Det sanna evangeliet

"'Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.' (Gal 2:4-5).

Påven och sekteristerna skryter nu för tiden med att de lär evangelium och tron på Kristus. Och det gör de visserligen, men med samma resultat som en gång de falska apostlarna, som enligt Paulus förvillade församlingarna och gjorde Kristi evangelium om intet. Han själv däremot, säger han, förkunnar evangeliets sanning d.v.s. det rena och sanna evangeliet, och därmed säger han också, att all annorlunda beskaffad förkunnelse är lögn under evangeliets

skylt. Ty alla kättare använder Guds, Kristi och kyrkans namn som skylt. Likaså utger de sig för att lära, inte villfarelser utan den vissaste sanning och det renaste evangelium.

Men det sanna evangeliet är, att gärningarna eller kärleken inte är trons prydnad eller fullkomning, utan att tron i sig själv är Guds gåva och Guds verk i hjärtat, och att den rättfärdiggör, därför att
den griper om Frälsaren Kristus själv. Det mänskliga förnuftet har lagen till sitt föremål: detta har jag gjort, det har jag inte gjort. Men tron i sin egentliga funktion har absolut inget annat föremål än Jesus Kristus, Guds Son, utgiven för världens synder. Den ser inte på kärleken, den säger inte: Vad har jag gjort? Vilka synder har jag begått? Vilka förtjänster har jag förvärvat? Utan den säger: Vad har Kristus gjort? Vad har han förtjänat? Då svarar evangeliets sanning: Han har återlöst dig från synden, djävulen och den eviga döden. Tron inser alltså, att i denna person, Jesus Kristus, har hon syndernas förlåtelse och evigt liv. Den som lämnar detta trons föremål, han har inte den rätta tron utan en mening, som blott har sken av att vara tro men som vänder sina ögon från löftet till lagen, vilken förskräcker honom och driver honom till förtvivlan."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Gud överger inte de sina

"'Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går... Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig.' (1 Mos 28:15).

Detta ord, som Herren sade till Jakob (då han flydde från Esau), visar oss, hur det stod till i Jakobs hjärta. Ty Gud är inte en pladdrare, som talar sådana ord där de inte behövs. Av detta ser vi, att Jakob var i ångest och nöd och i hemlighet har smugit sig bort, eftersom hans broder hotat hans liv. Då han nu står i sådan fara och

inte kan hjälpa sig själv, är Gud där och säger till honom, att han själv vill hjälpa och bevara honom.

Sådant är skrivet, för vi skall vara vissa, att Gud inte överger de sina. Ty om också hela världen var emot oss, är han dock nära och hjälper. Och om det än ser ut, som gick allting över ända och vi måste förgås, så är dock Herren helt nära och kan i ett ögonblick ta oss ur nöden. Men varför hjälper han oss inte genast? För att hans nåd, verk och ord skall bli så mycket mer kända, och vi får se, att han kan frälsa från döden. Ty sådant tror vi inte, förrän vi får erfara det. Och sådan tröstande hjälp får ingen erfara, förrän man sett sig övergiven av alla och inte haft någon annan hjälpare än Gud allena."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Är Gud skyldig de som inte har hört?

Vi har väl alla hört det sägas: "Om Gud frälser somliga, varför frälsar han inte alla". På det svarar vissa: "Gud kan inte tvinga någon att frälsas, frälsningen måste ske av fri vilja". Men det är lite tanklöst. Vad då fri vilja? Beror frälsningen hos Guds barn på att de är bättre än andra? Beror frälsningen på att somliga vill sitt eget bästa mer andra? Hävdar man något sådant så är ju inte kristendomen annorlunda än andra religioner. Då handlar ju frälsningen inte längre om nåd, utan om vad jag gör, då handlar det inte om vad Gud ger, utan vad vi vill eller gör.

