Det första Gud sade när han skapade var: "Varde ljus!" Och det blev ljust. Ljuset kommer från Gud.
Guds Ord liknas vid ljuset. "Ditt Ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.", säger Psalmisten. Gud är ljus och i honom finns inget mörker (1Joh.1:5).
Utan ljus kan växter inte växa, utan ljus kan man inte se. I totalt mörker spelar det ingen roll om man har perfekt synförmåga. Det är därför vi förknippar mörker med ondska och smärta. Mörker innebär att man inte kan orientera sig, man blir vilsen. Och där man inte ser, där kan krafter som inte vågar sig fram i ljuset operera. Man talar om samhällets mörka krafter i den "undre världen", man talar om en personlighets mörka sida. Vi förknippar ibland mörker med död. Livets låga blåses ut, och när ljuset, elden försvinner så finns bara mörkret.
Även om ljuset växlar har Gud inte utelämnat människan åt totalt mörker. Han har gett oss solen som lyser på dagarna och månen och stjärnorna som lyser upp natthimlen. Och när det ljuset inte räcker till tänder vi upp våra egna ficklampor, facklor och stearinljus.
Mörker är Guds beskrivning av ondska, smärta, ångest. En bild vi kan förstå. Men eftersom Gud inte dragit sin hand ifrån den här världen kommer ingen att uppleva det totala mörkret förrän på den yttersta dagen då Kristus själv skall kasta dem i det yttersta mörkret som undanbett sig Hans kärleks ljus.
Synden älskar mörkret och använder det som sin täckmantel. De flesta brott begås nattetid, fråga vilken polisman som helst som patrullerar nattetid.
Synden drar oss in i mörkret. Den försöker att släcka ut, att döda ljuset, det ljus Gud tände i våra hjärtan genom dopet. Synden hatar ljuset och vägrar komma ut i ljuset.
"ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas." (Joh..3:19,20)
Adam gömde sig för Gud i mörkret.
Det gör vi också. Vi gömmer oss i mörkret när vi sluter våra öron för Guds Ord, när vi avhåller oss ifrån Herrens heliga nattvard, när vi vänder oss ifrån Kyrkan, när vi borstar av oss en förmaning från en kristen broder eller syster, när vi istället för att fokusera på Guds Ord och Kyrkan, vänder oss inåt som om det enda viktiga vore våra egna jag och våra njutningar.
" Se, mörker skall övertäcka jorden och töcken folken." säger profeten Jesaja kapitel 60 och vers 2. Utan Kristus finns bara mörker och töcken, inget ljus, ingen värme, inget liv. Och det finns inget vi kan göra åt detta tjocka, kvävande andliga mörker synden försatt oss i. Mörkret kan inte upplysa sig själv. Mörkret kan inte bestämma sig för att ta emot ljuset eller släppa in det eller ge det en gnista. Mörker kan inte göra sig själv till ljus, lika lite som en syndare kan göra sig själv till ett helgon. Vi kan inte av oss själva, genom våra egna ansträngningar, kamp eller böner bli Guds barn.
Gud måste ge Ljuset. Han måste, precis som i begynnelsen, uttalade sitt skapande, ljusbringande Ord in i djupet av våra hjärtan, själar och sinnen. Han måste säga till våra själars mörker: "Varde ljus!" och tala Kristus ini våra hjärtan. Kristus själv är Ljuset som besegrade mörkret genom att dö i mörker. Kristus är Ljuset som fyllde graven med sin uppståndelses Ljus. Kristus är Ljuset som uppslukade mörkret i sig själv och fyller oss med Ljus.
Utan ljus kan växter inte växa, utan ljus kan man inte se. I totalt mörker spelar det ingen roll om man har perfekt synförmåga. Det är därför vi förknippar mörker med ondska och smärta. Mörker innebär att man inte kan orientera sig, man blir vilsen. Och där man inte ser, där kan krafter som inte vågar sig fram i ljuset operera. Man talar om samhällets mörka krafter i den "undre världen", man talar om en personlighets mörka sida. Vi förknippar ibland mörker med död. Livets låga blåses ut, och när ljuset, elden försvinner så finns bara mörkret.
Även om ljuset växlar har Gud inte utelämnat människan åt totalt mörker. Han har gett oss solen som lyser på dagarna och månen och stjärnorna som lyser upp natthimlen. Och när det ljuset inte räcker till tänder vi upp våra egna ficklampor, facklor och stearinljus.
Mörker är Guds beskrivning av ondska, smärta, ångest. En bild vi kan förstå. Men eftersom Gud inte dragit sin hand ifrån den här världen kommer ingen att uppleva det totala mörkret förrän på den yttersta dagen då Kristus själv skall kasta dem i det yttersta mörkret som undanbett sig Hans kärleks ljus.
Synden älskar mörkret och använder det som sin täckmantel. De flesta brott begås nattetid, fråga vilken polisman som helst som patrullerar nattetid.
Synden drar oss in i mörkret. Den försöker att släcka ut, att döda ljuset, det ljus Gud tände i våra hjärtan genom dopet. Synden hatar ljuset och vägrar komma ut i ljuset.
"ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas." (Joh..3:19,20)
Adam gömde sig för Gud i mörkret.
Det gör vi också. Vi gömmer oss i mörkret när vi sluter våra öron för Guds Ord, när vi avhåller oss ifrån Herrens heliga nattvard, när vi vänder oss ifrån Kyrkan, när vi borstar av oss en förmaning från en kristen broder eller syster, när vi istället för att fokusera på Guds Ord och Kyrkan, vänder oss inåt som om det enda viktiga vore våra egna jag och våra njutningar.
" Se, mörker skall övertäcka jorden och töcken folken." säger profeten Jesaja kapitel 60 och vers 2. Utan Kristus finns bara mörker och töcken, inget ljus, ingen värme, inget liv. Och det finns inget vi kan göra åt detta tjocka, kvävande andliga mörker synden försatt oss i. Mörkret kan inte upplysa sig själv. Mörkret kan inte bestämma sig för att ta emot ljuset eller släppa in det eller ge det en gnista. Mörker kan inte göra sig själv till ljus, lika lite som en syndare kan göra sig själv till ett helgon. Vi kan inte av oss själva, genom våra egna ansträngningar, kamp eller böner bli Guds barn.
Gud måste ge Ljuset. Han måste, precis som i begynnelsen, uttalade sitt skapande, ljusbringande Ord in i djupet av våra hjärtan, själar och sinnen. Han måste säga till våra själars mörker: "Varde ljus!" och tala Kristus ini våra hjärtan. Kristus själv är Ljuset som besegrade mörkret genom att dö i mörker. Kristus är Ljuset som fyllde graven med sin uppståndelses Ljus. Kristus är Ljuset som uppslukade mörkret i sig själv och fyller oss med Ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar