Heligt krig i gamla och nya förbundet

 ”David sjöng till HERREN denna sång, när HERREN hade räddat honom från alla hans fiender och ur Sauls våld. Han sade: ’HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min tillflykts klippa, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som räddar mig från våldet.

Till HERREN, den högtlovade, ropar jag, och från mina fiender blir jag räddad. Dödens vågor omgav mig, fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöt mig, dödens snaror föll över mig. I min nöd åkallade jag HERREN, till min Gud ropade jag. Från sitt tempel hörde han min röst, mitt rop nådde hans öron’.” (2 Sam. 22:1-7)

I texten ser David tillbaka på sitt liv och sammanfattar det. Han är troligen gammal när han skriver denna lovsång som också finns i gamla testamentets sångbok, Psaltaren (Ps.18:1f.). I nästa kapitel får vi läsa Davids sista ord.

Det är spännande att läsa om Davids liv. Han var Israels störste kung. Många krig fick David utkämpa mot Israels fiender, och det gick mycket bra. Under hans tid lyckades man besegra filistéerna som plågat Guds folk under en lång tid. Israel besegrade också många andra fiender och blev en stark kungamakt. Det var viktigt att Israel lyckades hålla Gudsfolkets fiender utanför det förlovade landets gränser, för att Guds folk Israel inte skulle upplösas av avgudadyrkan och omoral. I det gamla förbundet styrde Gud ett folk inom ett lands gränser.

Men i det nya förbundet härskar Kristus i sin Kyrka genom evangelium i Ord och sakrament. Det nya förbundet har inga landsgränser, utan består av alla dem som håller sig till Abrahams tro, alla dem som tror på Kristus, att han framburit ett fullkomligt offer inför Gud för alla våra synder. Det nya förbundet har inga jordiska vapen.

"Vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna." (Ef 6: 12)

"Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord." (Ef 6: 17)

Men ändå har Guds folk i det nya förbundet samma hotbild. Också vi hotas av att upplösas av omvärldens omoral, av falska läror och förfalskningar av Guds Ord. Därför är det viktigt att vi med Guds Ord som vapen tillsammans försöker hålla den falska läran utanför församlingen. Tillsammans får vi påminna varandra om det dyra evangelium Gud gett oss och förmana och trösta varandra för att bevara budskapet oförfalskat fram till Kristi återkomst i härlighet.

Den nit kung David visade i sin kamp för Israel och mot landets fiender, samma nit skall vi visa i vår kamp för att behålla Guds rena Ord och sakrament i vår mitt.

Guds vrede drabbade kung Saul så att han så småningom förlorade kronan, därför att han kompromissade och inte utplånade alla amalekiter (1 Sam 15).  På samma sätt kan Guds vrede drabba oss om vi tillåter och accepterar lite, lite av surdegen, lite av synd i lära eller leverne i vår mitt.

Vi syndar alla, men det är skillnad när vi syndar, ångrar oss och bekämpar synden, kontra att man syndar och sedan försvarar synden, accepterar den, slätar över den eller rycker på axlarna inför den.

Kristus upprättar brutna och tynande människor

"[Kristus] skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka."(Jesaja 42: 2, 3)

Hur var det med Petrus? Vi minns Petrus som en impulsiv man. Det var en person som inte alltid kunde hålla tyst, fast han borde, och var tyst när han inte borde vara tyst. Han hade följt sin Herre och Frälsare Kristus, suttit vid hans fötter och tagit emot undervisning under tre år.

I medgångens dagar hade han stolt deklarerat:

”Även om alla andra överger dig, så skall jag inte göra det." (Matt. 26:33)

Men det var precis det han gjorde. Inte för en romersk överhöghet, inte för den judiska tempelvakten, han förnekar sin Frälsare tre gånger inför en enkel tjänstflicka vid kolelden utanför Kaifas hus (Luk.22:54ff.)

”Och han gick ut och grät bittert.” (Luk. 22:62) Kände han sig annat än värdelös och misslyckad?

Men efter uppståndelsen är Petrus inte bortglömd. Kristus säger till mariorna vid graven :

”Gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus. ”(Mark. 16:7)

Kanske nämner han Petrus särskilt, helt enkelt för att han skämdes för mycket för att våga vara med de andra lärjungarna vid just detta tillfälle.

Senare vid stranden frågar Kristus Petrus gånger om han älskar sin Frälsare. Och varje gång han svarar så ger han honom uppdraget att ta hand om fåren, att vara en herde. Vi kanske skulle ha tänkt att Petrus vore den minst lämplige.

Men Gud tänker annorlunda:

”Det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.” (1Kor. 1:28, 29)

Kristus tog det brutna strået och gjorde det helt. Kristus tog Petrus och gjorde av förnekaren en av historiens största bekännare. På pingstdagen leder Petrus mäktiga predikan till att tre tusen själar förs in i Guds rike (Apg. 2).

