Inte för vår förträfflighets skull, utan för sin Son vår Frälsares skull

Aposteln skriver:

”Se här Guds godhet och stränghet: hans stränghet mot dem som föll, hans godhet mot dig, om du blir kvar i hans godhet, annars blir också du borthuggen.  Men även de andra kommer att bli inympade, om de inte blir kvar i sin otro. Gud har ju makt att ympa in dem igen.  Ty om du har blivit borthuggen från det vilda olivträd som du av naturen tillhörde, och mot naturen har inympats på ett äkta olivträd, hur mycket lättare kommer då inte dessa naturliga grenar att ympas in på sitt eget olivträd. ”

Om vi som hedningar förhäver oss gentemot juden, låt oss inte glömma bort: det är den troende judens olivträd vi blivit inympad i. Det är deras träd, inte vårt. De är det naturliga olivkvistarna. Vi är vildoliv. Gud hade vårdat detta folk under tusentals år som sitt folk. Nu bröts grenar bort p.g.a. otro. Skulle inte Gud kunna ympa in naturliga grenar mycket lättare och naturligare än vildoliv.

Gud kan fortfarande föra tillbaka judar till den Kristus Jesus som Abraham, Isak, Jakob, Moses, Jesaja och Jeremia talade om. Då är det inte vårt träd han ympar in dem i, utan deras eget.

Låt oss inte glömma att vi är ympkvistar. Låt oss aldrig förhäva oss mot andra människor. Låt oss alltid betänka att Gud lyfte oss in i sitt förbund, inte för vår förträfflighets skull, utan för sin Son vår Frälsares skull, som var lydig, under lagen, led och dog för våra synders skull och uppstod på den tredje dagen.

Låt oss aldrig glömma att det är genom tron vi håller oss kvar vid Guds förbund. Tron är inget vi presterar. Tron är att lita på Guds Ord och löften, att förtrösta på att våra synder är förlåtna för Kristi skull. Vi har inget att berömma oss av. Vi är frälsta av nåd för Kristi skull.

Gustav II Adolfs Dag

Vi läser följande:

"I fält försummade han sällan de offentliga morgon- och aftonbönerna; gudstjänsten aldrig. Själf skall han hafva uppsatt åtskilliga af de brukliga fältbönerna. Vid vigtiga tillfällen förrättade han själf bönen. När han på väg till det 30-åriga krigets stora företag första gången landsteg på tysk jord, föll han i hela härens åsyn på knä och tackade Gud för den lyckliga öfver- farten. Hans ord skola därvid hafva varit: »Du, Herre Gud, som råder öfver vindarne och hafvet, likasom öfver jorden och himmelen, huru skall jag tillfyllest kunna prisa dig och ditt nådigt förlänade beskydd under denna vådliga, men nu lyckligt tillryggalagda färd? Jag tackar dig; af hjärtats innersta tankar tackar jag dig. Du vet, att jag företagit detta tåg icke till min, utan din ära och din förtryckta kyrkas hjälp. Gif ock framdeles lycka att utföra detta ditt heliga verk till den stund och det mål, som af dig 
bestämdt är.» Då han efter bönen såg tårar i de kringståendes ögon, sade han: »gråten icke, utan bedjen Gud af hjärtats grund. Flitigt bedit är hälft segradt.» — Vi känna här igen Luthers anda. »Väl bedit är hälften studeradt», var reformatorns valspråk."


http://www.archive.org/stream/gustaviiadolf00lv/gustaviiadolf00lv_djvu.txt

Gustav Adolfsdagen är en temadag som firas den 6 november till minne av Gustav II Adolfs dödsdag 1632 och är allmän flaggdag i Sverige. Gustav II Adolf stupade i slaget vid Lützen, vilket var den sjätte november enligt den julianska kalendern, enligt den gregorianska kalendern var datumet den 16 november.
Dagen har firats sedan början av 1800-talet och är fortfarande populär i Göteborg som då hyllar sin grundare med att äta Gustav Adolfbakelser och i Uppsala där studenterna firar minnet av Gustav Adolfs död samt hans mycket generösa gåva till Universitetet. Detta sker främst genom hyllningen vid obelisken där Allmänna Sången sjunger. Efteråt brukar det ordnas en enklare sammankomst med föredrag. I Lund hedras i november varje år Gustav II Adolf med Gustavadolfsbalen, arrangerad av Göteborgs nation. GA-Balen som festen också kallas går av stapeln i Akademiska föreningens borg, AF-borgen. Även på en stor del gymnasieskolor och andra grundskolor runtom i Sverige firas dagen. På Lundsbergs skola i Värmland firas minnet av kungen på Gustav Adolfsdagen genom att en pjäs spelar upp Slaget vid Lützen. Dagen firas också i Finland under namnet Svenska dagen.

