måndag 30 juli 2012

Vad skiljer romersk-katolsk tro ifrån luthersk tro? 2


Enligt Skriften är rättfärdigheten från Gud inget som består i en tro formad av kärlek, eller i andra kvalitéer, utan något som räknas syndaren till godo för Kristi skull.

 Det är inte heller den som stigit i olika stadier som förklaras rättfärdig[1], utan den ogudaktige:

Men den som utan att bygga på gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet. Därför prisar också David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar: Saliga är de, vilkas överträdelser är förlåtna och vilkas synder är överskylda.  Salig är den man som Herren inte tillräknar synd.” (Rom. 4:5 - 8)

Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om,  en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad.  Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.  Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.   (Rom. 3:21 - 24, 28)
 
Detta betyder inte att den troende förblir oförändrad efter trons rättfärdighet. Det som skiljer romersk teologi från luthersk teologi är att det nya livet, enligt luthersk teologi och enligt Bibeln, följer som en frukt av rättfärdiggörelsen genom tron och är inte en förutsättning för rättfärdiggörelsen.

Därför läser vi:

Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit.” (2 Kor. 5: 17)

Det nya livet kallar lutherska teologer helgelsen. Förenklat kan man säga att rättfärdiggörelsen sker utanför människan och helgelsen sker inom människan. Rättfärdiggörelsen är ett forensiskt begrepp och betyder att Gud för Kristi skull förklarar den ogudaktige rättfärdig. Rättfärdiggörelsen är fullkomlig och en gång för alla skedd vid Kristi kors och tomma grav (Rom. 4:25), medan helgelsen i jordelivet alltid kommer att vara ofullkomlig och skall pågå till livets slut. Helgelsen sker gradvis. Först i döden blir helgelsen fullkomlig.

Det finns inga grader i rättfärdiggörelsen inför Gud. Vi läser om publikanen i templet:

Han gick hem rättfärdig, inte den andre.” (Luk. 18: 14)  

Den botfärdige publikanen gick hem rättfärdig inte på grund av levernet, utan för att han genom tron tillägnat sig Kristi fullkomliga rättfärdighet. Detta uttrycks i hans bön:

Gud, var nådig mot mig, syndare.” (Luk. 18:13)




[1] Iustitia imputata

Vad skiljer romersk-katolsk tro ifrån luthersk tro? 1


Vad är det som skiljer den romersk-katolska kyrkans lära från den lutherska nådeläran?

Om man inte är noggrann med att definiera begrepp så kan man luras att tro att dessa två vitt skilda syner på frälsningen är likadana.

En romersk katolik kan nämligen också säga att vi blir frälsta av nåd och att vi blir frälsta genom tron. Han säger att Kristus är grunden till syndares frälsning. Rättfärdiggörelsen är ett verk av Guds nåd.

Frågan är om vi menar samma sak med begreppen. 

Rom menar att ”varje vuxen själ befläckad antingen med arvsynden eller med faktiska dödssynder måste, för komma in i rättfärdiggörelsens tillstånd, gå genom en kort eller lång rättfärdiggörelseprocess.”[1]

Rättfärdiggörelsen är alltså en process. Man görs rättfärdig genom förberedelsen, som består i tro, fruktan, hopp osv. och sedan en förändring av syndaren från syndens tillstånd till den rättfärdiggörande nådens tillstånd, detta senare, kallas aktiv rättfärdiggörelse[2]

[KK (Katolska Kyrkans Katekes) 1989, 1992, 2019]

Den romerska teologen Pohle skriver:

Den rättfärdiggörande tron förstår [den romerska] Kyrkan kvalitativt som den teoretiska tron på uppenbarelsens sanningar, och kräver i tillägg till denna andra handlingar som förberedelse för rättfärdiggörelsen. Protestantismen, reducerar, å andra sidan, rättfärdiggörelsen till blott den tro som förtröstar, och menar att denna tro, som utesluter till och med goda gärningar, är fullt tillräcklig för rättfärdiggörelsen, i det att den lägger stor betoning på den skriftenliga deklarationen: sola fides justificat [tron allena rättfärdiggör]. [Den romerska] Kyrkan lär att rättfärdiggörelsen består av ett faktiskt borttagande av synden och ett inre helgande.[3]

Den romerska kyrkan menar alltså att helgelsen kommer först och rättfärdiggörelsen sedan, medan den lutherska kyrkan menar att rättfärdig är man genom tron, och helgelsen följer på detta. Tron ses enligt Rom som begynnelsen på frälsningen och källan och roten till rättfärdiggörelsen[4]. Tron rättfärdiggör när den formas av kärleken[5].

I Trientkonciliet beskrivs rättfärdiggörelsen i fyra stadier. Från tro till fruktan, från fruktan till hopp, från hopp till begynnande mildhet, från begynnande mildhet till ånger med vilja att ändra sig. Om ångern är fullkomlig[6] så följer den aktiva rättfärdiggörelsen, det vill säga själen placeras i nådens tillstånd.  Men om ångern är ofullkomlig[7] så måste man ta emot dopets eller botens sakrament[8].

