det här livet. Kristus tar upp hur förgängliga ting är.

”rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl”

Vi kanske kan tillägga: bröd ruttnar, kläder slits ut, hus raseras och faller ihop. Vänner sviker och lämnar, anställningar upphör.

Kristus säger idag:

”Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl.”

Den största skatten för ett Guds barn är vissheten om syndernas förlåtelse. Vad betyder vissheten om syndernas förlåtelse? Den betyder att du och jag kan vara säkra på att alla de fel, vi begått mot Gud och vår nästa är förlåtna. Hur kan vi veta det? Svaret är att vi vet att vår synd är förlåten därför att Kristus offrades på korset i vårt ställe. Vi var skyldiga, men Kristus som var oskyldig, erbjöd sig att lida vårt straff i vårt ställe. Han sonade våra synder, betalde vår skuld, köpte oss fria genom att dö på ett kors.

Och är våra synder förlåtna, då är det ingenting som skiljer oss från Gud, då vet vi att vi har evigt liv och får komma till Gud efter vår död. Vi har frid med Gud. Det betyder att det inte råder någon ovänskap mellan Gud och oss. Han kommer inte att döma oss eller straffa oss. Tvärtom är Jesu död på korset ett uttryck för att han älskar oss. Gud älskade oss så mycket att han offrade sin enfödde Son.

Det finns inga fickor på svepningen

Aposteln säger:

”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor. 4: 18 ) 

Kristus säger i Johannesevangeliet:

”Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er.” (Joh. 6: 27)

Nu kan ju någon säga: ”jag tror inte att det finns något annat än det jag ser för ögonen. Varför ska jag bry mig om något annat än det jag äter, dricker, konsumerar eller äger?”

Sådana människor fanns också på Jesu tid. Paulus berättar om att man kunde resonera: ”låt oss äta och dricka, ty i morgon dör vi. ” (1Kor. 15: 32)

Men Gud finns vare sig vill erkänna honom eller ej, och döden är en verklighet vare sig vi erkänner det eller ej. Och om vi är osäkra på vad som finns på andra sidan döden, så kanske det är dags att ta reda på det idag, innan det är för sent.

 

Om vi använder livet till att samla på oss saker, pengar eller ägodelar, så kanske det är viktigt att påminna sig att vi inte kan ta med oss något till den andra sidan. Det finns inga fickor på svepningen.

(Detta illustreras fint i den habsburgska begravningritualen: http://www.youtube.com/watch?v=yF6ZasLNHX8&NR=1 )

Hur mycket äger du i den här riktningen?

Det berättas om att en pastor var på hembesök hos en mycket rik man. Han bjöd på mat och visade runt på sina ägor. ”För 25 år sen ägde jag ingenting, idag äger jag allt det här”, sade han och pekade åt den ena riktningen, som visade stora fält med oljeborrtorn. Sedan pekade han åt andra riktningen, med stora vetefält och skogar, ”allt det här är också mitt”. Den rike mannen väntade att pastorn skulle berömma honom för hans framgångar, men pastorn lade handen på hans axel pekade upp mot himlen och frågade: ”Hur mycket äger du i den här riktningen?”

Kristus säger idag:

”Samla er skatter i himlen… Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Aposteln säger:

”Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.” (2 Kor. 4: 18 ) 

Kristus säger i Johannesevangeliet:

”Arbeta inte för den mat som tar slut utan för den mat som varar och ger evigt liv och som Människosonen skall ge er.” (Joh. 6: 27)

Äger jag mina ägodelar, eller äger de mig?

Det är inte fel att äga pengar eller saker. Det är inte fel att sörja för att familjen och ha en god ekonomi. Tvärtom, säger Skriften:

”om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.” (1Tim 5: 8)

”Gå bort till myran, du late, se hur hon gör och bli vis. Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre.  Hon bereder om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat.” (Ords. 6:6 - 8)

Nej, det Kristus vill sätta fingret på är: Vart har du och jag våra hjärtan? Han säger idag:

”Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

En viktig fråga är: äger jag mina ägodelar, eller äger de mig?

Strävar jag efter rätt mål här i livet? Eller strävar jag åt helt fel håll?

Har din lycka ett utgångsdatum ?

”Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (Matt 6:19 – 21)

Texten lär oss att fråga oss själva vart vi har vårt hjärta egentligen. Är det här på jorden våra tankar finns eller är de riktade mot himlen? Är vi inriktade på det som förgår och försvinner eller är vi inriktad på det som består, det eviga?

Samla inte skatter på jorden, säger Kristus. "Men jag har inga stora egendomar", säger någon. Men det talar Kristus inte om. Han talar inte om vad vi har, utan om vad vi samlar. Han talar inte om hur stor eller liten skatt vi har, utan om vi samlar skatter.

Varför ska vi inte samla ihop skatter här på jorden? Det första svaret säger Kristus, att ingenting här är bestående.

 Allting här på jorden skingras för vinden eller riskerar att försvinna.

”rost och mal förstör…tjuvar bryter sig in och stjäl.”

 Om allt vi har kärt finns här på jorden, så riskerar vår lycka att försvinna med allt som vi har kärt. Det var därför som en del aktieägare kastade sig ut genom fönstret, när aktiebörsen kraschade för ett antal år sen.

Man kan aldrig försäkra jordisk lycka. Allt som finns här har ett utgångsdatum.

Det finns dessutom ingen koppling mellan pengar och lycka. Det här är något som de flesta är överens om, men ändå glömmer man det så snabbt.

Någon har sagt:

”Pengar kan köpa en säng, men inte sömn, böcker men inte vishet, mat men inte aptit, vackra kläder men inte skönhet, nöje men inte lycka, religion men inte frälsning, inresetillstånd till alla länder, men inte till himlen.”

Vad man ska tro

Till den synderska som i det sjunde kapitlet hos Lukas tvättar hans fötter med sina tårar, av ånger och tro, till henne säger Jesus :

"Din tro har frälst dig. Gå i frid." (Luk. 7: 50)

På samma sätt berättar Lukas i det åttonde kapitlet om en blödarsjuk kvinna som rörde vid Jesu mantel och blev botad. Också till henne säger Jesus:

” Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid." (Luk. 8: 48)

Vad är det vi ska tro för att vi ska bli frälsta som alla människor i Bibeln som trodde blev frälsta. Vi ska tro att Jesus är den Bibeln säger att han är.

Bibeln säger att Jesus kom till världen för sona vår synd och friköpa oss från vår skuld. Det gjorde han genom att dö på korset och uppstå på den tredje dagen ur graven.

Bibeln säger:

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.  Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. ” (Joh 3:16,  17)

När vi tro att Jesus offrats för våra synder så blir vi frälsta genom vår tro på honom. Men vi ska också tro att Jesus är Gud och Guds Son.

Lukas berättar att den tionde spetälske:

”föll ner för Jesu fötter och tackade honom”

Och Jesus säger:

” Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?”

Han säger inte: ”tacka Gud och tacka inte mig.” Varför? Därför att Jesus är Gud som blev människa.

Här skiljer sig Jesus från berättelsen om Naaman. När Naaman vänder tillbaka för att överlämna en gåva till Elisa så vägrar Elisa ta emot gåvan, eftersom det är Gud som ska ha äran. Men Elisa var en vanlig människa, men när man tackar Jesus, så tackar man Gud.

Den tionde

Alla tio spetälska hade bett Jesus om hjälp med orden:

"Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!"

Alla tio hade blivit friska på väg till prästerna. Men här tar berättelsen en ny vändning. Vi läser:

”Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit. Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio? Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?"” (Lukas 17: 15, 16)

Tio blev rena men bara en vände tillbaka för att tacka Kristus.

Alla tio hade en viss tro på Kristus. Därför gick de iväg. De lyssnade på hans ord. När de var på väg så blev de botade från sin svåra sjukdom. Huden och köttet läkte ihop. De fortsatte till templet och visade upp sig för prästerna. De fick vad de hade frågat om och var nöjda. De kunde återvända till det mänskliga samhället och leva ett normalt liv igen. De kunde återförenas med sina familjer och börja jobba som alla andra. Det var allt vad de förväntade och det var allt vad de nio fick.

Men Jesus innebär så mycket mer än så. Det var bara en som förstod att det viktiga med undret var inte vad de fick, utan vad undret sade om Jesus.

Jesus handlar inte i första hand om vad vi kan se och känna. Jesus handlar mer om vår relation till Gud, om förlåtelsen och det eviga livet.

Jesus säger till den tionde f.d. spetälske:

"Stig upp och gå! Din tro har frälst dig." 

