Evangeliet helar och delar

Kristus säger:

"Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.” (Joh. 14: 23, 24)

Det är därför vi inte kan räcka brodershanden till dem som förkastar större eller mindre delar av Guds Ord, det är därför vi inte har kyrkogemenskap kors och tvärs med människor som kompromissar med Guds Ords lära, hur mycket man än talar varmt om Jesus.

Texten fortsätter:

”Judarna sade: "Nu förstår vi att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden.  Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?" Jesus svarade: "Om jag ärar mig själv, är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar mig, han som ni kallar er Gud. Ni känner honom inte, men jag känner honom. Om jag sade att jag inte kände honom, skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och bevarar hans ord. Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." Judarna sade: "Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!" Jesus svarade: "Amen, amen säger jag er: Jag Är , redan innan Abraham blev till." Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen. ” (Joh. 8:52 - 59)

Jesus säger att han inte bara existerade före Abraham, han är själva existensen.

”Amen, amen säger jag er: Jag Är , redan innan Abraham blev till”

När Moses hade frågat Gud som uppenbarade sig för honom i den brinnande busken, vad han hade för namn, så läser vi:

”Gud sade till Mose: "Jag är den Jag Är." Och han sade vidare: "Så skall du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er." (2 Mos 3:14)

Jesus säger att han är Jag är. Jesus är Gud. Han är inte en Gud bland andra gudar. Han är den ende sanne Guden.

Mycket av dagens evangelisation bygger på idén att om vi bara förklarar evangeliet tydligt och klart, så kommer människor att möta det med glädje. Sanningen är att ju tydligare vi förklarar evangeliet, desto mer motstånd kommer vi att få. I texten vi läst är Kristus kristallklar om sin Gudom och om frälsningen genom tron på hans ord, och man vill omedelbart stena honom. Men frälsning kommer bara genom tron på evangeliet om Guds Son, så låt oss fortsätta att förkunna det. Även om inte alla tror, så kommer vissa att tro.

Första steget mot hjälp är självinsikt

Jesus sade: "Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader." (Joh 8: 44)

Det fanns ingen illvilja bakom Jesu ord när han talade om för de judiska efterföljarna till honom, som inte trodde hans Ord, att de hade djävulen till fader.

Första steget mot hjälp är självinsikt. Om vi inte inser att vi är onda i oss själva, att vi är hjälplöst förlorade i oss själva och inte kan frälsa oss själva, då kommer vi inte heller att inse att all vår hjälp och all vår frälsning finns hos Kristus.

Men om kapitulerar inför Gud och erkänner att vi är de han säger att vi är, och omfattar hans ord med våra hjärtan, då äger vi tröst och hjälp i honom. Han säger idag till de människor som anklagar honom:

”Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” (8: 51)

Vad är det för ord vi skall bevara som gör att vi aldrig någonsin ska se döden?

Svar, det är evangelium, det är budskapet om att Kristus Jesus tagit alla våra synder och all vår skuld till korset och straffats i vårt ställe, det är orden att Guds sons blod renar från all synd, det är orden som Jesus säger att den som kommer till honom skall han aldrig någonsin kasta ut, den som tror på honom, ur hans inre skall strömmar av levande vatten flyta fram. Kom till mig, säger han, alla ni som hungrar och törstar.

Men den som skjuter hans ord ifrån sig, han skjuter Kristus själv ifrån sig. Men kan inte skilja kärleken till Kristus från kärleken till hans ord.

Bibeltrohet kommer att bemötas med fiendeskap, i den här tiden.

När man talar Guds Ord som om att det är sant, så kallar folk det för arrogans eller självsäkerhet. Men så har alltid Guds sanna barn blivit bemötta av otrons människor.

Det hat som mötte Jesus kommer att möta hans lärjungar också. Vi läser  :

”Judarna svarade: "Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?" Jesus svarade: "Jag har ingen ond ande. Jag ärar min Fader, och ni vanärar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden." (Joh. 8: 48-51)

Jesus ärade Gud Fadern i allt han gjorde. Hans gärningar vittnade om Guds godhet, han botade sjuka, gav blinda syn, döva hörsel och uppväckte döda, han upprättade fallna syndare och förlät dem som ångrade sig och de som fick hans hjälp prisade Gud Fadern. Ändå blev han anklagad för att vara en samarit, en av de värsta förolämpningar man kunde ge någon på den tiden, och man sade att han var besatt av onda andar.

Den kristna kyrkan har inte heller någon annan uppgift än den Jesus hade, att upprätta människor och ge Gud äran, och hon kommer att bli bemött på samma sätt, så länge hon inte kammar medhårs med världen och dess människor, utan vittnar om sanningen, står för sanningen och aldrig viker från sanningen, inte vår sanning, inte våra tankar och åsikter, utan den sanning Gud gett oss i sitt heliga Ord.

Tror du på ateister?

Gud har rätt, Gud tar aldrig miste och om han sagt något i sitt ord, då kan vi stå bakom det med hela vårt hjärta.