Än idag tar Gud brutna strån, gör dem hela och använder dem i sin tjänst. Han låter tynande vekar brinna med en klar låga till välsignelse för en fallen mänsklighet.

Det var därför Kristus gick hela vägen till korset. Det var därför han kom till vår värld för att offra sin kropp och sitt blod på korsets trä. För att människor som du och jag skulle hitta hem till Gud. För att vi skulle förstå att det finns förlåtelse, att förlåtelsen är vunnen en gång för alla.

Denna förlåtelse får vi förkunna och räcka ut genom evangelium i Ord och sakrament.

Att lära av sina tillkortakommanden

"[Kristus] skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka."(Jesaja 42: 2, 3)

Ibland kan det var så att han använder de brutna och tynande delarna av våra liv som nyttiga erfarenheter, för att vi med dem skall kunna tjäna våra medmänniskor.

Vi går alla igenom svåra tider i våra liv. Om man inte gjort det, så kommer man att göra det. Hanterar man dessa på ett rätt sätt så kan de skapa i oss en större känslighet för andra människors smärta. Gud vill inte att vi skall sitta i marmortorn av stolt egenrättfärdighet och skåda ner på människor som inte kommit upp dit ännu.

Det var detta fariséen, som gick upp till templet för att be, gjorde (Luk. 18: 9ff.). Han tackade Gud för att han inte var som publikanen, som stod längst bort och inte vågade lyfta sitt ansikte i medvetande om sin skuld. Fariséen trodde att han var mer acceptabel inför Gud. 

Men det var publikanen som gick hem rättfärdig, inte fariséen. Han hade inget att skryta med inför Gud. Han hade lagt sin själ i Guds hand med bönen:

”Gud, var nådig mot mig, syndare.” (Luk. 18:13) 

Ljuset som inte slocknar

"[Kristus] skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka."(Jesaja 42: 2, 3)

Guds nåd är beroende av Jesus och vad han gjort för oss. Han uppenbaras som den som gör något åt det liv som världen var beredd att kasta bort. I 2 Kor. 12:9 säger aposteln Paulus:

"Kraften fullkomnas i svaghet"

1 Kor. 1 lär oss att det behagade Gud att välja det svaga, och låta det starka stå där med skam. Gud väljer inte för att vi är så märkvärdiga. Han gör något av det som ingenting var.

Det kan finnas tider i våra liv som kan få oss undra: " Vad tjänar allt till? Hur ska jag kunna vara till nytta?" Ibland är vi kanske sådana som ler på utsidan, men gråter på insidan.

När vi känner oss som sådana brutna strån och rykande vekar, så är det viktigt att påminna sig: Kristus har inte gett upp! Han är strå-fixaren och vek-reparatören. Han får också det brutna strået att fungera och han ser till så att den rykande veken brinner med klar låga.

Åtal och försvar

 "[Kristus] skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka."(Jesaja 42: 2, 3)

Hur annorlunda är det inte med Satans tjänst? Han träder upp som åklagaren, och tyvärr är många av de anklagelser han tar fram helt rätta. Han pekar på felen och skrynklorna, på de mörka fläckarna i våra samveten. 

Men Guds svar på sådana anklagelser är: "Det är sant. Men se på min Son. Se, min tjänare som jag uppehåller, min utvalde". 

Våra öden är inte förpackade i hur väl vi klarat av våra uppdrag, utan i Guds Son, i hur väl han utförde sitt uppdrag. Hans lydnad, hans blod på korset för vår talan inför Gud. Han har redan betalat priset för de synder Satan anklagar oss för.

En tynande veke

"Han skall utbreda rätten bland hednafolken. Han skall inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna. Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka."(Jesaja 42: 2, 3)

Vi kommer alla ihåg äktenskapsbryterskan i evangelierna. Hon var ett brutet strå och en tynande veke. När Jesus mötte henne var hon på väg att bli stenad av människor som var snabba att döma. Men Kristus gjorde inte det. Hans ord påminde männen om deras egen synd. Vi är alla syndare. Han upprättade henne genom förlåtelsen, utan att minska ner problemet, och tillade:

"Gå, och synda inte mer." (Joh. 8:11)

I Matteusevangeliets 12: e kapitel läser vi om hur Kristus mitt i synagogan på en sabbat botar en man med förtvinad hand (Matt. 12:9-13). I den fariseiska lagtolkningen (mischna) var botandet ett arbete och därför ett brott mot sabbatsbudet. Han visste om fariséernas reaktion.

Den lagreligiösa religionen brydde sig mer om principer utan grund i Skriften än den stackars mannen. Religiösa människopåfund krossar brutna strån och släcker tynande vekar. Men Kristus helade det brutna strået och den tynande veken. Och Matteus kommenterar i samma kapitel att just Jesajas profetia om Herrens tjänare som upprättar på sitt milda och ödmjuka sätt, går i uppfyllelse genom Kristus (Matt 12:15-21)