Den tionde trodde inte bara att han var frisk. Han upplevde att undret var ett uttryck för Guds kärlek och tackade Jesus för det. Han förstod att Jesus var den som ger nåd och Jesus säger att hans tro inte bara innebar kroppslig upprättelse, utan frälsning.

”Din tro har frälst dig.”

Din tro på Kristus, din tro på Frälsaren, när du vänder dig till honom med bekännelse om din ovärdighet, din tacksamhet för hans gåva, ditt förlitande på hans nåd, innebär att du är frälst. Du är räddad för evigheten, du är ett Guds barn, du är en medborgare i Guds rike.

Att lita mer på Gud än på oss själva

"Gå och visa er för prästerna." (Lukas 17:14)

Det viktiga var inte var vad de trodde och kände, utan vad Jesus sade, och texten säger:

”medan de var på väg dit, blev de rena”

Detta är en viktiga lärdom.

I evangeliet, i Guds Ord, säger Gud till oss:

”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder” (Ef 1:7)

Det är Gud som säger detta till oss. Men i våra hjärtan känner vi fortfarande av synden och skulden. Samvetet plågar oss. Vi märker hur mycket vi felar mot våra medmänniskor, att vi inte är så kärleksfulla som vi borde, att vi tänker orena tankar och inte ber till Gud så ofta som vi borde. Men Gud säger i evangeliet till oss att vi är rena och förlåtna. Precis som Naaman och precis som de tio spetälska måste vi tro Gud mer än våra hjärtan, och mer än våra förstånd.

I dopet har vi blivit iklädda Kristi rättfärdighet och helighet. Det får vi tro för att Gud säger det i sitt Ord. När vi tar emot nattvardens bröd och vin, så smakar det bröd och vin. Men Kristus säger till oss att det är hans egen kropp och blod. Det får vi tro, även fast våra smaksinnen och vår syn, säger något annat. Vi får också tro att när vi tar emot hans kropp och blod, så tar vi emot syndernas förlåtelse, evigt liv och evig salighet.

Gå och visa er för prästerna

Så vad svarar Jesus när de tio spetälske männen ber till Honom:  

”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!” (Lukas 17:13)?

”Då han fick se dem, sade han: "Gå och visa er för prästerna." (Lukas 17: 14)

De kanske förväntade sig att Jesus skulle gå fram till dem och lägga handen på dem, så att de blev rena från sin sjukdom, som Lukas berättar i kapitel 5 att Jesus gjorde med den spetälske mannen i Gallileen.

Men varför skulle de gå och visa sig för prästen? Enligt 3 Mos. 13 skulle man gå till prästen vid templet och visa sig för honom om man blivit renad från spetälska, som vi talade om tidigare. Prästen var den som skulle undersöka huden för att se om man blivit frisk, och sen förklara offentligt att det var så, och efter tackoffer till Gud låta dem åter ingå i samhällets gemenskap.

Men varför skulle de gå till prästen om de inte var friska?

Vi ska återkomma till den frågan. Låt oss bara först konstatera att de gick. Alla tio.

Lukas skriver: ”medan de var på väg dit, blev de rena.” (Lukas 17: 14)

Att de gick ändå, fast vi tycker att det verkar underligt, kanske inte så underligt som vi tror.

De var helt säkert alla bekanta med berättelsen om profeten Elisa. Detta utspelade sig över flera hundra år tidigare

Naaman, den arameiske kungens högsta befälhavare, i Syrien, hade drabbats av spetälska. Genom sin judiska tjänsteflicka får Naaman reda på att den israeliske gudsmannen Elisa botade sjuka. Naaman färdades med häst och vagn till Elisas hus. När han kom fram så sade Elisa bara till honom, genom ombud som han skickade ut:

”Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren." (2 Kung 5:10)

Naaman blev arg och besviken på vad han uppfattade som nonchalans från Elisas sida. Han säger:

"Jag trodde att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så ta bort spetälskan.” (2 Kung. 5: 11)

Men efter lite övertalning från sin tjänare så gjorde han i alla fall som Elisa sagt och han blev frisk.

Kanske tänkte de tio spetälska på berättelsen om Elisa. De hade förväntat sig att han skulle lägga händerna på dem och be en massa böner, men nu säger han bara:

"Gå och visa er för prästerna."