Andra spetsar till argumenten lite, man säger: "Om frälsningen beror på att vi hört evangelium, varför dömer han dem som inte har hört

evangelium, de har ju aldrig fått chansen." Det låter ju väldigt knepigt. Vi vet ju alla att Gud sänt oss att förkunna för alla människor, men hur går det för de som inte hört? Är inte det lite orättvist? Vad ska man svara på sådant? Ja, vi ska inte svara, innan vi undersökt om frågan är rätt ställd. Förutsätter frågeställaren rätt saker innan han ställer frågan? Bakgrunden till människans stora problem är hennes synd. Gud beskriver det genom profeten Jesaja:

"det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er. Ty era händer är fläckade av blod, era fingrar av missgärning. Era läppar talar lögn, er tunga bär fram orättfärdighet. " (Jes.59:2f.)

Vad ligger bakom föreställningen att Gud är skyldig att ge oss människor frälsningen. Jo, ingenting annat än självrättfärdighet och gärningsrättfärdighet. Om jag hävdar attt Gud måste frälsa, så beror det ju på att jag har någonting inom mig själv som tvingar Gud att frälsa. Men Bibeln säger att vi inte har det. Vi har ingenting inom oss som gör att vi kan kräva av Gud att han accepterar oss. Ingenting. Om Gud skulle agera enligt vad han ser hos oss, så måste han omedlebart döma hela världen.

Det är som orden lyder i Olaus Petris syndabekännelse:

"Vi förtjänar helvetet och en evig fördömelse om du skulle döma oss som våra synder har förtjänat och din stränga rättvisa kräver"

Skall vi bli frälsta måste det bero på Guds nåd, och inte på något inom oss. Därför fortsätter Olaus Petris syndabekännelse:

"Men nu har du utlovat att med mildhet och nåd omfatta alla fattiga syndare som fly till faderliga barmhärtighet och gudomliga godhet".

När Gud dömer världen, även de som inte hört, så gör han ingen orätt. Tvärtom, han skulle göra orätt om han inte dömde. Skriften säger t.o.m. att den icke-troende världen handlar mot bättre vetande. Vi läser om dem när texten berättat om den synd vi alla lever i:

"Sådant gör de, fastän de mycket väl känner till Guds rättvisa dom, att de som handlar så är värda döden. Ja, de samtycker också till att andra gör det." (Rom.1:32)

När en människa kommer till tro, så är det inget som beror på att Gud har haft någon sorts moralisk skyldighet att skänka nåd. Han har inte det. Det är totalt oförtjänt. Och det är detta som är nådens under. Man kan inte rent moraliskt se någon skillnad på de som blir frälsta och de som gör förlorade. Blir man frälst är det till 100% Guds oförtjänta nåd, går man förlorad så är det tilll 100% ens eget fel.

Vi måste lära oss att se att varje antydan om att Gud är skyldig oss något är ett uttryck för gärningsrättfärdighet. Den ödmjuka tron ser inte på sig själv, utan bara  på Kristus och Guds nåd.

Nyttan av anfäktelser

"Anfäktelser är inte endast nödvändiga för oss utan också goda och nyttiga, utan dem skulle vi gå vår väg fram säkra och utan gudsfruktan, och påkallade inte heller Guds hjälp. Anfäktelser tjänar även till att vi lever i gudsfruktan, vandrar försiktigt, ber utan uppehåll, växer till i nåd och Kristi kunskap samt lär oss att förstå Guds ords kraft.

Alla utvalda Guds barn har i varje tid sitt kors att bära, anfäktas och plågas av djävulen, var och en efter det mått, som Gud har tilldelat honom.

Du skall därför inte vara så försagd och bävande utan ta sådan anfäktelse såsom ett säkert tecken, att du har en nådig Gud, då du är lik Hans Sons avbild, och tvivla inte på att du tillhör alla heligas stora, härliga broderskap, varom aposteln Petrus säger: 'Gör motstånd mot honom (djävulen), orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen utstår samma lidanden' (1 Pet 5:9).

All anfäktelse består i, att man glömmer det närvarande och begär det tillkommande, såsom Eva i Paradiset."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Känner du Gud?

"'Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.' (Joh 17:3).

Här står domen skriven: Känner du Kristus, så känner du även Gud. Ty att känna Gud är inte endast att veta, att han har skapat himmel och jord, givit oss liv och lemmar och att han är allsmäktig. Sådant är endast en liten del och det ringaste av kännedomen om Gud. Ty kommer vi inte längre än så, måste vi ännu mer frukta och vara

rädda för en sådan Gud, eftersom vi varit olydiga mot honom.

