Den sanna trösten !

Hanna var barnlös. Hennes man Elkana försökte trösta henne. Men Hanna blev inte tröstad.

Vid templet, vid Guds hus ”var [hon] djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt” (1 Sam 1:10) Hon bad att Gud skulle ge henne en son, men om hon fick honom så skulle hon ge honom tillbaka till Herren. Hon lovar att så fort pojken slutat amma, d.v.s. som man gjorde i 3-4 årsåldern i Israel, då skulle hon ta med honom till templet och låta honom få bo och växa upp tillsammans med prästen Eli och hans folk och få tjäna Gud i templet.

Denna text har förundrat mig många gånger. Hur kunde hon be om en son, som hon sen lämnar bort till Guds tempel så hon inte får glädjas åt honom själv?

Den text vi skall tala om är Hannas lovsång. Efter att sonen Samuel fötts, och blivit avvand följer hon sin man Elkana med sonen till templet i Silo och offrar till Gud. Hon säger ”Den här pojken bad jag om, och nu har HERREN gett mig vad jag begärde. Därför vill jag nu ge honom tillbaka till HERREN. Så länge han lever skall han tillhöra HERREN.” (1:27,28)

När hon sagt detta lovprisar och tackar hon Gud för Hans makt, härlighet, godhet och visdom.

När jag läser Hannas lovsång så förstår jag varför det viktiga för henne inte var att hon fick ha Samuel vid sin sida tills han blev vuxen. I sin lovsång prisar hon Gud för att Han är Gud när han ger och när han tar, han visar sin makt och härlighet både när han tar och ger.

Det viktiga är inte vad vi får eller inte får, det viktiga är att våra hjärtan finns hos honom.

Hur starka, trösterika och lärorika är inte Hannas ord!

«Mitt hjärta fröjdar sig i HERREN, mitt horn är upphöjt genom HERREN. Min mun är vidöppen mot mina fiender, ty jag gläder mig i din frälsning. Ingen är helig som HERREN, ty ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud.”

Hennes hjärta finns hos honom. Det finns hos Gud. Hon är inte fokuserad på vad hon fått eller inte fått.

Vad ska vi ha vår glädje i? Att vi har många barn? Att vi har ett fint jobb, går i en bra skola eller har många kompisar och intressen? Att vi bor i ett fint hus, att vi gjort karriär?

Vad betyder det egentligen?

Det enda som egentligen betyder något, det enda som djupast sett bör göra våra hjärtan glada, det enda som bär genom både liv och död, genom lidande och lycka, är Guds frälsning. Det är det enda som skänker sann glädje och lycka.

”jag gläder mig i din frälsning. Ingen är helig som HERREN, ty ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud.”, ber Hanna. Det kan också vi be.

Gläds åt det du har istället för att sörja över det du inte har

Hanna var infertil, oförmögen att få barn. Det står att Pennina ”För att gör henne upprörd brukade…retas mycket med henne, därför att HERREN hade gjorde henne ofruktsam. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till HERRENS hus retades Pennina med henne på samma sätt” (1 Sam. 1:6,7)

Det här året blev Hanna så berörd av Penninas retande att hon grät och vägrade äta (1 Sam. 1:7)

Hennes man försökte trösta henne:

”Hanna varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” (1 Sam. 1:8)

Detta är ett sätt att trösta den som sörjer, att fokusera på det man faktiskt har, istället för att sörja det man inte har. Elkana menade att även om hon inte hade barn, så hade hon faktiskt en man som älskade henne.

På samma sätt får vi trösta oss själva. Nej, vi har inga fina kyrkor och orglar, inga enorma körer och folk i mängder som kommer till våra gudstjänster. Det önskar vi, och kanske sörjer vi över att vi inte har det. Men vi har Guds Ord rent och klart i vår församling i Uppsala, och vi har Kristus i altarets sakrament, Gud visar hur mycket han älskar oss när han ger oss Ordets förkunnelse och en rätt sakramentsförvaltning.

Kan Gud orsaka smärta?

Kommer ni ihåg Hanna i Bibeln? Det var en kvinna som definitivt inte kände sig som hon hörde till det vinnande laget. Hon kände sig som en förlorare, till en början.

