Kristet liv är en väg neråt - i ödmjukhet

Många föreställer sig andlighet som vårt sätt att höja oss mot Gud genom vår fromhet och gudaktighet. Men kristen tro handlar om en Gud som kommer ner till oss, till vår ställning, för att leda oss uppåt. Men först ödmjukar han oss.

Kristendom handlar om en Gud som ödmjukar sig. Vi har hittills talat om Kristus, och det är alltid bra att börja där. Med vem han är, och vad han gjort.

Men texten i Filipperbrevet 2:5ff. är faktiskt en apell till oss kristna att ödmjuka oss, den inleds:

”Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa.” (Fil. 2:5 - 7)

I Kristi fotspår går vägen först neråt. Var så till sinnes som Kristus var.  Precis som Kristus skall vi inte söka vårt eget bästa, utan våra medmänniskors, vårs syskons bästa. Det handlar om att söka vår nästa, inte för att vinna popularitet, inte  för att själva bli bättre i deras ögon, utan för deras skull. Vi behöver inte våra goda gärningar inför Gud, Kristus har redan varit lydig inför Gud i vårt ställe och straffats istället för oss, men vår medmänniska behöver våra goda gärningar, vår kärlek.

”Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, säger texten. Kristus säger:

”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” (Matt. 23: 11)

Vägen till storhet går alltså neråt, att ställa sig under, inte över vår medmänniska.