Men den som känner Kristus, hur han bör anses, vad vi har i honom och hur vi skall använda oss av honom, han ser på Kristus, att Gud är en nådig, barmhärtig Gud, som vill hjälpa oss från synden. Detta är att rätt känna Gud, när man vet, att han är så barmhärtig mot syndare. Hans allmakt och evighet kan man förstå av hela världens skapelse, men hans barmhärtighet ser man endast på Kristus Jesus, hans lidande och död, att han går bort och bereder rum åt oss i himlen, oss, som efter vår egen förtjänst för evigt hade måste vara berövade sådana boningar."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn.").

Ingen älskar dig mer än Gud

"Den stora välgärningen och hemligheten, att Guds Son blivit människa och min broder, kan den största vältalighet inte med ord utsäga eller något mänskligt förstånd fatta med sin tanke. Han har så förbundit och förenat sig med mig, så fast och så nära slutit och knutit sig till mig och liksom fästat sig vid mig, att ingen människa på jorden, om hon också¨vore på det starkaste förenad med mig genom de allra fastaste band och den allra innerligaste vänskap eller genom den närmaste släktskaps allra heligaste rättigheter, hon kan dock inte vara mig innerligare hängiven, mera förtrolig och närmare förbunden med mig än Han.

Jag kan och skall därför vänta mig flera och större ting av Honom än av någon annan människa, om hon vore mig än så bevågen och tillgiven. Ty Hans kärlek till mig är i oändlig fullhet innerligare än den mest trofaste och beprövade väns kärlek till den andre, innerligare än en broders kärlek till den andre, som han älskar av allt sitt hjärta, innerligare än en from faders kärlek kan vara till sitt lilla barn, som han på det hjärtligaste älskar.

Detta bör glädja varje kristen, så att han utbrister: 'Denna min Gud och Herre har iklätt sig min natur, mitt kött och blod, såsom jag har det, försökt och lidit allt liksom jag, men utan synd, därför kan ha
medlidande med våra svagheter (Heb 4:15-16)."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid")

Eniga efter Jesu vilja

Och må uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Jesu Kristi vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristus, Gud och Fader. Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Romarbrevet 15:5-7

Varför vi ska acceptera varandra läser vi i versen ovanstående vers. Där skriver Paulus: "Må uthållighetens och tröstens Gud göra er eniga efter Jesu Kristi vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristus, Gud och Fader." Därför är sämja och enighet i en församling eller kyrka så viktig, för att Guds lov liksom människornas bekännelse inte ska skadas eller störas av stridigheter .

Det upplever man vid varje konsert: I början stäms alla orkesterns instrument i samma ton. Man kan inte föreställa sig hur det skulle

låta om man lät bli det! Ryslig disharmoni skulle kunna köra ut även den välvilligaste åhörare.

Jämförelsen låter oss ana vad vi begär av Gud när vi inte lovprisar honom i enighet eller vad som händer när vi inte enhälligt bekänner honom inför andra. Om vår lovprisning därför somliga gånger misshagar honom, beror det i grund och botten inte på att självberöm eller på att envishet och oförsonlighet står emellan oss? Har utstrålning och missionskraft försvagats hos en del församlingar eftersom de inte längre gemensamt bygger Guds rike?

Paulus menar förstås inte att vi, trots olikheter i läran, ska låtsas som om vi är eniga, som det tyvärr är i dag i de flesta kyrkor. Där

man envist håller fast vid det som sägs emot Guds Ord fordrar Paulus tydligt avståndstagande (Rom 16:17). Dock, uppmaningen att vi ömsesidigt ska acceptera varandra, så som Kristus har accepterat oss, har också blivit ytterst nödvändigt för oss. Eftersom sann enighet nämligen inte är vårt utan Guds verk, skulle vi framförallt och först och främst alltid bedja om det.

Bön
Se på klyftan som ingen människa kan göra något åt, samla gode Herde, alla som har vilse gått.
Förbarma dig, Herre.
Amen.