Det viktiga var inte var vad de trodde och kände, utan vad Jesus sade, och texten säger:

”medan de var på väg dit, blev de rena”

Herre förbarma dig !

”Herre, förbarma dig över oss”’, kyrie eleison.

Den bönen har kyrkan fortsatt sjunga i sin gudstjänst. Vi gör det i samband med vår syndabekännelse. När vi lagt oss själv i Guds hand, och erkänt oss ovärdiga, då kan vi be om Guds nåd, Guds förbarmande, Guds kärlek. Vi sjunger kyre eleison i fler psalmer. Då förstår vi att allt vi får av Gud får vi utan att vi förtjänar det. Guds nåd är gratis. Guds kärlek skänker han till oss.

Den ortodoxa kyrkan har en personlig bön som man kan be i tysthet för sig själv. Den lyder: ”Jesus Kristus Guds Son, världens Frälsare, förbarma dig över mig, syndare”. Man kan upprepa den bönen för sig själv. Det är ett sätt att lägga sig i Guds händer och lita på hans nåd.

De tio spetälske männen ber till Jesus: ”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!” (Lukas 17: 13)

Det är inte Guds fel, kyrie eleison

Vår värld håller på att falla samman. Vi ser i vårt samhälle hur unga människor gör uppror, förstör och vandaliserar, vuxna som misshandlar sina barn, män och kvinnor som hatar varandra, gamla som rånas och luras, människor som döende av cancer lider av smärta sina sista dagar på sjukhem och sjukhus. Många klandrar Gud för allt detta. Man säger: ”Varför låter han allt detta ske?” Men det var inte Gud som åt av frukten på kunskapens träd i Eden, det var inte Gud som bröt mot reglerna, det var människan som syndade mot Gud. Det var människan som förde in ondska och elakhet i världen. Och med synden och skulden följde allt lidande och all smärta.

Det är vi människor som ska klandras, inte Gud. Nu var inte de tio spetälska värre syndare än friska människor. Men vad vi alla, vi människor, är skyldiga till gemensamt, det drog in smärtan i världen och somliga drabbas mer än andra. Det tjänar inget till att knyta näven åt Gud åt allt elände vi människor dragit in i Guds fullkomliga värld.

Det är bättre att säga med de tio spetälska:

”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!” (Lukas 17: 13)

Gud var nådig mot mig, Gud, ha medlidande med mig.  Det är en vacker bön. Det är att inte kräva, utan att lägga sig i Guds hand och lita på att Gud är en nådig Gud.

”Herre, förbarma dig över oss”’, kyrie eleison.

Klandra inte Gud, be om Hans nåd!

Spetälska, eller lepra som det oftare kallas idag, var en av de hemskaste sjukdomarna man kunde drabbas av. Huden och kroppsdelarna fördärvades långsamt och ramlade av. Det gällde även ansiktet, fingrar och tår tills man dog. Men värst av allt var att de leprasjuka p.g.a. smittorisken isolerades utanför den israeliska by- och stadsgemenskapen. De bodde i små kolonier och vandrade omkring som nomader och tiggde mat, och fick med bjällror och rop förvarna människor där de drog fram. Allt detta föreskrevs i tredje Mosebok.

 Det hände att leprasjuka blev botade. Om detta hände skulle prästen undersöka personen om han var frisk. Man skulle offra tackoffer och skuldoffer och prästen skulle förklara honom ren.

Sjukdomen innebar att man nästan var levande död, eller döende, kroppen bröts ner sakta under år, med stora smärtor. Men det värsta var nog isoleringen eftersom man dömdes till ett liv, utanför familjen och vänner, utanför samhället.

Vad skulle en västerlänning med en sådan åkomma ropa till Gud?

Jag gissar att han skulle ropa: ”Gud varför lät du detta hända?”

Lukas 17 berättar att Jesus var på väg in i en by. Men innan han kom in i byn, utanför byn, utanför samhällsgemenskapen närmar sig en skara män, med trasiga kläder och såriga kroppar. De kommer inte nära, utan stannar och ropar på avstånd:

”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!” (Lukas 17:13)

De ropar inte ”Jesus, varför lät du detta hända oss?” De klandrade inte Jesus för det lidande och den smärta, kroppsligt och psykiskt, de gick igenom, utan ber ödmjukt om hans hjälp.