Bibeln talar inte om rättfärdiggörelsen som en process eller något som kröner människans strävan mot större helighet. Den säger att antingen är man rättfärdig eller så är man det inte.

Rättfärdigheten från Gud kallas en främmande rättfärdighet eller en rättfärdighet utanför oss[9] i den lutherska tron, därför att den inte består i något inom människan utan helt och hållet i den rättfärdighet Kristus vunnit åt oss och som tillräknas oss.

Skriften lär att vi har vår rättfärdighet hos Gud, inte i oss själva:

”Endast i HERREN är rättfärdighet och styrka. Till honom skall man komma, och alla som varit förbittrade på honom skall blygas.  I HERREN skall hela Israels släkt ha sin rättfärdighet, de skall berömma sig av honom” (Jes. 45:24, 25)

Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. ” (1Kor. 6:11) 

I honom är vi friköpta genom hans blod och har förlåtelse för våra synder på grund av den rika nåd.” (Ef. 1: 7)



[1] Pohle, J ”Sanctifying grace” Catholic Encyclopedia vol VI
[2] Actus justificationis
[3] Pohle Ibid.
[4] Trienkonciliet Sess VI, kap. 8
[5] Fides caritate formata
[6] Contritio caritate perfecta
[7] Attritio
[8] Trient, Sess VI, kap. 4 och 14
[9] Justitia extra nos

lördag 28 juli 2012

Vägen nedåt slutar i upphöjelse


Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, säger Fil 2: 5. Kristus säger:

Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” (Matt. 23: 11)

Vägen till storhet går alltså neråt, att ställa sig under, inte över vår medmänniska.

Men vägen neråt slutar inte på botten. Kristus säger:

var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd."  (Luk. 14: 11)

Kristi väg slutade inte vid korset. Den fortsatte med hans uppståndelse, himmelsfärd och förhärligande på Faderns högra sida. Vi hör idag:

 ”Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren”. (Fil. 2:7 - 11) 

Vi får som Kristi friköpta skara, som hans lärjungar och efterföljare följa i hans fotspår, vi kan glädje oss när vi ödmjukas, när vi för böja våra nackar under lidandet i den här världen, för vi vet att Kristi väg neråt, mot korset, fortsatte uppåt. Vägen neråt, slutar i höjden hos Gud, också för oss.

Skriften säger:

Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom.” (Rom. 8:16, 17) 

Kristet liv är en väg neråt - i ödmjukhet


Många föreställer sig andlighet som vårt sätt att höja oss mot Gud genom vår fromhet och gudaktighet. Men kristen tro handlar om en Gud som kommer ner till oss, till vår ställning, för att leda oss uppåt. Men först ödmjukar han oss.

Kristendom handlar om en Gud som ödmjukar sig. Vi har hittills talat om Kristus, och det är alltid bra att börja där. Med vem han är, och vad han gjort.

Men texten i Filipperbrevet 2:5ff. är faktiskt en apell till oss kristna att ödmjuka oss, den inleds:

Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa.” (Fil. 2:5 - 7)

I Kristi fotspår går vägen först neråt. Var så till sinnes som Kristus var.  Precis som Kristus skall vi inte söka vårt eget bästa, utan våra medmänniskors, vårs syskons bästa. Det handlar om att söka vår nästa, inte för att vinna popularitet, inte  för att själva bli bättre i deras ögon, utan för deras skull. Vi behöver inte våra goda gärningar inför Gud, Kristus har redan varit lydig inför Gud i vårt ställe och straffats istället för oss, men vår medmänniska behöver våra goda gärningar, vår kärlek.

Var så till sinnes som Kristus Jesus var”, säger texten. Kristus säger:

Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” (Matt. 23: 11)

Vägen till storhet går alltså neråt, att ställa sig under, inte över vår medmänniska.

fredag 27 juli 2012

Irriterande människor


Ibland kanske vi blir frustrerade av att det finns så många irriterande människor runt omkring oss, människor vi retar oss på. 

Kanske tycker vi att det finns irriterande människor i vår kyrka och församling också. Men tänk att Kristus kom till vår värld för att dö också för irriterande människor. Och jämfört med Kristi helighet och kärlek måste vi väl medge att vi är ganska besvärliga och irriterande människor också

Det fantastiska är att Kristus älskar besvärliga människor så mycket att han valde ut tolv stycken sådana som sina apostlar. Han valde den penninggirige Judas , som klagade på hur andra använde sina pengar, han skulle till sist förråda sin Mästare för några silvermynt. Sen har vi den impulsive Petrus som pratade först och tänkte sen. Vi har de arroganta bröderna Johannes och Jakob som till och med engagerade sin mamma för att tigga till sig de främsta platserna i Guds rike.  Eller empiristen Thomas som inte vill tro, utan att erfara först. Alla dessa hade ganska svårt att förstå allt det Jesus sade, och gjorde en del utspel som inte uppskattades.