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Adolfsdagen

Gustav Adolfsbakelse är en särskild bakelse till minnet av Gustav II Adolfs dödsdag den 6 november 1632. Bakelsen skapades 1909 av konditorn Carl Bräutigam på konditoriet Bräutigams på hörnet Östra Hamngatan/Kungsgatan i Göteborg i Sverige.

Bakelsen känns igen på en silhuett av Gustav II Adolf som pryder den. Bakelsens innehåll kan variera vilket även silhuetten, som ofta är gjord i marsipan eller choklad, kan göra. Ursprungsformen tillverkades i gips och kisel och föreställde en byst av Gustav II Adolf. Originalhuvudet skall vara i rosa marsipan. Originalbakelserna hade smak av choklad och citron, de tillverkades av smörkräm mellan sockerkaksbottnar och var helt doppade i glasyr.

Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustav_Adolfsbakelse

Den andres fall ska inte leda till vårt högmod, utan till insikt om att samma sak kan hända oss

De troende judarna är det sanna Israel, det naturliga olivträdet. Hednafolken liknas vid vildoliv. När de kommer till tro ympas de in i det naturliga olivträdet.

Vilken anledning har de då att vara stolta, och högmodiga gentemot juden? Av nåd har ju också de kommit till tro på samma Gud som deras fäder: Abraham, Isak och Jakob.

De har ”fått del av det äkta olivträdets feta rot”. Hedningen har ingen anledning att förhäva sig gentemot juden.

”[Du] skall… inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.”  (Rom 11: 18)

Nu är det ju utan tvekan så att de judar som inte tror på Kristus liknas vid grenar som brutits bort från det sanna olivträdet, det sanna Israel.

Paulus tar upp nästa invändning från församlingsbrevets läsare:

”Nu invänder du kanske att grenarna bröts bort för att du skulle ympas in. Du har rätt, för sin otros skull bröts de bort, men du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig.” (Rom 11: 19, 20)

Aposteln bemöter en annan invändning som brevets läsare säkert kunde lyfta fram. Kanske de tänkte : ”Vi är det värdiga efterträdarna. Att större delen av det gamla förbundsfolket bröts bort, var för vår skull, för att vi skulle få vår rättmätiga plats på olivträdet.”

Ni har fel, förklarar Paulus. Orsaken till att det gamla förbudsfolket bröts bort, var deras otro. Och otron är inte något som bara hotade judafolket. Den hotar också oss. Vi kan alla tappa taget om löftet, sluta lita på Guds nåd allena, sluta leva i förtröstan på Gud som förlåter synd för Kristi skull och räcker oss sin rättfärdighet. Det är inte din värdighet som gör att du ännu sitter kvar vid olivträdet. Gör nu inte samma fel som det gamla förbundsfolket att du grips av högmodig självsäkerhet och stolthet.

”Du står kvar genom tron. Var inte högmodig utan lev i fruktan. Ty om Gud inte skonade de naturliga grenarna skall han inte heller skona dig.”

Man kan falla från nåden. Man kan tappa tron.

I Galaterbrevet skriver aposteln:

”Ni har kommit bort ifrån Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden.” (Gal. 5:4)

Därför ska man leva i fruktan, det vill säga i ödmjukt erkännande av Guds helighet och allmakt. Man ska aldrig börja lita till sin egen förmåga.

Vi ska lita på Jesus Kristus, att han tagit våra synder och gett oss sin förlåtelse, lita på Hans Ord och leva nära evangelium i Ord och sakrament, tillsammans med Guds församling ända tills vår sista dag kommer.

Gud har bara ett enda folk

”Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.” (Rom 11: 16)

Förstlingsbrödet, det var en del av baket som israeliterna tog åt sidan och offrade åt Gud i templet. Genom detta offer kunde hela baket helgas. Förstlingsbrödet är Abraham, Isak och Jakob, Mose, Josua, Jesaja, Jeremia och alla de som tog emot och förkunnade evangeliet. Denna tro på frälsningen grenade ut sig i hela förbundsfolket genom omskärelsen, påskalammet och tempeloffren. Ständigt förkunnades den nåd och förlåtelse Gud skänker och som tron tar emot, som Habackuk skriver:

”Den rättfärdige skall leva genom sin tro.” (Hab. 2: 4)

Men när Frälsaren kom var det några som inte trodde.