Jesus har alltid tid

”På sin färd till Jerusalem tog Jesus vägen genom Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by, kom tio spetälska män emot honom. De stannade på avstånd och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" Då han fick se dem, sade han: "Gå och visa er för prästerna." Och medan de var på väg dit, blev de rena. Och när en av dem såg att han hade blivit botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst och föll ner för Jesu fötter och tackade honom. Och han var samarit. Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio? Har verkligen ingen vänt tillbaka för att prisa Gud utom den här främlingen?" Och han sade till honom: "Stig upp och gå! Din tro har frälst dig." (Lukas 17:11-19)

Texten berättar att Jesus var på väg till Jerusalem. Men texten berättar också om Jesu möte med tio spetälska män. Att Lukas inleder med att berätta om att han var på väg till Jerusalem är ingen tillfällighet. Detta hände på hans sista färd mot Jerusalem och han visste vad som skulle hända där, att han skulle förrådas, fängslas, piskas, plågas och dödas på ett kors. Men medvetandet om det egna lidandet tog inte bort Jesu medlidande, Jesu ömhet och kärlek till sjuka och sargade människor.

Släpp returbiljetten till ditt gamla liv !

”Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." (Joh 15: 7)

”Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!"  Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.” (Joh 15: 8, 9)

Jesus ger sig inte in i  en diskussion med mannen. "Stig upp, ta din bädd och gå!", och mannen blev frisk på en gång.

Jesus är Guds Son och hans Ord är mäktiga att skapa, att förändra, att upprätta, att rena och hela.

Samme Jesus dog på ett kors. På korset bar han våra synder. Och på tredje dagen gick han ur graven och han lever idag.

Samme Jesus är oss nära genom evangelium i Ord och sakrament. Han talar till oss och nyskapar oss. Det är därför vi ska vara ivriga att lyssna till Guds Ords predikan och ta emot Sakramentet, att lyssna på avlösningen i bikten.

Jesus säger till mannen:

”Stig upp, ta din bädd och gå!" (v.8 )

Du ska ta med dig sängen. Om sängen ligger kvar här, så kan man alltid gå tillbaka. Men nu måste du lämna det här stället. Släpp, det!

Gud säger till oss också att gå vidare. Om det är någon särskild synd vi ångrat, fått förlåtelse för, och gått vidare, så ska vi inte gå tillbaka dit. Om du bekänt dina synder och tagit emot avlösningen så är de borta inför Gud. Om han inte drar upp dem inför dig, så ska du inte göra det heller.

Det finns människor som ständigt vänder tillbaka. Gud varnar för sådant. Vi läser i 2 Petr 2:21 – 22:

”Ty när de har lärt känna vår Herre och Frälsare Jesus Kristus och undkommit världens smitta, men sedan åter blir snärjda och besegrade av den, då har det sista blivit värre för dem än det första. Det hade varit bättre om de aldrig hade lärt känna rättfärdighetens väg, än att lära känna den och vända sig bort från det heliga budskap som överlämnats till dem. Det har gått med dem som det så sant heter i ordspråket: En hund vänder om till sina spyor, och ett rentvättat svin vältrar sig i smutsen.”

Jesus säger till oss: Släpp det där. Du är förlåten. Låt oss fortsätta att vandra i förlåtelsen, i lydnaden och i rättfärdigheten.

Texten om mannen vid Betesdadammen har lärt oss att Gud vänder sig till människor som inte alltid förväntar sig honom, vi har lärt oss att inte leva med offermentalitet, vi har lärt oss att Jesus befriar och förlåter oss och vi har lärt oss att vi måste släppa greppet om sådant som drar oss tillbaka till vårt gamla liv.

Släpp din offermentalitet !

”Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." (Joh 15: 7)

 

Mannens svar är verkligen intressant. Därför att det inte är något svar.  Det är gnäll.

Jesus frågar om han vill bli frisk. Och mannen börjar förklara varför han inte kommer ner till dammen. Det är alla andras fel. "Jag försöker verkligen, men de andra tränger sig före. Det är de andras fel, att jag inte kommit ner till dammen."

Men Jesus frågar inte om något sådant. Han frågar: Vill du bli frisk?

Vi ska stanna inför detta med att ständigt räkna upp sina problem och förklara sin situation med dem. Ja, att egentligen säga: att "det är de andra, det är omgivningen, det är tillvaron som är ett problem. Jag försöker."

