Vad skiljer romersk-katolsk tro ifrån luthersk tro? 1

Vad är det som skiljer den romersk-katolska kyrkans lära från den lutherska nådeläran?

Om man inte är noggrann med att definiera begrepp så kan man luras att tro att dessa två vitt skilda syner på frälsningen är likadana.

En romersk katolik kan nämligen också säga att vi blir frälsta av nåd och att vi blir frälsta genom tron. Han säger att Kristus är grunden till syndares frälsning. Rättfärdiggörelsen är ett verk av Guds nåd.

Frågan är om vi menar samma sak med begreppen. 

Rom menar att ”varje vuxen själ befläckad antingen med arvsynden eller med faktiska dödssynder måste, för komma in i rättfärdiggörelsens tillstånd, gå genom en kort eller lång rättfärdiggörelseprocess.”[1]

Rättfärdiggörelsen är alltså en process. Man görs rättfärdig genom förberedelsen, som består i tro, fruktan, hopp osv. och sedan en förändring av syndaren från syndens tillstånd till den rättfärdiggörande nådens tillstånd, detta senare, kallas aktiv rättfärdiggörelse[2]. 

[KK (Katolska Kyrkans Katekes) 1989, 1992, 2019]

Den romerska teologen Pohle skriver:

”Den rättfärdiggörande tron förstår [den romerska] Kyrkan kvalitativt som den teoretiska tron på uppenbarelsens sanningar, och kräver i tillägg till denna andra handlingar som förberedelse för rättfärdiggörelsen. Protestantismen, reducerar, å andra sidan, rättfärdiggörelsen till blott den tro som förtröstar, och menar att denna tro, som utesluter till och med goda gärningar, är fullt tillräcklig för rättfärdiggörelsen, i det att den lägger stor betoning på den skriftenliga deklarationen: sola fides justificat [tron allena rättfärdiggör]. [Den romerska] Kyrkan lär att rättfärdiggörelsen består av ett faktiskt borttagande av synden och ett inre helgande.”[3]

Den romerska kyrkan menar alltså att helgelsen kommer först och rättfärdiggörelsen sedan, medan den lutherska kyrkan menar att rättfärdig är man genom tron, och helgelsen följer på detta. Tron ses enligt Rom som begynnelsen på frälsningen och källan och roten till rättfärdiggörelsen[4]. Tron rättfärdiggör när den formas av kärleken[5].

I Trientkonciliet beskrivs rättfärdiggörelsen i fyra stadier. Från tro till fruktan, från fruktan till hopp, från hopp till begynnande mildhet, från begynnande mildhet till ånger med vilja att ändra sig. Om ångern är fullkomlig[6] så följer den aktiva rättfärdiggörelsen, det vill säga själen placeras i nådens tillstånd.  Men om ångern är ofullkomlig[7] så måste man ta emot dopets eller botens sakrament[8].

Bibeln talar inte om rättfärdiggörelsen som en process eller något som kröner människans strävan mot större helighet. Den säger att antingen är man rättfärdig eller så är man det inte.

Rättfärdigheten från Gud kallas en främmande rättfärdighet eller en rättfärdighet utanför oss[9] i den lutherska tron, därför att den inte består i något inom människan utan helt och hållet i den rättfärdighet Kristus vunnit åt oss och som tillräknas oss.

Skriften lär att vi har vår rättfärdighet hos Gud, inte i oss själva:

”Endast i HERREN är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas.  I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom” (Jes. 45:24, 25)

”Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. ” (1Kor. 6:11) 

”I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd.” (Ef. 1: 7)

---

[1] Pohle, J ”Sanctifying grace” Catholic Encyclopedia vol VI

[2] Actus justificationis

[3] Pohle Ibid.

[4] Trienkonciliet Sess VI, kap. 8

[5] Fides caritate formata

[6] Contritio caritate perfecta

[7] Attritio

[8] Trient, Sess VI, kap. 4 och 14

[9] Justitia extra nos