Att säga sanningen rakt i ansiktet

Jesus sade: ” Vem av er kan överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud." Judarna svarade: "Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?" Jesus svarade: "Jag har ingen ond ande. Jag ärar min Fader, och ni vanärar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden." Judarna sade: "Nu förstår vi att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?" Jesus svarade: "Om jag ärar mig själv, är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar mig, han som ni kallar er Gud. Ni känner honom inte, men jag känner honom. Om jag sade att jag inte kände honom, skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och bevarar hans ord. Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." Judarna sade: "Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!" Jesus svarade: "Amen, amen säger jag er: Jag Är , redan innan Abraham blev till." Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen.” ( Johannes 8: 46-59

Vi hamnar mitt i en debatt, en diskussion, och det är inte lugnt samtal, utan en diskussion då somliga brukar börjar vrida på sig, leta efter ytterkläderna eller stirra oroade framför sig. Det är hårda ord som haglar från båda parter. Jesus har i verserna innan dagens text sagt att de han talar med att de har djävulen till sin fader och (v.44), är syndens slavar (v. 34). De svarar i dagens text med att anklaga Jesus för att vara en samarit och besatt av en ond ande (v. 48, 52).

Att argumentera på detta sätt, är inte det omoget, och dödfött? Om man kallar människor saker och anklagar dem, skapar inte det bara en uppjagad stämning och en dålig anda? Borde man inte tala lugnt och sakligt och lyssna på varandra? Borde inte parterna respektera att man har olika åsikter och skiljas som vänner, att komma överens om att man inte är överens? Att räcka varandra handen och konstatera att båda har rätt, men att man ser saker och ting ur olika perspektiv, att man hittat olika nyanser av samma problem?

Med en sådan inställning kunde man upphöra med all form av mission och evangelisation. Om alla har rätt, och ingen ska vika sig, om alla har sanningen, då kunde man kalla hem alla missionärer, ja inte bara dem, det behövdes ingen som predikade, ingen som rättade andra, ingen som förde fram sin åsikt, ingen som förmanade.

Så, långt vill väl inte så många gå, inte ens de icke-troende, inte bara religiös kunskap krossas av en total subjektivism, all kunskap egentligen. Varför ska man ha valkampanjer, valdebatter, politiska demonstrationer, protestgrupper, manifestationer, fredsmöten eller upprustningskampanjer, om alla har rätt, om allas åsikter är lika goda?

Riktigt så långt som till en total subjektivism går inte de flesta. Man brukar säga att de flesta kan enas om vissa grundvärden: att rasism är fel, att brott är fel, att fred är rätt osv. sen kan man ha olika åsikter om vägen till ett bättre samhälle, men alla vägar kan vara bra.

Somliga applicerar det på religionen, man säger att det finns ett finns ett berg, men många vägar leder upp till berget.

De allra flesta som kallar sig kristna skulle inte hålla med om det. De skulle säga att Jesus är den enda vägen till Gud. Men sedan skulle de tillfoga, allt annat i den kristna tron är tolkningar. De skulle kanske bli arga på min analogi. ”Drar du inte iväg texten lite väl långt för att slåss för din tro på den absoluta sanningen? Argumenterar inte Jesus mot fariseerna? Vi skulle väl alla kunna hålla med om Jesu kritik av den fariseiska religionen, eftersom den förkastade Jesus.”

 Låt oss gå till vers 32, fjorton verser före dagens text. Här ser vi att de Jesus talar till är inte fariséer, det är människor som satt sin tro till honom. Det var alltså människor som trodde på Jesus och följde honom.

 De hade alltså inte bara anammat den judiska tron på gamla testamentet, de följde också Jesus och trodde på honom. Får man säga att sådana är satans barn och slavar under synden?

 Somliga tycks tro att satan bara rör väldigt ogudaktiga människor, ockultister, satansdyrkare och ateister. Men Jesus tilltalar strängt religiösa människor.

 Jesus sade: ” Vem av er kan överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud." (Joh. 8: 46, 47)

 De hade ifrågasatt Jesus, de hade underkänt vad han sade, men Jesus hade sagt sanning, inte sin sanning kontra deras sanning, sanningen! Det fanns ett kriterium för att avgöra om de var av Gud eller ej, om de lyssnade, alltså om de trodde, på hans ord.

 ”ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud”

Kristus, som är den allvetande Guden, som ser in i och känner allas hjärtan, skulle kunna ha sagt: ”jag vet att ni inte är av Gud, för att jag ser att ni inte är av Gud." Men han ger ett yttre kriterium: Den som inte lyssnar till Guds Ord är inte av Gud.”

 Samma sak hade Jesus sagt till Pontus Pilatus:

”för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst."  (Joh. 18:37)

 Tänk så långt ifrån dagens postmoderna trams om att alla har sin egen sanning. Sanningen finns hos Jesus, i hans röst, i hans Ord, i Guds Ord. Den som är av sanningen lyssnar till Kristi röst.