Det är detta som kallas ”offermentalitet” eller på engelska: victimization.

Har någon av oss stött på detta. Människor präglade av offermentalitet är människor

-          som ständigt upprepar att de blivit felaktigt behandlade.

-          Som lever i en barnslig föreställning om att livet alltid måste vara rättvist.

-          Som har väldigt svårt att förlåta andra.

-          Som har svårt att leva i ett nära förhållande till andra människor för att de inte litar på andra. De är alltid rädda för att bli svikna och räknar med det.

-          Som lever i bekännelse: att det blev såhär är inte mitt fel. Eller att jag inte förändras är inte mitt fel.

Människor som lever med offermentalitet tar aldrig ansvar för sina egna liv, eftersom de intalat sig själva att felet ligger utanför dem själva. De är närapå felfria själva.  Allt beror på uppväxten, på föräldrarna, på maken eller makan, på samhället. Alla utom jag.

Ansvarsfulla människor ursäktar sig inte. Människor med offermentalitet kan alltid förklara varför de kom för sent, det var trafikstockning och jag var tvungen att ta ett telefonsamtal. Det finns alltid en förklaring. Utanför det egna jaget.

Ibland kan det handla om att man projicerar sin egen skuld, sitt eget ansvar, för att den är för jobbig att bära.

Men då är vi tillbaka till det vi talade om tidigare. Kan den ta emot förlåtelse som inte har gjort något fel, som inte anser sig behöva förlåtelse?

Gud vill idag kapa våra blickar till andra och till vår omgivning. Den jag är, måste jag stå för. Det är inte någon annans fel att jag beter mig illa, det är mitt eget fel. Vill du och jag ha förlåtelse, vill vi vara rena inför Gud? Låt oss då släppa våra pekfingrar utåt, utanför oss själva.

Vill du?

Mannen hade varit sjuk i 38 år. Han var förlamad och kunde alltså inte gå. Hur länge han legat vid dammen vet vi inte.

Vi läser idag:

”Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" (Joh 15:6)

Vi kanske tycker att det är en underlig fråga. Man kanske tänker att om man är sjuk, så vill man bli frisk. "Man borde vilja bli frisk om man ligger vid en hälsokälla." Men Jesus frågar:

"Vill du bli frisk?" (Joh 15:6)

På samma sätt hade Jesus frågat den blinde Bartimeus: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?” (Mark 10: 51)

Men frågan: "Vill du bli frisk?" (Joh 15:6) är ändå inte så underlig. Många av de som var handikappade hade sin försörjning av att tigga. Det var en inkomst, och vissa försörjde kanske sin familj eller anhöriga på det sättet. Somliga hade kanske inte gjort något annat och kunde inget annat. Det skulle vara en stor omställning för de att lägga om livsstil. I vissa fattliga länder så finns det till och med vuxna som gör sina barn handikappade för att få en inkomst till familjen. Det låter fruktansvärt, men vi har mera näraliggande exempel. I Uppsala och Stockholm användes enarmad tiggare av en kriminell liga för att tigga pengar.

Vill du bli frisk? Säger Jesus.

En korkad fråga, och ändå inte.

Om vi frågar folk: Vill du ha förlåtelse? Är svaret alltid så självklart? Förlåtelse från Gud, försoning, upprättelse från synden, nåd och frälsning? 

Ibland kanske vi inte tänker på att svaret inte är så självklart. Om man tar emot förlåtelse så erkänner man ju därigenom att man är en syndare, om man tar emot försoningen, så erkänner man att man är oförsonad med Gud, att man vänt honom ryggen, om man tar emot upprättelse, så erkänner man att man fallit, fallit av från vägen, Guds väg, Guds sanning. Om man erkänner att man behöver nåd, så erkänner man att man är skyldig och erkänner man att man behöver frälsning, räddning, så erkänner man att man inte kan hjälpa sig själv.

Men det är precis så. Vi har alla felat inför Gud, vi har vänt Gud ryggen, vi har fallit och vi kan inte hjälpa oss själva. Alla har syndat, säger Bibeln.

Vill du bli frisk?

