De tar det lätt med att hela dottern mitt folks skada

”Så säger HERREN: Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är HERREN, som verkar med nåd, rätt och rättfärdighet på jorden. Ty däri har jag min glädje, säger HERREN.” (Jeremia 9:23, 24)

Det var bekymmersamt för Guds folk på Jeremias tid.  Man levde väldigt nära de omgivande avgudadyrkande folken. Man var hotad av mäktiga grannländer och de religiösa ledarna började kompromissa med sin lojalitet till Gud. Man följde strömmen, man började leva som hedningarna, tänka som hedningarna och tillbe som hedningarna.

Gud säger på ett annat ställe i profetens bok:

”mitt folk har begått en dubbel synd: De har övergivit mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten.” (Jer. 2:13)

Det var bekymmersamt. Men folket var inte bekymrat.Tvärtom. Gud säger om de religiösa ledarna på Jeremias tid:

”De tar det lätt med att hela dottern mitt folks skada och säger: ’Allt står väl till, allt står väl till’. Men allt står inte väl till.” (Jer 8:11)

I Jeremias text ser vi att folkets självgodhet ledde till en sorts självbelåtenhet, så att Gud var tvungen att varna dem för skryt.

Han säger:

”Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom.”

Vem ger frukt?

Vi har talat om vingården och om förbundsfolket i gamla testamentet. Vi har också jämfört med hur det förhåller sig med oss som är Guds folk i det nya förbundet.

Är det inte så att vi borde skämmas för hur lite frukt vi bär som kristna? Vad ska vi göra? Om det är så att vi känner att vi sårat Gud, att vi har tagit upp plats i hans vingård, och ångrar oss, då ska vi veta att det inte är försent för oss.

Men Guds profet Jesaja vill att vi ska ta våra ögon för en stund bort från vår frukt i Guds vingård till en annan plats. Låt oss slå upp det elfte kapitlet i Jesajas bok och läsa från vers 1:

 ”Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt.” (Jes. 11: 1)

Jesaja leder våra ångerfyllda hjärtan och kanske tårfyllda ögon till en gren, en rot och en stam i Guds vingård.  Skottet från Isai. Vem är det?

Skottet såg först väldigt vanlig ut. Ja, han hade växt ut från Isais och kung Davids släktträd, som ett skott. Han föddes under enkla omständigheter av en jungfru. Han växte upp som en enkel snickare. 

Men skottet fortsatte att växa, frukten av hans liv var fantastisk. Han helade sjuka, han reste upp döda, gjorde blinda seende och döva hörande. 

Men de största frukterna av hans liv var inte underverken, utan att han skars bort från detta livet. Han skars bort från livet på ett dödens trä, korset. Han dog, men hans död gav en större frukt än något liv någonsin gett, frukten är förlåtelse och rättfärdighet för hela världen. Han fick liv på nytt, han återuppstod. Skottet av Isais avhuggna stam, blev ett nytt träd. Jesus Kristus är korsfäst och uppstånden.

Guds Ord uppmanar oss att se på det skottet och den frukt han bär, syndernas förlåtelse och rättfärdighet för dig och mig. När vi ser på honom händer det underliga.

Paulus säger i Rom. 11:17 ”du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad…och fått del av det äkta olivträdets feta rot.”

Istället för att kasta bort oss, så har Gud genom dopet, Ordet och tron inympat oss i Kristus. Och som inympade i honom har vi del av den förlåtelse och rättfärdighet han vann åt oss. Vi är inympade i honom genom tron. Jesus säger i Johannes 15:5:

”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.”

Genom tron vill Gud att vi ska se oss själv i ljuset av Kristus. Eftersom vi är i honom, är vi rättfärdiga som han är rättfärdig. Hans rättfärdighet räknas som vår.

Om frukter skall komma ur våra liv så kan de inte komma ur oss själva, utan bara genom den förbindelse vi har med vinstocken. Du och jag kan inte pressa fram egna frukter. Men vi har liv och frukter i och genom tron på honom. Genom tron på honom kan våra liv ge goda frukter: att vi ger mer, att vi älskar mer och att vi lyder mer.

Straffar en kärleksfull Gud människor?

"Nu vill jag sjunga om min älskade,
min älskades sång om hans vingård:
Min älskade hade en vingård på en bördig bergskulle.  Han grävde upp den och rensade den från stenar
och planterade där ädla vinstockar.
Han byggde ett vakttorn mitt i den och högg ut ett presskar.
Sedan väntade han att den skulle bära äkta druvor, men den bar vilddruvor.
 Och nu, Jerusalems invånare och Juda män,
döm mellan mig och min vingård.  Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag har gjort för den?
Varför bar den vilddruvor, när jag väntade att den skulle bära äkta druvor? Jag vill nu låta er veta vad jag skall göra med min vingård:
Jag skall ta bort stängslet, och den skall bli ödelagd.
Jag skall bryta ner muren, och den skall bli nertrampad.
Jag skall ödelägga den, ingen skall beskära den eller gräva i den.
Men tistel och törne skall komma upp,
och jag skall befalla molnen att inte låta det regna på den." (Jes 5: 1-6)

Judarnas fångenskap i Babylon från kilskrifttavla

Assyrierna förde bort Nordisrael i förskingringen 722 f. Kr, Juda förde bort i fångenskap och Jerusalem med dess tempel förstördes ca: 586 f. Kr.

Hela vingården revs ned, stängsel, vakttorn och murar, allt blev nedtrampat och söndertrampat.  Det blev ogräs som fick växa där istället och inget kunde regna på grödan.

Nu kanske någon tänker: Men stopp där! Skulle det här inte vara en kärlekssång och inte dom och straff. Det är fortfarande en kärlekssång. 

Det faktum att Gud långt i förväg talade om för sitt folk vad som skulle hända och varför, visar att han brydde sig om sitt folk. Och efter att han sagt att vingården skall förstöras så kallar han fortfarande i kärlekssångens sista vers sitt folk för sin ”älsklingsplantering”.

Rår du för?

Det sorgliga med oss kristna är att vi ofta kommer med ursäkter till varför vi är lata, slarviga eller till och med onda. 

”Jag har så mycket att göra, jag orkar inte, det är sån jag är, jag har alltid haft kort stubin, dåligt humör, hon är alltid så där känslomässig, han är inte så ekonomiskt sinnad av sig. Han har alltid varit så slarvig av sig. Hon är lite lätt på foten. Han blir sådär ibland. Man får stå ut med det.” Och vips har man inbillat sig att man slipper ansvar. 

Ansvar har du och jag, vad som än påverkar vårt beteende. Vi kan inte jämföra oss med världens barn. Vi är döpta till Kristus. Vi tillhör honom. Innan vi säger: ”Jag bara är sån!”, kanske vi ska tänka, ”Sån vaddå? En sån Gud gjorde mig till i dopet! En sån är vi! Eller, åtminstone borde vara!.”

Att säga att vi inte kan rå för hur vi är eller agerar är att klandra Gud för den han gjort oss till.

”Döm mellan mig och min vingård. Vad kunde mer göras för min vingård än vad jag har gjort för den?”