Trons och känslans strid

'Ty vi lever här i tro, utan att se.' (2 Kor 5:7).

Då hjärtat är intaget av evangelium, fästes det genom Ordet vid Kristus och förs helt stilla ur helvete och synd, även om själen fortfarande känner synden och menar, att hon ännu är i den. Då börjar en kamp, i det att känslan strider mot Anden

och tron, och Anden och tron strider mot känslan. Tron är av den arten, att den låter förnuft och känsla fara, tillsluter ögonen, ger sig på det blotta Ordet genom liv och död. Känslan å andra sidan, går inte längre än hon med förnuft och yttre sinnen kan fatta. Så är känslan emot tron, och tron emot känslan.

Ju mera tron nu tilltar i denna kamp, desto mer avtar känslan, och tvärtom. Synden låder ännu vid oss, såsom högfärd, girighet, vrede och allt vad det heter, endast därför, att de må öva oss i tron, på det att tron dag efter dag må tillta, och människan slutligen blir en kristen alltigenom och håller den rätta sabbaten, på det sättet att hon helt gömmer sig i Kristus. Ty såsom havet på den ena böljan efter den andra reser sig och störtar emot stranden, såsom ville de helt bortskölja den, men blott bryter sig emot den och själva blir upplösta, så rusar även synderna över oss och vill gärna bringa oss i förtvivlan, men de måste dock ge vika och äntligen helt utplånas."

(M. Luther. Ur "Manna för Guds barn").

Predika Kristus

"'Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.' (1 Kor 2:2).

Det finns predikanter som menar att de måste predika något

annat än Kristus, något som är förmer än det vi predikar. Men det är bara ärelystnad som driver dem då de överger vår enkla tro och ger sig ut att söka mänsklig visdom. De vill att människorna skall lägga märke till dem och säga: se, detta är en verklig predikant!

Sådana borde sändas till Aten där man varje dag vill höra något nytt. De söker sin egen ära, inte Kristi ära. Därför skall deras väg sluta i förnedring. Akta er för sådana predikanter. Följ i stället Paulus, honom som inte ville veta om något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Guds boning

"'Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlens port.' (1 Mos 28:17).

Gud hus måste inte med nödvändighet vara en dyrbar och storbyggnad i likhet med dem som vi har. Gud frågar inte efter om hans boning är ett högtidligt invigt tempel med höga valv. Därför byggde inte Jakob något hus åt Herren.

Vad betyder då detta att Gud bor här? Ingenting annat än att Gud är här med sitt Ord. Ty där Ordet är, där bor han förvisso. Och tvärtom, där ordet inte är, där bor inte heller han om man byggde honom det allra ståtligaste tempel. Där hans Ord blir predikat, där låter han sig finnas, men där ordet inte är, där finns inte heller hans hus fastän man byggde honom den ena kyrkan efter den andra."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Om den frälsande tron

"'Men utan tro är det omöjligt att behaga Gud' (Heb 11:6).

Den sanna tron, som Gud fordrar, är en hjärtlig förtröstan och tillförsikt till Herren Jesus, d.v.s. att vi förtröstar på att han är levande Guds Son och vår kära Frälsare, som av outsägligt stor

kärlek till oss har dött på korset för våra synders skull och uppstått från de döda för vår rättfärdiggörelses skull. Det är tro, att själen mottar Kristus och all hans rättfärdighet som en egendom, som hör
henne till, att hon litar därpå som om hon själv skulle ha gjort det och förtjänat det.

Trons rätta natur och art består just i ett sådant mottagande och andligt iklädande. Den som så tror på Kristus ikläder sig honom. Men den som inte tror, att Kristus med allt sitt goda är hans, tror ännu inte och är inte en sann kristen. Han kan inte heller glädjas i hjärtat. Ty endast den tro, som så fattar Kristus, gör de kristna till glada, trygga och saliga Guds barn. Och där en sådan troende lever, där bor också den Helige Ande och verkar.

Men huru svårt det är att kunna tillägna sig en sådan tröst i Bibeln bevisar såväl min som andras erfarenhet. Jag har nu i nära 30 år med största nit läst Bibeln, och ändå är jag inte ännu så stark, att jag med fullt förtroende kan hålla mig till det heliga läkemedel, som Gud själv har ordinerat för oss. Gärna skulle jag vilja vara starkare och ha en större tro, så att jag mera skulle kunna trösta mig med och berömma mig av Kristus, men jag kan inte åstadkomma det."

(M. Luther. Ur "Resekost").