Också för dem som inte frågar efter honom

Johannes 15:1-9

”Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: "Vill du bli frisk?" Den sjuke svarade honom: "Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig." Jesus sade till honom: "Stig upp, ta din bädd och gå!" Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick. ”

I dag ska vi göra ett besök vid Betesdadammen. När Jesus denna gång, far till Jerusalem så är det för att fira en av judarnas stora högtider. Vi vet inte vilken av dem. Man han for iväg från Kana i Galilleen för att delta.

Texten berättar att han denna gång gick in i staden via fårporten. Jerusalem var ju omgivet av långa stadsmurar, ungefär som vi kan se i Visby på Gotland, och genom muren gick man in genom olika portar, där man kunde få betala tull om man skulle sälja något.

Det var genom fårporten man förde de får som skulle offras i templet. Är det inte talande att Kristus Guds Son själv skulle träda in genom den porten, han som är Guds Lamm som tar bort världens synd på korset?

Via den här porten kom han till Betesdadammen som man än idag kan besöka i Jerusalem. Den hade fem pelargångar och den femte pelargången delade bassängen eller dammen på mitten. Runt dammen hade många sjuk, blinda, halta och lama. De var samlade på den här platsen därför att man trodde att man trodde att när vattnet rörde sig, så kunde man bli frisk.

Sådana platser dit folk åker för att de tror att de genom särskilt heligt vatten blir frisk finns än idag. Vi har en sådan källa i Lourdes i Frankrike.

Hit kommer Jesus. Genom fårens port hade han som är Guds Lamm gått och han kom nu till dammen Betesda som på arameiska betyder ”nådens hus”.

Men Jesus går inte runt till alla som fanns där och botar dem. Han går till en enda man. En man som varit sjuk i 38 år. En man som inte ber Jesus om hjälp och inte ens tycks veta vem Jesus är.

Är inte det ett fantastiskt budskap. Jesus är inte till bara för de religiösa. Jesus kommer inte bara till dem som söker honom. Han kommer också till dem som inte vet vem han är och inte förväntar sig något av honom.

Det finns kristna som tror att kyrkan ska bedriva sin verksamhet och bara vänta tills folk kommer till kyrkan. Men Jesus är inte bara till för dem som är intresserad av honom. Jesus är också till för dem som inte är intresserade av honom, dem som inte söker upp honom.

Inte i oss, utan i Kristus

När vi vandrar i Anden, d.v.s. när vi lever i tron på Kristus, när vi dagligen bekänner våra synder och tar emot förlåtelse, när vi dagligen korsfäster och begraver vår gamla människa med Kristus och uppstår med honom, så kommer ur det livet frukter.

”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.” (Gal. 5:22,23)

Så vad gör vi då om vi anfallits och slagits till marken av köttets gärningar? Bestämmer i oss för att från och med nu skall vi bli kärleksfulla, heliga och rena?

Guds svarar genom aposteln Paulus : ”Vandra i Anden.” Hur blev vi kristna och hur uppehålls vår tro? Svar: genom Anden, genom evangelium. Vart skall jag vända för att få mer av Andens kraft och Andens frukt? Svar: genom Anden, genom tron på evangelium.

Kristus säger:

”Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv.” (Joh.6:63)

Kristus säger:

”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh.15:5)

Inte i oss själva, utan i Kristus förlorar synden sin kraft.

”De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.” (Gal. 5:24)

Synd är mycket mer

När folk i allmänhet tänker på synd så associerar man oftast till den sexuella synden. Men Paulus visar att köttets gärningar är mycket mer än så. Också avgudadyrkan kommer från köttet, ja inte bara det, avundsjuka, gräl, splittringar och t.o.m. villoläror. 

Det är ju vanligt idag att man säger att andra läror bara handlar om att man tolkar på olika sätt, att man förstått saker på olika sätt, att man berikar varandra genom att framställa Bibeln på lite olika sätt. Men Bibeln säger här att villoläror kommer från vår syndiga natur. Man får aldrig ursäkta någon som talar i strid med den heliga Skrift.

Allvarliga kristna brukar i allmänhet uppröras över äktenskapsbrott och homosexualitet. Och det är helt riktigt. Men låt oss inte glömma att det också är synd och köttets gärningar att vi grälar och är avundsjuka på varandra. 

Lagen rör inte bara det uppseendeväckande, utan också mycket sådant som vi kanske vant oss vid och som vi lätt tror är helt naturligt och acceptabelt. Men vi ska aldrig nöja oss med att vi dras med dåligt humör och grälar titt som tätt. Det är köttets gärningar som vi måste korsfästa. Vi vet att alkohol i sig inte är synd. Men Skriften tillåter aldrig en kristen att leva i fylleri.

