Att vara död för lagen

"'Ty jag har genom lagen dött bort från lagen för att jag skall leva för Gud.' (Gal 2:19).

Här är Paulus en kättare framför alla kättare. Hans kätteri är oerhört, då han säger, att han är död för lagen och lever för Gud. De falska apostlarna lärde, att om man icke lever för lagen, lever man icke heller för Gud, d. v. s. om man icke lever enligt lagen, är man död inför Gud. Paulus lär motsatsen: om man icke är död för lagen, lever man icke för Gud. Våra dagars svärmare ha samma lära som den tidens falska apostlar. Om du vill leva för Gud, säga de, det är, vara levande inför Gud, så lev för lagen eller enligt lagen. Vi däremot hävda. Den som vill leva för Gud, måste helt och hållet dö från lagen. Denna lära fattar icke det mänskliga förnuftet och dess vishet, och därför lär det ständigt motsatsen, nämligen: Den som vill leva inför Gud måste hålla lagen, emedan det är skrivet: »Vill du ingå i livet, så håll buden» (Matt. 19, 17). Och detta är den främsta och enda

grundsatsen för alla teologer: Den som lever enligt lagen lever för Gud. Paulus säger något helt annat, nämligen att vi icke kunna leva för Gud, om vi icke äro döda från lagen. Till denna himmelska höjd måste vi alltså lyftas upp för att säkert kunna fastställa, att vi äro högt över lagen, ja, att vi äro helt och hållet döda för lagen. Men om vi dött från lagen, har lagen med säkerhet ingen rätt över oss, liksom den icke heller har någon domsrätt över Kristus, som har lösköpt oss från lagen för att vi i denna frihet skulle leva inför Gud. Allt detta hör till satsen att lagen icke rättfärdiggör utan ensamt tron på Kristus."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Varför det är viktigt att skilja lag och evangelium åt

"Det gäller att med största omsorg hålla isär dessa båda, lagen och löftet... Lagen skall härska över köttet, och löftet skall föra ett milt regemente över samvetet. Då man på detta sätt anvisat vardera dess bestämda plats, kan man vandra trygg mitt emellan dem, i löftets himmel och på lagens jord, med anden i nådens och fridens paradis och med köttet på gärningarnas och korsbärandets jord. De besvärligheter, som köttet måste utstå, blir då inte svåra, på grund av löftets ljuvlighet, som på ett underbart sätt gläder hjärtat. Men om man förblandar dessa båda, om man förlägger lagen till samvetet och löftet om frihet till köttet, åstadkommer man den förvirring, som rådde i påvedömet. Då vet man inte, vad som är lag och vad som är löfte och vad som är synd och vad som är rättfärdighet.

Om man alltså vill dela sanningens ord rätt, skall man med hänsyn till den hos människan verkade inställningen och hela livet skilja löftet så långt som möjligt från lagen. Det är inte utan anledning som Paulus så noggrant behandlar detta

ämne. Han förutsåg nämligen, att denna fördärvliga sammanblandning av Guds ord skulle förekomma i kyrkan, att löftet skulle blandas med lagen och så helt gå förlorat. Ty då löftet blandas med lagen, blir det bara lag av alltsammans. Därför skall man vänja sig att även till tiden skilja lagen från löftet, så att man då lagen kommer och anklagar samvetet kan säga: 'Herr Lag, du kommer inte i rätt tid, utan för tidigt. Var så god och vänta i fyra hundra trettio år till [Gal 3:17]. Då de har gått, kan du komma. Men då kommer du för sent, ty löftet har kommit fyra hundra trettio år före dig. Detta löfte omfattar jag, och vid det vilar jag lugnt och stilla. Därför har jag ingenting att göra med dig och bryr mig inte om att höra på dig. Ty nu lever jag med den troende Abraham, eller snarare, jag lever efter Kristi framträdande, och han har avskaffat och upphävt dig, du Lag'. - Så skall Kristus alltid framstå för hjärtat som en sammanfattning av alla bevis för tron, mot köttets rättfärdighet, mot lagen och de förtjänstfulla gärningarna."

(Martin Luther)

Bibeln står över Kyrkan och Kyrkans lärare

"'Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse.' (Gal 1:8-9).

