Hanna tjänade Gud med sina böner

Hanna var en tjänarinna. Vi läste att hon ”tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Ofta tänker vi på bönen som något som vi använder oss av för att få Gud att betjäna oss. En del kristna ber mest med egna önskningar till Gud.

Men att bedja är också en tjänst för Gud. Gud låter sin vilja ske på jorden, men han gör det genom våra böner. Han ger, men han vill att vi skall bedja honom innan han ger. 

På samma sätt kan vi tjäna våra medmänniskor genom att bedja för de. Gud vill att vi skall be att det går bra för kyrkan och församlingen, att våra syskon i tron bevaras, att kärleken tillväxer, att Guds rike breder ut sig, att flera människor blir omvända, att vi får leva ett lugnt samhälle, men han gör allt detta på uppdrag av våra böner. Han ger inte tro, eller stärker tro genom bönen. Bönen är inget nådemedel. Men när vi ber om starkare tro, så använder Han Ordet och sakramenten för att stärka vår tro. När vi ber om andras frälsning, så sänder han oss själva eller någon annan med evangelium.

Men bönens tjänst är inte bara förbön. Det är också tacksägelse.

Aposteln säger:

”Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse.” (Fil. 4: 6)

Alla dessa år hade hon bett i templet. Hon hörde till dem som väntade på Kristus. Kanske bad hon: "Kom Herre", som vi kan bedja än idag.

Nu fick hon visshet om att det lilla barnet som bars fram i templet var den utlovade Frälsaren.

”Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.”

Hon kom fram, och prisade Gud. Äntligen fick hon med sina ögon se den hon längtat efter hela sitt liv.

Hanna - fattig men ändå rik

Man ska inte tro att hon levt ett lätt liv. Efter sju års äktenskap hade hennes man dött. Det var inte lätt att leva som änka på Bibelns tid, man hade inget utvecklat socialt skyddsnät och änkorna sågs ofta som en sorts lägre klass. Barn var ju en välsignelse, och hur blev det för dem som fick framleva sina liv utan att kunna föda barn och utan att ha någon som kunde försörja dem? Det var ett hårt liv.

Men Anna levde som om hon vore rikare än alla.

”hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Inte ord om bitterhet och om anklagelser mot Gud för att han tagit hennes man ifrån henne. Nej, hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.

Kanske tänkte Paulus på Hanna när hans skrev om hur änkorna skulle leva i Timoteus församling:

”Den som verkligen är änka och står ensam sätter sitt hopp till Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag.” (1Tim. 5: 5)

Hur kunde Hanna utstråla en sådan gudfruktighet och glädje, trots det svåra liv hon levt?

Svaret är hon levde varje dag i förväntan på Kristus, hon levde nära Honom genom att vara i templet och bedja till Gud. Hon levde i tro och förtröstan.

Det står att ”Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Att leva av Kristus och hämta näring av Kristus skapar gudfruktiga människor.

Kristus säger:

”Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh 15:4, 5)

Hanna - ett moraliskt föredöme

Hanna var en ärbar kvinna. Texten säger:

”I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru”. (Lukas 2:36)

Hon hade inte gjort några snedsteg utan levt som jungfru fram till dess hon gifte sig och levde troget med sin man tills han dog. På så sätt är hon ett föredöme för många människor idag.

Det är gott med moraliska föredömen. Har vi inga sådana runtomkring oss kan vi leta i Bibeln efter dem.

Hanna - en ung kvinna i en gammal kropp

Även om Hanna var gammal, så var hon inte gammal därför att hon:

”Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.”

Jag ska förklara varför:

Vi läser i Psaltaren:

”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare utan har sin glädje i HERRENS undervisning och begrundar hans ord dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar.”  (Ps 1:1 - 3)

Hanna framstår inte som en gammal livstrött människa som vissnade.

Profeten Jesaja säger:

”Han ger den trötte kraft och ökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och ge upp, unga män kan falla. Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.” (Jes. 40:29 - 31) 

Till det yttre var Hanna en gammal kvinna, men i sitt inre var hon en ung kvinna fylld av liv och glädje, därför att hon ägde allt sitt hopp i Herren. Den som vill söka ungdomens källa ska vända sig till Kristus. Aposteln Paulus skriver:

”Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. ” (2Kor. 4:16 - 18) 

Också för Hanna 84 år

 

I berättelsen om Kristi omskärelse så möter oss en spännande gammal kvinna.

”Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam” (Lukas 2: 36)

Precis som Mirjam, Moses syster och Deborah var denna Hanna en profetissa, det vill säga Gud gav henne sitt Ord.