Dessa tolv valde han som sina närmaste vänner. Det är klart han inte nöjde sig med deras kantigheter, utan filade på dem under de tre åren och de fyrtio dagarna efter sin uppståndelse, Men han gjorde det inte lätt för sig. Han plockade inte lärjungarna från en rabbinskola, utan valde ut hårdföra fiskare och publikaner.

Kanske är det ett gott mått på en Kristus-lik kyrka, att, förutom att Guds Ord förkunnas rent och klart, att många besvärliga människor också får plats där.

Grunden för att församlingen kan innesluta irriterande människor, som dig och mig, är vad aposteln säger i Kolosserbrevet 3: 13 

"Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra."

onsdag 25 juli 2012

Aslan - Kristus


Kanske några av oss har sett filmerna om Narnia som gått på bio , eller läst böckerna.

CS Lewis skrev de sju böckerna om Narnia på 1950-talet och 2005 filmatiserade man den första delen av berättelsen för Walt Disney och 2008 samt 2010 kom ytterligare två delar.

 Den första filmen "Berättelsen om Narnia: häxan och lejonet" handlar om de fyra barnen som får bo hos professorn i hans hus och som hittar en annan värld genom en garderobsdörr befolkad av dvärgar, fauner och talande djur av olika sorter. Historien är lång, men intressant blir det när man får lära känna lejonet Aslan.   

Herr Bäver säger om lejonet Aslan: ”Han är Kungen. Herren över hela skogen och son till den store Kejsaren bortom Havet. Om någon kan stå inför honom utan att knäna skakar så är han antingen modig eller bara dum.” 

 Men vi får veta att lejonet Aslan är en god varelse. I berättelsen så frestas pojken Edmund att förråda sina syskon av häxan. Hon kräver också att Edmund dödas på ett altare för sitt brott. Aslan påminer då häxan att det finns en annan gammal lag, som säger att någon kan offra sig i en annan persons ställe. 

Alsan erbjuder sig själv att bli det offret. Han låter sig bindas av häxans undersåtar och förs bort för att dödas i Edmunds ställe, som hans ställföreträdare. 

Det finns flera likheter med Filipperbrevet 2: 6-10.

 För det första är Aslan oskyldig. Kristus var oskyldig.

 För det andra var Edmund skyldig. Vi är som människor skyldiga att dö en evig död för våra synder. 

För det tredje erbjuder sig Aslan att frivilligt ta Edmunds straff. Kristus tog vårt straff i vårt ställe när han dog på korset. Ingen kunde besegra Aslan, han var för mäktig, men han låter sig frivilligt föras bort. På samma sätt blev Kristus frivilligt människa. Ingen kunde tvinga honom att dö, det var ju han som skapat livet. Han lät sig dödas. Han lät sig bindas. Han hade all makt i universum, men avstod frivilligt från att bruka sina gudomliga egenskaper för att vi skulle gå fria.

Det är på den grundvalen vi äger förlåtelse hos Gud. Kristus har med sin död utplånat all vår skuld.

http://www.youtube.com/watch?v=-aTa-Xt-L2U&feature=related

tisdag 24 juli 2012

En Gud som tar emot oss om vi faller


Evangeliet är berättelsen om en fördold Gud. När han kommer till jorden har han skylt sitt majestät, sin härlighet, sin strålglans, sin makt.

Han ”utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” (Fil. 2:7)

Varför? Därför att han älskar oss. 

En norsk predikant sade att Gud steg ner så lågt, så att han kunde vara under oss, för att alltid kunna finnas där och ta emot oss om vi faller.

Guds kärlek betydde att Han gav upp sina privilegier


Som sann Gud i en tjänares gestalt, med mänsklig natur, krävde Kristus inte sin rätt, han utövade inte den makt han skulle kunna ha gjort, utan ”ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.” (Fil. 2: 8)

Så ser Guds kärlek ut. Gud släppte allt, alla sina rättigheter, för våra skull. Han valde att inte stanna i himlen och behålla äran, makten och härligheten för sig själv.

I 1 Mosebok ser vi hur Adam och Eva valde olydnaden för frestelsen att bli som Gud, men här ser vi Gud som väljer lydnaden och ger upp sina privilegier som Gud, upphör att bruka sina gudomliga egenskaper, kommer ner till oss, blir människa, blir förödmjukad, för att vi skulle få gemenskap med honom.

tisdag 17 juli 2012

Som en av oss


”Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa.” (Fil 2:  6,7)

Han blev precis som en av oss när han blev människa. Om vi känner på en arm, om vi tänker på hur vi känner oss på morgonen, Gud själv blev precis som en av oss, hade också en mänsklig kropp och en mänsklig själ.

 Enda skillnaden var att han aldrig syndade. Och även fast han blev en verklig människa var han fortfarande sann Gud, inte en gud, utan den ende sanne Guden, Han som håller universum i sin hand.

Men såsom sann Gud i en tjänares gestalt, med mänsklig natur, krävde han inte sin rätt, han utövade inte den makt han skulle kunna ha gjort, utan ”ödmjukade sig och blev lydig ända till döden - döden på korset.”