Detta hände för över 3100 år sedan. Hanna var gift med Elkana. De bodde i Rama men brukade varje år färdas upp till Guds tempel i Silo för att offra till Gud. För både hon och hennes man trodde på Gud. I Israel betydde det mycket för en kvinna att ha barn. Barnen var Guds gåva och en garanti för framtiden. Barnen var föräldrarnas stolthet. Pennina var en annan kvinna. Hon hade många söner och döttrar. Men Hanna hade inga barn.

Hennes man såg inte ner på henne för det. Det står att ”han hade henne kär, även om HERREN hade gjort henne ofruktsam.” (1 Sam. 1:5)

Står det inte lite konstigt här? En del människor säger att allt ont kommer från synden och den onde, men här säger Guds Ord till oss att ”HERREN hade gjort henne ofruktsam”. Det var Gud som hade gjort så att hon inte kunde få barn.

Bara detta bör väl få våra tankar bort från det vanliga tänkandet att Gud inte låter sina barn råka ut för något som gör ont. Gud tillåter inte bara det onda, det smärtsamma som drabbar oss kan faktiskt vara något han ger oss, av någon orsak vi inte känner till.

Men vi ser inte alltid så långt. Och den tillfälliga smärtan kan plåga oss, och göra att vi upplever att Gud är långt borta även om han inte är det. Den onde, vårt förnuft, våra känslor och våra ”goda vänner” gör allt för att fokusera på vårt problem, istället för att sätta vår förtröstan på Guds barmhärtighet som vilar bortom det vi kan se och uppleva.

Det vinnande laget ?

Alla vill vara med i det vinnande laget. Om man vet vilka fotbollspelare som är bäst så vill man vara med i det laget, om man fick välja.  När man väljer ut spelare inför en match, så tänker man kanske: ”Om jag får spela tillsammans med hon eller han, då vet jag att det kommer att gå bra. De spelar bra, då kommer det nog gå bra.”

Genom dopet är vi förenade med Gud i kraft av Kristi försoning. Vi hör ihop med Gud, vi är genom tron Guds barn, medborgare i himmelriket, levande stenar i Guds tempelbygge, medborgare i Guds eviga rike.

Gud är ju störst och starkast. Och så tänker vi lätt: ”Är jag med i det vinnande laget, så borde det gå bra för mig, på livets alla områden. Det är ju ett faktum att Gud regerar och styr allt. Och är jag på Guds sida, så borde han vara med mig på livets alla områden. ” Det är så frestande att förenkla allting. Och även om man inte klart ut tänker att Gud nog ska hjälpa oss igenom allting, lätt som en plätt, så tänker man ofta att han nog borde göra det. Och går något fel i det jordiska, så har det med Gud att göra. Gud skulle ju ställa upp! Han är med i mitt lag!

Det kanske låter väldigt barnsligt och oskyldigt att tänka så. Men den tro som hela tiden måste se bekräftelse på att Gud är med i samma i yttre saker, i allt som sker runt omkring oss i vardagen, i alla svårigheter och motgångar, när jag är ledsen, när jobbet går trögt, när jag känner mig deppad, när jag blir sjuk, när jag inte får det jag vill ha, när jag blir ensam - den tron kan lätt ramla omkull när något riktigt svårt inträffar. Och så står man där med näven i luften och anklagar Gud.

Men glömmer att Gud kanske ändå var med. Att Gud ändå ville ha med mig i det vinnande laget, fast jag fick sitta i utvisningsbåset större delen av matchen. Man glömmer kanske att man inte får segern förrän vi är i himmelen. Man glömmer att detta att jag snubblade och gjorde illa mig, inte berodde på att Gud tappat greppet om mig, utan faktiskt var hans sätt att hålla mig kvar. Man ser bara fem meter framför sig, man ser inte att Gud kan ha högre syften som jag kanske aldrig förstår här i livet, men som jag kommer att förstå på andra sidan.

Att vara i det vinnande laget, att vara på Guds sida, i den här hårda matchen som livet innebär, betyder inte, att vi inte kommer att gråta mycket, att vi inte kommer att ha ont, att vi inte snubblar både en och två gånger.

Masken i äpplet

Fariseerna trodde att frälsningen till en viss del grundades i deras egen vilja och goda drift. Det är därför vi märker vilka motsättningar det blir mellan Jesus och fariseerna i evangelierna.

Kristus säger idag:

”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människobud.” (Markus 7: 6, 7)

Det är lätt för oss att säga:

”Ja, så illa var det verkligen med fariseerna!”