Om en ateist säger att han inte tror att Gud finns, eller en agnostiker säger att han inte vet om Gud finns, så kan vi lugnt och frimodigt svara: ”Du vet mycket väl att Gud finns”. 

Gud säger i sitt ord:

”Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.” (Rom. 1:19, 20)

Låtsas som man inte vet?

Det är fullkomligt främmande för biblisk kristendom att vi skulle uppträdda som om vi inte visste att sanningen finns i Guds Ord, och att när vi talar den sanningen och tror på den sanningen, så kan vi uppträda frimodigt, och inte bara säga: ”det här är vad jag tror”, utan ”detta är vad Gud säger, detta är sant, detta är vad som gäller.”

Skriften säger:

”Tron är en… visshet om det man inte ser.” (Hebr. 11:1)

Aposteln Paulus säger:

”vi vet att han som uppväckte Herren Jesus skall uppväcka oss tillsammans med Jesus” (2Kor. 4: 14)

”Men eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus, så har också vi satt vår tro till Kristus Jesus, för att vi skall stå som rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar.” (Gal. 2: 16)

Aposteln Johannes säger:

 ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna. Den som inte älskar blir kvar i döden. ” (1Joh. 3:14)

”Vi vet att vi förblir i honom och han i oss, därför att han har gett oss av sin Ande. ” (1Joh. 4:13)

”Vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd, så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet.” (1Joh. 5: 20)

Därför är det inte annat än falsk ödmjukhet och lögnaktighet om en kristen låtsas som att någon annan lika gärna kan ha lika mycket rätt som Guds Ord.

Det handlar inte om att vi är smartare än andra, det handlar om att Gud har rätt, Gud talar aldrig miste och om han sagt något i sitt ord, då kan vi stå bakom det med hela vårt hjärta.

Arrogans eller bibeltrohet?

”för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst."  (Joh. 18:37)

Tänk så långt ifrån dagens postmoderna trams om att "alla har sin egen sanning". Sanningen finns hos Jesus, i hans röst, i hans Ord, i Guds Ord. Den som är av sanningen lyssnar till Kristi röst.

Men är det inte bara Jesus som kan säga så? Du och jag är inte allvetande, du och jag har inte det allvetande som Kristus har. Vi kan inte avgöra människors ställning utifrån våra åsikter.

Men en kristen skall inte föra fram sina egna tankar och åsikter. Hon ska föra fram det Gud talar i sitt Ord.

Men är det inte arrogans om vi skulle föra fram sanningen på det sättet? Jag slog upp några synonymer till arrogans: dryghet, övermod, snorkig självsäkerhet, högdragenhet, översittarton och anspråksfullhet i motsats till anspråkslöshet.

Alla dessa epitet kan vi räkna med att få klistrade i pannan om vi talar Guds Ord som om det vore sant, i motsats till alla mänskliga åsikter.

Men det är precis så, inte bara Jesus, utan också hans lärjungar uttryckte sig. De talade Guds Ord, och om man talar Guds Ord, så kommer det att smaka arrogans av dem som inte känner sanningen. Johannes skriver i sitt första brev det fjärde kapitlet och den 5:e och 6:e versen:

”De är av världen och därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar till dem. Vi tillhör Gud. Den som känner Gud lyssnar till oss, den som inte är av Gud lyssnar inte till oss. Det är så vi känner igen sanningens Ande och villfarelsens ande.” (1Joh. 4:5, 6) 

Det är fullkomligt främmande för biblisk kristendom att vi skulle uppträdda som om vi inte visste att sanningen finns i Guds Ord, och att när vi talar den sanningen och tror på den sanningen, så kan vi uppträda frimodigt, och inte bara säga: ”det här är vad jag tror”, utan ”detta är vad Gud säger, detta är sant, detta är vad som gäller.”

Att säga sanningen rakt i ansiktet

Jesus sade: ” Vem av er kan överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud." Judarna svarade: "Har vi inte rätt när vi säger att du är en samarit och har en ond ande?" Jesus svarade: "Jag har ingen ond ande. Jag ärar min Fader, och ni vanärar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden." Judarna sade: "Nu förstår vi att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden. Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?" Jesus svarade: "Om jag ärar mig själv, är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar mig, han som ni kallar er Gud. Ni känner honom inte, men jag känner honom. Om jag sade att jag inte kände honom, skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och bevarar hans ord. Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad." Judarna sade: "Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!" Jesus svarade: "Amen, amen säger jag er: Jag Är , redan innan Abraham blev till." Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen.” ( Johannes 8: 46-59

Vi hamnar mitt i en debatt, en diskussion, och det är inte lugnt samtal, utan en diskussion då somliga brukar börjar vrida på sig, leta efter ytterkläderna eller stirra oroade framför sig. Det är hårda ord som haglar från båda parter. Jesus har i verserna innan dagens text sagt att de han talar med att de har djävulen till sin fader och (v.44), är syndens slavar (v. 34). De svarar i dagens text med att anklaga Jesus för att vara en samarit och besatt av en ond ande (v. 48, 52).