Ordet Hanna betyder nåd. Det är ett vackert namn som vittnar om en människa som lever av Guds kärlek. 

Texten berättar också att hon var Fanuels dotter av Asers stam. Nu är det intressanta inte bara att ordet Aser betyder ”lycklig”, utan att Aser stam är en av de tio stammarna i Nordisrael. Det finns en föreställning om att alla stammar i Nordisrael är förlorade i Assyrien efter 722 f. Kr. och att bara två stammar bebodde Israel. Men Bibeln säger att en kvarleva, eller en rest, ska vända tillbaka. Uppenbarligen hade de redan gjort det före nytestamentlig tid.

Vad är nu detta för kvinna? Lukas berättar:

”Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal.”

Ängeln hade i den tionde versen sagt till herdarna som vaktade får i Betlehem:

”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.

Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.” (v. 10, 11)

Budskapet gäller hela folket. Alla människor, judar och hedningar, onda och goda, gamla och unga, kvinnor, nu stannar alltså berättelsen vid en 84 år gammal kvinna, och dessutom änka.

Evangeliet är för varenda en. Alla berörs av det, inte bara inflytelserika, inte bara unga, friska och starka.

Julevangeliet innehåller dessa kontraster. Vi har dels de vise männen, som inte bara var visa, utan också hedningar och mycket rika sådana, och dels har vi de fattiga judiska herdarna, som ofta var obildade.

Idag får vi möta den gamla kvinnan Hanna, 84 år. Just detta intresse för detaljer, när Lukas berättar om vad hennes far hette, hur gammal hon var och till och med hur länge hon var gift innan hon blev änka vittnar om vilken trovärdighet hans evangelium har.

Vad Simeon såg

I juldagens evangelietext fick vi höra om hur Jesus föddes i  Betlehem och hur herdarna leddes till stallet för att hylla Kristus som Frälsare och kung. 

I Lukas 2:36 och framåt har Jesus förts till templet. Han hade omskurits på åttonde dagen och som förstfödd skulle han helgas och ett par duvor skulle offras enligt Mose lag för barnaföderskans skull. 

När han fördes till templet så tar den gamle Simeon honom i sina armar och tackar Gud för att han får se frälsningen med sina egna ögon. Han visste genom Andens uppenbarelse att Jesus är den Frälsare Gud lovat mänskligheten.

Har du uppehållelsetillstånd ?

Matteus 2: 19-23

”När Herodes nu var död, se, då visade sig en Herrens ängel i en dröm för Josef i Egypten. Ängeln sade: "Stig upp och tag med dig barnet och dess mor och bege dig till Israels land, ty de som ville ta barnets liv är döda." Han steg då upp och tog med sig barnet och dess mor och kom till Israels land. Men när han hörde att Arkelaus var kung över Judeen efter sin far Herodes, vågade han inte bege sig dit. Och sedan han i en dröm hade blivit varnad för detta, drog han bort till Galileens område. Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.”

Matteus från vars evangelium dagens text är hämtad skrev ner sin beskrivning av Jesu liv för en judisk läsekrets. Han ville därför i sitt evangelium först visa att Jesus var och är den smorde kungen, Messias, som alla judar väntade på. Han börjar därför med att i första kapitlet visa hur Jesus var släkt med kung David genom att ge en släkttavla. På så sätt visade han hur Jesus kunde vara den rättmätige arvingen till kung Davids tron.

Men framförallt understryker Matteus Jesu gudomliga härkomst. Han berättar om hur Kristus föddes på ett övernaturligt sätt genom ett under av den helige Ande genom jungfrun Maria. Han förklarar inte det vi inte kan förstå, utan konstaterar bara att det var så.

När judarnas utlovade kung, sann Gud född av Fadern av evighet och sann människa född av den heliga jungfrun Maria, trätt in i vår värld i Betlehem, Davids stad, så kommer hedniska vise män för att tillbe honom med gåvor, medan majoriteten av judarna själva förblir likgiltiga.

”Han kom till sitt eget” skriver Johannes,” och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” (Joh. 1:11, 12)

Redan som barn, innan han hunnit predika, var detta ett faktum. Senare skulle det bli ännu mer tydligt när Guds rike utvidgas och når hedningarna.

Paulus och Barnabas säger till judarna:

”Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna.” (Apg. 13: 46)

Herodes kände sig hotad av den judiske tronpretendenten och dödar alla judiska gossebarn under två år. Men varnad i en dröm av en ängel hinner Josef fly till Egypten med sin familj, innan dess (2: 13, 14).

