När tron blandas med tvivel

Gamla testamentet stadgade offer, som innebar att man gestaltade hur ett offerdjurs liv byttes mot den offrandes liv. Denna tanke applicerade Gud genom profeten Jesaja på Messias:

"Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom. Han blev misshandlad,men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. Lik ett lamm som förs bort till att slaktas,
lik ett får som är tyst inför dem som klipper det, så öppnade han inte sin mun....Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och HERRENS vilja skall ha framgång genom honom." (Jesaja 53: 5-7, 10)

Ändå blir det svårt att förstå för den lilla skara av lärjungar Jesus samlar omkring sig. Han hade sagt:

”Så har …Människosonen kommit…för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." (Matt. 20:28)

Det mest fantastiska i de elva lärjungarnas liv hade varit att vandra tillsammans med honom. Och nu säger han att meningen med hans liv var att dö.

Barnet som följde sina föräldrar till Jerusalem för att vara med vid offret av lammet kanske fällde en tår, men föräldrarna svarade att nu ska vi inte vara ledsna utan tvärtom glada. Det är en glädje att Gud förlåter synd för lammets skull, att Gud förlåter synd för honom som skulle komma för Messias, det fullkomliga offerlammets skull.

Vandringen mot Jerusalem var både obegriplig och fantastisk. Men man gick det ändå. Glädjen blandades med tvivel.

Jesus hade dött på korset. Han hade blivit begraven. Några hade sett honom uppstånden.

Nu hade lärjungarna begett sig inte till Jerusalem utan till ett särskilt berg i Gallileen.

Vi ser i texten hur tvivel blandas med tro.

 

”De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade.” (Matt 28: 16, 17)