”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom.” (Joh. 1:11)

Dessa är grenar som bryts bort, för Gudsfolket är ett Gudsfolk inte bara genom utkorelsen genom Abraham, utan framförallt genom tron.

Skriften säger:

”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud.” (Rom. 2:28, 29)

Vi läser i Joh. 8:39

”De svarade honom: ’Vår fader är Abraham.’ Jesus sade: ’Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar.’”

Vad var det Abraham gjorde? Kristus säger 17 verser senare:

”Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." (Joh. 8: 56)

De flesta judar på Jesu tid var inte så glada över hans ankomst som Abraham, därför bröts de bort från olivträdet, från det sanna Gudsfolket, som Skriften säger:

”Israel är inte alla som kommer från Israel” (Rom. 9: 6)

Hedningarnas frälsning skall inte uppfattas som att Gud planterade ett nytt träd. Den första kristna kyrkan bestod nästan uteslutande av troende judar. Dessa var det sanna Gudsfolket, det sanna Israel. De förvaltade arvet från Moses och profeterna, de var bärare av löftet. Gud hade huggit av stammen, men lämnat en liten rest kvar. Detta var det sanna Israel, det vill säga troende judar.

Profeten säger om detta:

”En kvarleva skall vända om, en kvarleva av Jakob, till Gud, den Mäktige. Ty om än ditt folk, Israel, vore som havets sand, så skall bara en kvarleva av det vända om.” (Jes. 10:21, 22)

När hedningen blir frälst så handlar det alltså inte om att Gud har en helt ny frälsningsplan. De blir frälsta på samma sätt som Abraham, Isak och Jakob, genom tron på Guds nåd i Kristus. De blir inlemmade i samma folk, de inympas i samma träd. Gud har bara ett Guds folk.

De troende judarna är det sanna Israel, det naturliga olivträdet. Hednafolken liknas vid vildoliv. När de kommer till tro ympas de in i det naturliga olivträdet.

Att frestas till överlägsenhet

"Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund." ( Rom 11: 11)

Givetvis är det något stort att Guds rike, från att ha varit begränsat till en liten etnisk grupp breddas till att nå alla folk på jorden. Den Bibel som lästes på hebreiska av Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar, den studeras och läses med andakt numera på hundratals språk världen över av alla folk.

Så, visst kan det lätt uppfattas som en vinst att skatten tappades ur Jakobs hand för att rinna utöver hela jordklotet. Men det är också en stor vinst när judar av detta eggas till att vända tillbaka till den Gud som sände Kristus. Paulus finner nästan inte ord för att beskriva detta under.

”Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?”

  Men man kan frestas att resonera som det självrättfärdiga Israel: ”Har nu frälsningen kommit till oss, så är det vårt barnaskap, vårt förbund, vår tro.” Man kan tänka:  

 ”de har lämnat detta ifrån sig och Gud är inte intresserad av dem längre. Vill de komma in i riket så är det på sin höjd på nåder, från vår sida, att vi släpper in dem.” 

Det är lätt att frestas till arrogans mot Guds ursprungliga förbundsfolk och högmod för att man tror sig vara speciell.

Aposteln ger oss rätt perspektiv:

”Om förstlingsbrödet är heligt, är degen helig. Och om roten är helig, är grenarna heliga. Men om nu några av grenarna har brutits bort och du, som är ett vilt olivträd, har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets feta rot, då skall du inte förhäva dig över grenarna. Men om du förhäver dig skall du veta att det inte är du som bär roten utan roten som bär dig.”

När avundsjuka blir något bra

Paulus och Barnabas sade till judarna vid ett tillfälle:

”Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna.” (Apg. 13: 46)

Nu kan ju situationen lätt bli den omvända. Om nu Israels frånfälle ledde till hedningens, ditt och mitt, upptagande i Gudsriket, så är det lätt att tänka precis likadant som Israel: 

”Hurra, vad bra vi är. Vi tog ju i alla fall emot. Gud hade dock ett öga till mig. Jag måste vara speciell.”

Bibelns undervisning i Rom 11: 13-24  är en murbräcka mot allt sådant tänkande, mot stoltheten och högmodet, som skymmer vår blick för Guds nåd. Vi har ingen anledning att brösta upp oss för att Guds egendomsfolk Israel gick miste om sitt företräde framför andra folk och att vi fick höra frälsningens budskap och tog emot det. Allt är av nåd.

Aposteln Paulus inleder med att säga:

”Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.”