Vår Frälsare Kristus delade samma öde som många flyktingar som kommer till Sverige. För att rädda sitt liv måste hans familj fly från sitt eget hemland och bli främlingar i ett land med ett annat språk och en annan kultur.

Vi vet inte hur länge Jesu familj befann sig i Egypten, men när tiden var inne fick hans far besked, återigen av en ängel i en dröm, om hur han skulle handla. Han skulle återvända till Israel.

Tre gånger visade sig en ängel för Josef i drömmar (1: 20, 2: 13, 19). Josef var en man som de flesta av oss, som drog sina egna slutsatser. Ibland rätta, ibland felaktiga, som t.ex. när han ett tag funderade på att skilja sig från hustru (1: 19). Men varje gång Gud talade till honom så trodde han och agerade, och var beredd att lägga sina egna funderingar på hyllan. Han lydde när överheten begärde att han skulle skatteskriva sig i Betlehem (Luk. 2: 14), han lydde när Gud sade åt honom vad barnet skulle heta, han lydde Skriftens ord om omskärelse och förde det nyfödda Jesusbarnet till templet för att offra till Gud i tacksägelse (Luk. 2: 21-24). Varje år reste Josef med sin familj vid påsktiden upp till Jerusalem för att de lydde Guds Ord.

Vi vet inte särskilt mycket om Josef. Men han är ändå ett underbart föredöme för en fader, för familjens huvud. Han arbetade för att försörja sin familj, satte Guds Ord före sina egna tankar och gjorde allt han kunde för sin familj. Vi sjunger därför i en psalm idag:

”Lär oss att som Josef älska, kyskt och rent, i ödmjukhet”.

Skälet till att Josef ansåg att han nu kunde återvända till Israel var att ängeln sagt:

”Stig upp och tag med dig barnet och dess mor och bege dig till Israels land, ty de som ville ta barnets liv är döda." (v. 20)

Herodes dog 4 år före vår tideräkning, det år då de flesta historiker menar att Jesus föddes. Han begravdes i Herodium, en av hans egna fästningar, inte långt från Betlehem där de pojkar han dödat låg begravda. Nu reste Josef tillbaka till sitt hemland.

”Han steg…upp och tog med sig barnet och dess mor och kom till Israels land.”  (v. 21)

Det verkar som om han först tänkte bosätta sig i Judeen, kanske Jerusalem eller Betlehem, där hans fäder vilade. Men det kommer nya besked:

”Men när han hörde att Arkelaus var kung över Judeen efter sin far Herodes, vågade han inte bege sig dit. Och sedan han i en dröm hade blivit varnad för detta, drog han bort till Galileens område. Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret.”

Hur hänger det här samman? Sade ängeln fel, första gången han talade med Josef? Arkelaus var en ännu grymmare härskare än Herodes.

Nej, ängeln sade att Herodes var död. Israel bestod av tre landskap eller provinser: Judéen, Samarien och Gallileen och kejsar Augustus hade fördelat landskapen i Israel mellan Herodes tre söner. Arkelaus härskade i Judéen, men till Gallileen där Nasaret låg kunde de tryggt resa.

Varför sade ängeln inte på en gång att de skulle resa till Judeen? Den frågan är intressant.

Många tror att de ska få hela facit av Gud på en gång. Men ibland ger Gud en liten bit i taget. ”Res dit”, säger Gud. Sen när man kommit fram säger han: ”lite mer norrut”.  Vi ska inte tro att vi alltid får hela kartan på en gång. Genom att Gud ger bit för bit får vi anledning att söka Hans ansikte, hans hjälp, hans ledning hela tiden.

Det viktiga är inte att man vet allting på en gång. Det viktiga är att man vänder sig till Gud för att få hjälp. Josef blev varnad av Gud för att bosätta sig i Judéen, men det står faktiskt inte uttryckligen att han blev tillsagt att han skulle bosätta sig i just Nasaret. Men uppenbarligen låg det inom Guds plan.

Gud vet ju i förväg om vad vi skall göra. Och när vi litar på honom, så kan det vi tänker göra bli en del av det han tänkt från början.

Ja, även fast Josef troligen reste dit för att det var den mest naturliga staden i Gallileen, för att Maria hade sin släkt där, så var också det Guds vilja förutsagt av profeterna, trots att Gud ingenting sagt och Josef kanske inget visste om profetian.