Den är en lögnare och hemfaller under förbannelse, som menar, att påven står över Skriften som skiljedomare eller att kyrkan har makt över Skriften, såsom kanonister och sententiarier i strid mot fromt tänkesätt har dekreterat under anförande av följande bevis: "Kyrkan har antagit endast fyra evangelier, alltså är de endast fyra; om den hade godkänt flera, skulle de vara flera. Och eftersom kyrkan efter sitt gottfinnande kunde antaga och godkänna vilka och hur många evangelier den ville, står den över evangelierna."

Goddag, yxskaft! Jag godkänner Skriften, alltså står jag över den. Johannes Döparen gillar och bekänner Kristus och pekar på honom, alltså står han över Kristus. Kyrkan godtar kristen lära och tro, alltså står hon över den.

Till att vederlägga denna deras ogudaktiga och hädiska lära har du här ett bibelställe, så klart som man någonsin kan önska, en verklig blixt från himmelen. Sig själv, en ängel från himmelen, alla lärare på jorden och så många magistrar som tänkas kan slänger Paulus i en hög och ställer dem alla under den heliga Skrifts domsrätt. Skriften är drottningen, hon skall härska och henne skall alla underdånigt lyda. Inte hennes lärare eller domare utan hennes enkla vittnen, lärjungar och bekännare måste alla vara, antingen det nu är påven eller Luther eller Augustinus eller Paulus eller en ängel från himmelen. Och i kyrkan får ingen annan lära förkunnas eller åhöras än Guds rena ord. I annat fall vare både lärare och åhörare förbannade tillika med sin lära."

(M. Luther. Ur "Stora Galaterbrevskommentaren").

Nyttan av Herrens Heliga Nattvard

"Den rätta grunden för detta sakrament, är Kristi ord och instiftelse, vilken själv har befallt och inrättat det. Materien är bröd och vin, som meddelar oss Kristi sanna kropp och blod. Ändamålet, vartill sakramentet är instiftat, är den nyttan och frukten, att vår tro stärks och vi inte betvivlar, att Kristi kropp är utgiven för oss och Hans blod är utgjutet för oss, och att våra synder är förlåtna genom Kristi död. Eftersom en så stor skatt erbjuds oss i ord, kan man inte tillägna sid den eller ta emot den utan med hjärtat, ty med handen kan man inte ta en sådan gåva och evig skatt. Denna välgärning och nåd har vi nu undfått, att Kristus är vår frälsare och inte en sträng domare, Han är vår förlossare och befriare, inte en anklagare eller fångvaktare, som sätter oss i fängelse. Ty i Adam är vi alla syndare, fördömda och skyldiga till evig död, men nu är vi alla genom Kristi blod återlösta, rättfärdiggjorda och helgade. Sådant fattar man endast med tron."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Luther om styrkan och trösten i dopet och nattvarden

"Luther frågade en gång doktor Hieronymus Weller, hur det gick med honom, och han svarade: 'Jämmerligt och bedrövligt, jag vet inte hur det går'. Då sade Luther: 'Är du då inte döpt? Tänk ändå vilken stor Guds gåva det är, varken turkarna eller de andra otrons människor har dopet. Därtill är Guds ord en stor gåva och nåd av Gud, därför skall vi av hjärtat tacka Gud, att vi har Hans ord. Ty det är Gud, som tröstar och styrker oss, ger oss kraft och makt, och sedan till

pant har också har gett oss sin Helige Ande. Himmelen är mig given för intet och är min gåva, och jag har brev och sigill på detta, genom att jag är döpt och går till nattvarden. Tag därför vara på detta brev, så att inte djävulen river sönder det för dig, d.v.s. lev och förbli i gudsfruktan och bed ditt 'Fader vår'.

Gud har inte på bättre och högtidligare sätt kunnat förvissa mig om evangelium och den eviga saligheten än genom sin käre Sons lidande och död. Och när jag tror, att Han har övervunnit döden och utgivit sig för min skull, och jag ser på Faderns löfte, så har jag brevet fullkomligt i ordning, och har dopets och nattvardens, vår Herres Kristi sanna, naturliga och väsentliga kropps och blods sigill fäst vid detta, och då är jag väl försörjd.