Det finns en dubbelhet i Paulus inställning. Å ena sidan är en av hans främsta ambitioner fortfarande att människor ur hans eget folk skall bli frälsta, å andra sidan sätter han sin tjänst som hedningarnas apostel högt. Det uppdraget är viktigt, och inte alls någon nödlösning för att Israel inte tog emot. Gud hade ju sagt till sitt eget folk:

”Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns."  (Apg. 13:47)

”Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma och söka HERREN Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla HERREN.  Så säger HERREN Sebaot: På den tiden skall tio män, av alla språk och länder, gripa tag i mantelfållen på en judisk man och säga: "Låt oss gå med er, för vi har hört att Gud är med er."  (Sak. 8:22, 23)

Men Paulus ser ingen motsättning i att frälsningen gick till hedningarna när Israel sköt den ifrån sig. Han har fortfarande inte gett upp hoppet om sitt folk, han säger tvärtom att hedningarnas frälsning kan bli till redskap för judars frälsning:

”Som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem.”

Luther säger:

”Vad vi föraktar när det erbjuds oss, det brukar vi vanligen högakta när andra får det.”[1]

Det här kan man se som förälder ibland. Den egna hinken i sandlådan är inte så intressant. Det är hinken som det andra barnet fått som är intressant. 

 

Gud uppeggar i juden en avundsjuka att få det de inte äger, genom att ge Messias till hedningarna, med syftet att vinna judarna.

Aposteln skriver: "Jag frågar nu: Inte har de väl snubblat för att de skulle falla? Visst inte. Men genom deras fall har frälsningen kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara det?
Och till er hedningar säger jag: som hedningarnas apostel sätter jag mitt ämbete högt  i hopp om att väcka mina landsmäns avund och frälsa några av dem. Ty om deras förkastelse betydde världens försoning, vad skall då inte deras upptagande betyda, om inte liv från de döda?" (Rom 11: 11-15) 

---

[1] “Commentary on the Romans”, Luther, Martin (Michigan, 1982) s. 159

Gudsfolket som inte förblev Guds folk, och folket som blev Guds eget folk.

Gud hade utvalt ett litet folk bland alla andra folk efter Abrahams, Isaks och Jakobs avkomma. Han hade gett dem sin välsignelse, han hade slutit förbund med dem genom omskärelsen och gett dem nådens medel i påskalammet och tempeloffren. 

Han hade gett dem ett land och templet som var det synliga uttrycket för Guds närvaro bland sitt folk. Under hela deras tillvaro hade han varit med dem, när Abraham vandrade ut från Ur, när Isak och Jakob bosatte sig i Kanaan, när Josefs familj flyttade till Egypten, och när Moses förde dem ut därifrån. Han var med sitt folk när Josua intog Kanaans land och när de omgivande folken under hundratals år försökte inta landet. När Juda folk till slut fördes till Babylon var Gud med dem och såg till att de kom därifrån efter sjuttio år. Gud lät dem bygga upp templet igen och var med dem när landet ockuperades av greker och romare.

Hur frestande var det inte för dem att tänka: ”Gud har utvalt Jakobs ätt. Det är något särskilt med oss. Vi är märkvärdigare än andra folk. ” Och att se ner på andra folk.

Paulus beskriver hur en jude upplevde sig själv och det kunde han eftersom han själv var jude.

”Du kallar dig jude och finner vila i lagen och berömmer dig av Gud. Du känner hans vilja och kan avgöra vad som är rätt, du som är undervisad av lagen. Du tror dig vara en vägvisare för blinda, ett ljus för dem som vandrar i mörker, en uppfostrare för oförnuftiga och en lärare för omogna, eftersom du har kunskapen och sanningen förkroppsligad i lagen.” (Rom. 2:17 - 20)

Men så kom Kristus och domen föll över Guds egendomsfolk. Trots att de inte bara var utvalda, utan också berömde sig av sin utkorelse, hade de inte levt i enlighet med sin utkorelse, de hade inte bara vänt sig till avgudar, när Gud sänder sin Son, den utlovade Konungen, Messias så förkastar de flesta honom.

Kristus sade till dem:

”Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon?” (Matt. 21:42)

Byggnadsarbetarna var Guds eget folk Israel. När hörnstenen väl mejslats ut, när Kristus född av jungfrun Maria, Guds son och arvtagare till Davids tron, väl kommer, så tar man inte emot honom som kung. Men när stenen kastas bort får den likväl tjäna som en hörnsten i ett tempelbygge: Guds Israel, Guds kyrka.

När merparten av Israels folk inte tog emot sin konung, så vände sig hans apostlar till hedningarna. Paulus och Barnabas sade till judarna vid ett tillfälle:

”Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna.” (Apg. 13: 46)