Det som gör oss orädda inför döden

"Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden." (Joh.8:51)
Vad vill det då säga att hålla Guds ord? Det är ingenting annat än att vi tror vad Gud säger till oss om syndernas förlåtelse och evigt liv, att vi tror att det är sant och att vi håller oss fast vid denna tro och detta hopp. Den som gör det, säger Kristus, han har det eviga livet. Han behöver inte frukta varken för synd, helvete eller den yttersta domen, ty allt är för honom nåd och förlåtelse. Döden skall
visserligen en gång överfalla honom och dräpa honom, men han skall ändå inte känna det som de människor som dör i djävulens

namn och utan Guds ord. Dessa sistnämnda människor dör med stor ovilja, de skriker och vrålar som djur, ty de vill inte dö, men de måste det likväl.
Så skall det inte gå för de mina som hör mitt ord och håller det, säger Kristus. När de ligger på dödsbädden och skall dö, då skall de inte förnimma en sådan ångest eller nöd, de skall tvärtom i sina hjärtan vara nöjda med Guds vilja. De skall hoppas på ett bättre liv och i detta hopp skall de avsomna och utan bävan skiljas härifrån. Ty fastän döden i lekamlig måtto skall dräpa dem, så skall denna död vara försvagad och förmildrad, så att den inte skall vara som en riktig död. Den skall för dem vara som en mjuk vilobädd, på vilken de skall somna in. 

Ur: "Resekost", betraktelser för var dag i året, samlade ur Martin Luthers skrifter.

Tron ser bortom det synliga

"'Jag förlåter dig!' Där hör du ordet. Du ser din synd, men fastän du har fått avlösningen* känner du inte att Gud och hans änglar ler mot dig. Om den vänskapen vet du ingenting alls. Trots allt har du samma hand efter dopet och avlösningen som du hade tidigare. Därför är det ingenting. Ingenting? Nej, nej! Du borde säga: 'Gud

har döpt och förlåtit mig, och nu tror jag att Gud ler mot mig och att änglarna gläds över mig. Jag ser inte detta, men jag borde tro det. Änglarna ler mot mig; Gud kallar mig sin son; Kristus kallar mig sin bror.' Detta får du inte tvivla på. Även om inte påven tror detta, kan det inte skada dig."
"Guds sanna löften håller konsekvent fram korset, men efter korset lovar de en välsignelse. I båda fallen tar förnuftet anstöt. De ting som det inte ser och som är långt borta håller det inte för något. Men från korset vänder det sig bort och flyr från det, som om det vore en evig ondska som aldrig tar slut."

--------------------------------
Fotnot. *Ordet avlösning syftar på när prästen i bikten tillsäger den biktande syndernas förlåtelse. Jfr Joh. 20: 23
(M. Luther. Citaten återges i "Guds dårskap; Förnuftets plats i Martin Luthers teologi", Siegbert W Becker, Biblicum 2006, s. 81,85).

Andlig och världslig rättfärdighet

"'Guds son ... har älskat mig och utgivit sig för mig.' (Gal 2:20).

Här ges en beskrivning på den verkliga rättfärdiggörelsen och ett exempel på trons visshet. Den som med Paulus i viss och fast tro kunde uttala dessa ord: 'Jag lever i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig', han vore verkligen salig. Och med just dessa ord avskaffar och borttager Paulus helt och hållet lagens och gärningarnas rättfärdighet. Men det gäller att noga överväga dessa ord: 'Guds Son har älskat mig och utgivit sig själv för mig.' Det är inte jag som har älskat Guds Son och utgivit mig för honom, såsom solisterna inbillar sig älska Guds Son och utgiva sig för honom. De lär nämligen, att människan av sin naturliga förmåga kan förvärva billighetsförtjänst, att hon kan älska Gud och Kristus över allting...

Det rätta sättet att bli rättfärdiggjord är därför inte att börja med att 'göra vad man själv förmår' (det är deras egen terminologi). Om människan gör vad hon förmår, säger de, ger Gud henne ofelbart sin nåd ...Och härav kommer den kända versen: 'Gud fordrar inte av en man, att han skall göra mer än han kan.' Den ger visserligen god mening, men endast under förutsättning att den sätts in i rätt sammanhang. Den gäller på det naturliga livets område, om

borgerliga och ekonomiska förhållanden. Om jag t. ex. på det område, där det mänskliga förnuftet är högsta norm, förestår mitt husfolk eller bygger hus eller sköter ett ämbete och gör så mycket jag kan eller vad på mig ankommer, så är jag utan skuld. Men förnuftets rike har sina bestämda gränser, och endast inom dem gäller satsen om att göra vad i ens förmåga står eller så mycket man kan. Men sofisterna vill ha den att gälla även i det andliga riket, där människan [i egen kraft]  inte kan något annat än synda. Hon är nämligen 'såld till slav under synden' (Rom 7:14). Men när det gäller yttre förhållanden, det borgerliga eller ekonomiska livet, är människan inte slav under utan herre över dessa kroppsliga ting. Därför var det ogudaktigt gjort av sofisterna att överföra dessa samhällslivet eller det husliga livet gällande satser på det kyrkliga området. Det mänskliga förnuftets rike eller regemente skall nämligen skiljas himmelsvitt från det andliga riket eller regementet."
(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").