Såvitt Anden finns hos ett Guds barn finns en kamp mot köttet. Den som gett upp inför köttet och inte bekymrar sig för sin synd, utan ger den fritt spelrum kan inte vara ett Guds barn.

”de som lever så skall inte ärva Guds rike”, säger Gud genom aposteln Paulus.

Därför behöver vi Jesus som offrats för våra synder och ger oss förlåtelse. 

Fiende på insidan

”Köttets gärningar är uppenbara: de är otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, svartkonst, fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar, villoläror, illvilja, fylleri, utsvävningar och annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt: de som lever så skall inte ärva Guds rike.” (Gal. 5: 19-21)

Paulus börjar med att ge oss en lista på vad som kommer från vår syndiga natur. Listan är inte alls uttömmande. Men man kan dela in dessa i fyra grupper. Sexuella synder: otukt, orenhet och lösaktighet. Religiösa synder: avgudadyrkan svartkonst och villoläror. Sociala synder: fiendskap, kiv, avund, vredesutbrott, gräl, splittringar och illvilja, samt synd som har med starka drycker att göra: fylleri och utsvävningar,

Alla dessa synder är någonting som kommer från vår egen natur. Paulus kallar dessa: köttets gärningar. Det är alltså ingenting som kommer utifrån och läggs på oss. Även om vi skulle spärra in oss i en liten klostercell och bara läsa Bibeln och be, så skulle synden anfalla oss. Därför att den anfaller oss inte bara utifrån, från världen,  utan också inifrån, från vår egen natur.

Därför behöver vi Jesus som offrats för våra synder och ger oss förlåtelse.

Att ledas av Anden

Så länge vi med våra egna krafter försöker kämpa mot synden, så upplever vi nederlag och lagen kommer att döma våra samveten.

Aposteln skriver:

”Men om ni leds av Anden, står ni inte under lagen.” (Gal. 5:18)

Här blir det änne tydligare att detta vandra i Anden eller ledas av Anden inte handlar om att ta särskilda viljebeslut eller att skapa sig ett system av moraliska principer som en mur mot synden.

Vart står man, om man inte står under lagen?

Skriften säger:

”Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.” (Rom.6:14)

Att inte stå under lagen är att stå under nåden. Att förtrösta på att Gud är nådig för Kristi skull. Alltså betyder detta att ledas av Anden att stå under nåden.

Våra två jag kämpar mot varandra

”köttet söker det som är emot Anden och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra för att hindra er att göra det ni vill.” (Gal. 5: 17)

Därför att den kristne fortfarande har två naturer i sig, så är det inte så att hon alltid upplever Andens nya liv. Ibland gör sig den andra delen av våra jag känd.

På ett annat ställe uttrycker Paulus smärtan över detta, han säger:

”Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid med lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar.” (Rom.7:22, 23)

Därför att det är en kamp. En kamp mellan den nya naturen som vill det Gud vill, vill lyda Guds lag, och den gamla naturen som dras till det onda och syndiga så uppmanar oss Gud genom aposteln Paulus:

”vandra i Anden, så kommer ni inte att göra vad köttet begär.”

När vi vandrar i Anden, i tron på Kristus, så tas udden av syndens kraft i våra liv. Synden förlorar sin attraktion när vi lyfter vår blick mot korset.

Den andliga kampen

Paulus skriver:

”Ni..lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Guds Ande bor i er” (Rom. 8:9)

Genom dopet och tron har vi korsfäst och begravt vår gamla människa, Anden har genom tron tagit sin boning i våra hjärtan, fortsätt att vandra detta Andens och trons nya liv. Såvitt tron finns, så finns seger över den gamla syndanaturen. Så fort tron på Kristus försvagas, Andens nya liv, så tappar vi mark. Det är därför det är så viktigt att leva i daglig omvändelse.

Om det vore så att en kristen är immun mot synden med den nya födelsen, det nya livet, som han ger oss genom tron på Kristus, hade han inte uppmanat Galaterna: ”vandra i Anden”.

En kristen har fortfarande efter den nya födelsen kvar en syndig drift, ett begär till det onda, därför blir det en kamp.