Så skall vi vara fullt förvissade om, att dopet är Guds ordning, vilket Han har instiftat för att vi skall veta, var man med säkerhet skall finna Honom. Han söker oss, Han kommer till oss, men vi kan inte av oss själva komma till honom. Därför, om ditt samvete vill göra dig ängslig och bävande, så har du Guds ord, dopet, syndernas förlåtelse och Herrens nattvard, håll dig till detta och sök tröst!"

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Lag och evangelium

"Lagen uppenbarar sjukdomen, evangelium ger läkemedlet.

Lagen lär oss, vad vi skall göra, evangelium däremot vad Gud vill ge.

Evangelium är såsom en frisk, ljuvlig och svalkande vindfläkt under sommarens starka hetta, det är en tröst i samvetsångest, inte om vintern då det är tillräckligt kallt (dvs i fridens tid, då människorna är säkra och tänker att de kan göra sig själva rättfärdiga och saliga utanför Gud med sina gärningar), utan i sommarens starkaste hetta (dvs när människorna riktigt får känna samvetets ångest och förskräckelse samt Guds vrede över synd och uselhet).

Liksom hettan kommer av solen, så skall också samvetets ångest framkallas genom lagens predikan, så att man betänker och besinnar, att man har överträtt och brutit inte människors utan Guds bud. På samma sätt kommer också

den himmelska vindfläkten, som på nytt skall upprätta, styrka och trösta samvetet, inte på grund av någon mänsklig förtjänst utan genom evangeliets predikan.

När vi på detta sätt har blivit tröstade och fått krafter igen, skall vi inte vara sysslolösa, ligga och snarka, utan när vårt samvete har fått frid och blivit tröstat genom Guds Ande, skall vi också bevisa vår tro med goda gärningar, såsom Gud har befallt i de tio budorden.

Lagen är ett ljus, som lyser och uppenbarar, inte Guds nåd eller den rättfärdighet genom vilken man får evigt liv och salighet, utan synden, vår uselhet, döden, Guds vrede och domen.

Evangelium är ett helt annat ljus, ett ljus som lyser upp, gör levande, tröstar och upprättar förskräckta hjärtan. Ty evangelium visar, hur Gud är en ovärdig och fördömd syndare nådig för Kristi skull, när denne tror, att han blivit återlöst genom Kristi död, och att Kristi seger har skänkt honom välsignelse, nåd, syndernas förlåtelse, rättfärdighet och evigt liv."
(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid" s 28-29).

Håll inte evangelium för ett löst prat

"Du skall inte bara läsa evangelium som en historia om något som hänt utan ta emot det som en gåva och en skatt, som är given just åt dig, och du skall ha din lust och glädje i det. Tro du, att Kristus är avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria, men se samtidigt till att du tar emot det som en gåva. Ty det är just för din skull, som Kristus blivit avlad och född och utlämnad till att dö. Öva din tro, så att den blir allt fastare och så att du får allt större glädje av den. Och även om det talas om Paulus och Petrus, så skall du veta, att de bara är som små bäckar, medan Kristus är själva

källan. I honom finns all vishet och all sanning. Om Kristus skall kunna ta gestalt i oss, så räcker det inte med att vi bara hör denna historia, utan hjärtat måste dra följande slutsats: 'Det är inte bara en historia jag nu hör, utan det är en gåva, som räcks mig'. Om du hör, att den och den har 100 000 gulden - vad rör det dig. Men om pengarna är dina, då är du glad. Om en annan har gods och ära och rikedom och en vacker fru, då rör det mig inte. Men annat är det om detta blir mitt! Om jag inte bara håller evangelium för löst prat utan vet, att det barnet, som det talar om, verkligen är mitt och att jag bör fästa den största vikt vid vad Kristus säger och gör - då växer sig tron allt starkare, och detta att få äga Kristus uppväger både liv och död. Det är på det sättet, som man måste predika Kristus, så att de kristna verkligen lär känna honom. Det är ju därför vi kallas kristna. Vi skall alltså inte lyssna till detta evangelium, så som också djävulen, papisterna, turkarna* och skökorna gör det, utan för oss skall det vara en omistlig skatt. Och vi bör veta, att han avlats och fötts för vår skull."

*)turkarna, hos luther åsyftar ordet oftast muslimer
(M. Luther. Ur "Genom tron allena; predikoantologi", s 62).