Vi läser i dagens text:

”Han bosatte sig i en stad som heter Nasaret, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeterna att Jesus skulle kallas nasaré.” (v. 23)

Det är ingen tillfällighet att Nasaret heter Nasaret, det fanns i Guds plan för att ordet nasaré är från samma ordstam som det hebreiska ordet för telning ”nezer”, och profeten Jesaja hade 700 år tidigare sagt:

”Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning (nezer) från hans rötter skall bära frukt.” (Jes. 11: 1)

Isai från Betlehem var kung Davids pappa. Den davidiska kungadynastin hade huggits av när Israel förlorade makten först åt det babylonisk-assyriska riket sedan medo-perserna, grekerna och nu romarna. Men nu sköt ett skott upp ur den avhuggna stammen, en telning (nezer) från hans rötter. Den telningen som skulle kallas just nasarén Jesus, bar den heliga jungfrun Maria i sin famn under familjens mödosamma färd till Nasaret.

Nyligen högtidlighöll man årsdagen av Tsunamin som dödade en kvart miljon människor i Sydostasien och vi har hört om hur den kvinnliga oppositionsledaren Benazir Bhutto i Pakistan i torsdags brutalt mördades, skjuten i huvudet. Är det inte så att julskinkan fastnar i halsen? Får man verkligen prata om sådana hemska saker i en tid då ögonen ska bländas av stearinljusens sken och glittret från julklappar, och man ska vara glada och goda? Till och med hedniska normalsvenskar kan bli sentimentala inför en julkrubba, när man ser det nyfödda Jesusbarnet i Marias famn där till och med fåren knäböjer inför krubban. ”Det är så fint att glädjas över hur ett liv blir till, hur en bebis kommer till världen”, säger man med handen andäktigt på bröstet.

Tänker man på att när Jesus föddes så leddes inte bara de vise männen av stjärnan till Betlehem, också Herodes blick leddes av de vise männen till Betlehem vilket orsakade ett massmord av nyfödda barn? Tänker man på att Josef, Maria och Jesusbarnet fick fly till Egypten, och att när de kunde återvända så fick de hålla sig till provinsen Gallillen för att inte drabbas av den onde Arkelaus?

Det är bara en kristen som kan se att det finns glädje och ljus mitt i allt detta elände och detta lidande. Bara en kristen ser att Gud antog människonatur och frivilligt lät sig förnedras och förödmjukas. Han fick födas utomhus, utan säng, för att sedan bli en flykting.

Det är en glädje därför att Gud lät allt detta ske för vår skull.

Skriften säger:

”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” (Fil. 2:6 - 8)

”Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.” (2Kor. 8: 9)

På vilket sätt blir vi rika genom Guds Sons människoblivande? Svaret är att han var lydig, led och dog som vår ställföreträdare. I vårt ställe blev han pinad och straffad, för att vi skulle slippa att lida och straffas i evighet. Vi gav Guds Sons smärta, främlingskap, ensamhet och död, och han gav oss läkedom, gemenskap med Gud och evigt liv. Genom hans lydnad för lagen och hans offer på korset är våra synder sonade, förlåtna, utstrukna och glömda. När han uppstår på den tredje dagen och när vi döps i den treenige Gudens namn, så klär han oss i sin egen rättfärdighet, helighet, salighet och frälsning.

Låt oss också se Jesusbarnets förnedring som en väckarklocka för våra samveten och som en ledstjärna för ett heligt liv.

Just det som vi ofta trängtar efter mest: ära, prestige, berömmelse, framgång, makt och rikedom, just detta avstod Jesus från. Han som var Guds evige Son, den evige Kungen, hade allt i sin hand, men avstod från det och lät sig födas i ett smutsigt stall för vår skull.

Han, just han, ber oss att följa i hans fotspår. Vi behöver inte avstå från allt den här världen har att erbjuda, men vi behöver betrakta allt det den här världens människor ser som värdefullt för vad det faktiskt är: skräp. Det enda som egentligen ska ha någon betydelse för oss är Guds kärlek i Kristus Jesus, hans kors, hans nåd och hans förlåtelse.

Precis som Jesus var en främling och en gäst i den här världen, så ska vi se oss som främlingar på genomresa, som flyktingar och invandrare, vårt egentliga hem är ju inte här, inte i Sverige, inte i världen, utan i Guds rike.

Vi har bara uppehållstillstånd så länge Gud behagar att låta oss gästarbeta här, sprida budskapet om hans rike, hans nåd och förlåtelse. En dag kommer den här värden att utvisa oss, vi får hembesked till himlen, och då kommer vi för alltid få bo hos vår älskade Frälsare och Herre Jesus Kristus.

Amen