Det är svårare att säga:

”Ja, så illa är det verkligen med oss!”

Svårast är det nog att säga:

”Ja, så illa är det verkligen med mig!”

Men också vi frestas ständigt att lita på vår egen förmåga. Vi kan tro att vår gudsfruktan och vår rättfärdighet är ganska bra när vi gör de där yttre handlingarna, när vi håller en del människobud, när vi lyder så att det syns på ytan.

När vi plockar upp ett äpple med ett maskhål i sig, så är det inte sällan folk tror att masken ätit sig in utifrån. Men sanningen är att när äppelträdet blommade så lades maskäggen i äppelblomman. Masken föds i äpplets kärna och äter sig ut.

Kristus säger idag:

”Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren." 

Det är lättare att skrapa på ytan, än att gå till kärnan. Det är lättare att följa en ritual, att lyda några enkla regler än att bli född på nytt, att erkänna att man är en syndare och tro att Gud är nådig för Kristi skull. Men det är alltid en frestelse, att upphäva Guds bud för människostadgars skull.

Kristi avslöjande ord manar oss till omvändelse. Att vi vänder oss till Guds förlåtande kärlek i Kristus, att vi slutar att förlita oss på egen förmåga. Religion kan ibland bli ett sätt att fly ifrån sann kristen tro.

Jesus vänder sig emot uppfattningen att man kan rena sig utifrån och in. Reningen finns hos Kristus.

Skriften säger:

”På den dagen skall Davids hus och Jerusalems invånare ha en öppen källa till rening från synd och orenhet.” (Sak. 13: 1)

”Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1Joh. 1: 7)

Hopp för oss hopplösa människor

Det är inget svårt att lyda yttre principer. Det svåra är att älska Gud och medmänniskan med sina hjärtan, i ord, tankar och gärningar.

Vad beror det på?

Kristus svarar idag:

”Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, högmod och dårskap. Allt detta onda kommer inifrån och gör människan oren."  (Markus 7:21 - 23)

Det är alltså inte så att människan är innerst inne god. Människan är född syndig. Vi har alla orena hjärtan. Även när vi gör så gott vi kan så har vi ofta själviska motiv, även när vi försöker tjäna Gud, så gör vi det så enkelt som möjligt för oss själva.

Så, hur ska en människa kunna bli rättfärdig inför Gud. Hur ska man kunna bli frälst när man inte kan bli frälst genom att bara lägga ifrån sig onda handlingar?

Svaret är att vi inte blir frälsta genom vad vi gör eller hur vi är.

”ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.” (Rom. 3: 20)

Människan blir frälst genom att Gud Son låter sig födas genom jungfrun Maria.

”Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.” (Gal. 4: 4 - 5)

Vi är alla skyldiga för de fel vi gör mot Gud och vår medmänniska i ord, tankar och gärningar, och vi förtjänar att straffas för de fel vi gör, men Skriften lär:

Kristus ”var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” (Jes. 53: 5, 6)

Vi får tro att våra synder är förlåtna för att Jesus tog våra synder med sig upp på korset. De är av hans nåd, det är som en fri gåva från Gud vi för tro att vi är förlåtna, förklarade rättfärdiga, att vi är heliga i hans ögon. Det har inte med våra handlingar att göra, eller vårt hjärta, utan grundas helt och hållet i Guds kärlek till syndare.

Att göra Guds Lag enkel för sig

Problemet med att fokusera på yttre saker, yttre små regler och ritualer är att de är så lätta att uppfylla, att lät luras att tro att man uppfyllt lagen genom att hålla dem. Vi vill hellre ha en enkel princip att följa: tvätta dig, fasta, åk till Mekka, be fem gånger om dagen, gå inte på bio, har håret uppsatt, ge tionde; än att ha ett bud som kräver allt av oss:

”älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa." (Mark. 12:30, 31)

För problemet är, vi kan tvätta oss tio gånger om dagen, fasta, åk till Mekka, be fem gånger om dagen, undvika bio, popmusik, har håret uppsatt, ge tionde utan att älska Gud och vår nästa.

Det är därför Jesus säger till fariseerna: ” Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.”

Det är inget svårt att lyda yttre principer. Det svåra är att älska Gud och medmänniskan med sina hjärtan, i ord, tankar och gärningar.