Att argumentera på detta sätt, är inte det omoget, och dödfött? Om man kallar människor saker och anklagar dem, skapar inte det bara en uppjagad stämning och en dålig anda? Borde man inte tala lugnt och sakligt och lyssna på varandra? Borde inte parterna respektera att man har olika åsikter och skiljas som vänner, att komma överens om att man inte är överens? Att räcka varandra handen och konstatera att båda har rätt, men att man ser saker och ting ur olika perspektiv, att man hittat olika nyanser av samma problem?

Med en sådan inställning kunde man upphöra med all form av mission och evangelisation. Om alla har rätt, och ingen ska vika sig, om alla har sanningen, då kunde man kalla hem alla missionärer, ja inte bara dem, det behövdes ingen som predikade, ingen som rättade andra, ingen som förde fram sin åsikt, ingen som förmanade.

Så, långt vill väl inte så många gå, inte ens de icke-troende, inte bara religiös kunskap krossas av en total subjektivism, all kunskap egentligen. Varför ska man ha valkampanjer, valdebatter, politiska demonstrationer, protestgrupper, manifestationer, fredsmöten eller upprustningskampanjer, om alla har rätt, om allas åsikter är lika goda?

Riktigt så långt som till en total subjektivism går inte de flesta. Man brukar säga att de flesta kan enas om vissa grundvärden: att rasism är fel, att brott är fel, att fred är rätt osv. sen kan man ha olika åsikter om vägen till ett bättre samhälle, men alla vägar kan vara bra.

Somliga applicerar det på religionen, man säger att det finns ett finns ett berg, men många vägar leder upp till berget.

De allra flesta som kallar sig kristna skulle inte hålla med om det. De skulle säga att Jesus är den enda vägen till Gud. Men sedan skulle de tillfoga, allt annat i den kristna tron är tolkningar. De skulle kanske bli arga på min analogi. ”Drar du inte iväg texten lite väl långt för att slåss för din tro på den absoluta sanningen? Argumenterar inte Jesus mot fariseerna? Vi skulle väl alla kunna hålla med om Jesu kritik av den fariseiska religionen, eftersom den förkastade Jesus.”

 Låt oss gå till vers 32, fjorton verser före dagens text. Här ser vi att de Jesus talar till är inte fariséer, det är människor som satt sin tro till honom. Det var alltså människor som trodde på Jesus och följde honom.

 De hade alltså inte bara anammat den judiska tron på gamla testamentet, de följde också Jesus och trodde på honom. Får man säga att sådana är satans barn och slavar under synden?

 Somliga tycks tro att satan bara rör väldigt ogudaktiga människor, ockultister, satansdyrkare och ateister. Men Jesus tilltalar strängt religiösa människor.

 Jesus sade: ” Vem av er kan överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud." (Joh. 8: 46, 47)

 De hade ifrågasatt Jesus, de hade underkänt vad han sade, men Jesus hade sagt sanning, inte sin sanning kontra deras sanning, sanningen! Det fanns ett kriterium för att avgöra om de var av Gud eller ej, om de lyssnade, alltså om de trodde, på hans ord.

 ”ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud”

Kristus, som är den allvetande Guden, som ser in i och känner allas hjärtan, skulle kunna ha sagt: ”jag vet att ni inte är av Gud, för att jag ser att ni inte är av Gud." Men han ger ett yttre kriterium: Den som inte lyssnar till Guds Ord är inte av Gud.”

 Samma sak hade Jesus sagt till Pontus Pilatus:

”för att vittna om sanningen är jag född, och därför har jag kommit till världen. Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst."  (Joh. 18:37)

 Tänk så långt ifrån dagens postmoderna trams om att alla har sin egen sanning. Sanningen finns hos Jesus, i hans röst, i hans Ord, i Guds Ord. Den som är av sanningen lyssnar till Kristi röst.

Bry sig om, utan att vara glömsk med sin egen svaghet

Aposteln skriver:

”Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Men se till att inte du också blir frestad. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Ty den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv.” (Gal. 6: 1)

Vad menar han med detta med att själv bli frestad? Ja, man kan bli frestad så att man själv faller i samma synd, och man kan bli frestad så att man blir uppblåst.

Kunskapen är både en stor och härlig gåva, men kan också bli en frestelse om man blir stolt, om man ser ner på den som har mindre kunskap, eller den som felar på ett eller annat sätt.

Vi läser också:

”Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva.” (Rom. 15: 1)

Men ska vi inte tillrättavisa dem som felar? Jodå, det ska vi. Vi läser:

”tillrättavisa de oordentliga” (1Tess. 5: 14), fast vi får inte glömma att i samma mening står det:

”uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla.”

Det kan vi göra om vi betänker vilka vi är, om vi rannsakar oss själva och betänker hur ofta vi själva felar. Skriften lär oss:

”Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra.” (Kol. 3: 13)