Att ta saker för givet

Ett annat skäl till varför vi har svårt för att ständigt leva i lovprisning och tacksägelse av Gud är att vi är mer inställda på att njuta av Guds välsignelser än att glädjas åt den Gud som gett och ger oss alla dessa välsignelser.

Luther, som alltid uttryckte sig dråpligt, sade en gång:

”Om vår himmelska Fader inte vore så frikostig, när han delar ut sina gåvor, så skulle vi vara honom mer tacksamma.  Om han, t.ex., lät oss födas med bara ett ben eller en fot och lite senare, kanske i sjuårsåldern, gav det andra benet, och sen i fjortonårsåldern gav oss en hand och den andra handen i tjugoårsåldern, så skulle vi uppskatta Guds gåvor och förtjänster högre, och då skulle vi vara mer tacksamma.”

Vi kanske inte är tacksamma för att vi har så mycket. Vem i dagens västerländska samhälle bekymrar sig för mat och kläder? Vi tar så mycket för givet.

På Davids tid hade man gått igenom mycket problem med krig och elände. När han frambär sin tacksägelse, så hade de lärt sig att inte ta allt för givet. De erkände att Gud är Herre över allting och att han ger oss allting. Det är därför han säger:

”Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.”

Alltid

Varför har vi så svårt för att ständigt leva i lovprisning och tacksägelse av Gud?

Ett skäl är att vi så lätt delar in vårt liv i en världslig del och en andlig del. Det världsliga sysslar vi med mellan måndag och lördag. Det andliga sysslar vi med på söndag när vi går på gudstjänst. Då tackar vi Gud och sjunger lovsånger och gläds åt evangelium i Ord och sakrament, men Gud finns med oss och ger oss av sina gåvor mitt i vardagen. Utan honom öppnar vi inte våra ögon, andas, han ger oss mat och kläder, tack över huvudet och allt vad vi behöver till kropp och själ. Därför borde vi ” tacka Gud under alla livets förhållanden.” (1Tess. 5: 18) 

Vi borde tala Guds Ord till varandra hela veckan. När Gud gav sin lag sade han genom Moses:

”Ni skall lägga dessa mina ord på ert hjärta och ert sinne, och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna. Ni skall lära era barn dem genom att du talar om dem när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du stiger upp.” (5 Mos. 11:18, 19) 

Tack !

Vi ska inte bara ära Gud. Vi ska också tacka honom, precis som David tackar:

”Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.” (1 Krön 29: 12)

Vi ska alltid leva i lovprisning av Guds ära och tacksägelse för allt han gett och ger oss som aposteln säger:

”Tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre Jesu Kristi namn.” (Ef. 5: 20)

Om vi alltid levde i tacksägelse inför Gud så skulle vi gnälla mindre över våra egna bekymmer, de skulle bli så små i förhållande till allt det Gud gett oss. Vi skulle vara glada för att vi skulle veta att allt inte hänger på oss, utan på Guds godhet. Vi skulle vara mindre stolta och mer ödmjuka eftersom vi insåg att vi inte kan berömma oss själva av någonting, som aposteln säger:

”Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.” (2 Kor. 10: 17) 

Att ge Gud äran för vår frälsning

”Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. ” (Rom. 6: 23) 

Det eviga livet äger vi i hans korsdöd och hans uppståndelse. Vi var genom våra felsteg, missgärningar och synder skilda från Gud, men Gud straffade våra synder i hans kropp när han dog på korset i vårt ställe. I honom är vi frikända, vår skuld är betald.

I den stund vi tror på den gåva Gud skänkt oss i Kristus upptas vi till hans barn, genom dopet förenas vi med honom. Men även tron är en gåva som Gud ger.

Skriften säger:

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef. 2: 8, 9)

När vi tänker på att vi får vara Guds barn och komma till himlen så ska vi inte tänka på vad vi gjort eller inte gjort. Vi kan stämma in i Davids lovsång:

”Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är.”

David gav Gud äran, också vi ska ära Gud med våra liv, med våra böner, med våra sånger, med vår bekännelse. Att ära Gud är upphöja honom till den han är.

Gåvor

”David lovade HERREN inför hela församlingen. David sade:  «Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt.” (1Krön 29:10 - 11)

Tycker vi att vi känner igen orden i Davids lovprisning? Ja, det är sant. Det är nästan ordagrant hur vi ber när vi ber slutet på Fader Vår: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten, i evighet. Amen.” Nu kan jag berätta att denna sista snutten på Fader Vår troligen inte finns inte skrevs av Matteus i nya testamentet. Den finns i alla fall inte i de flesta av de äldsta handskrifterna. Men det gör ingenting. Vi kan ju be dem i alla fall, för de finns ju i Davids bön.

David lovprisar Gud för hans storhet och makt, inte sin egen, inte Salomos, inte ledarnas, inte folkets. Varför? Därför att allt vad som finns på jorden och i himlen tillhör Gud, som vi läser i Uppenbarelseboken:

"Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt."  ( Uppb. 4: 11)   

I versen efter dagens text säger David:

”Ty vad är väl jag, och vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand har vi gett det åt dig.” (1Krön. 29: 14)

Ändå hade folket arbetat och slitit, de hade gett och David hade gett, men att de gav var för att Gud gett dem glädje att ge. Det var frivilliga gåvor. Och bakom alla frivilliga gåvor, så står ett frivilligt hjärta, i det här fallet, hjärtan rörda av kärlek till Gud. Och vad de ägde visste de att de i sin tur fått av Gud.

Vi arbetar för bröd, men vi tackar Gud för vårt dagliga bröd. Gud är den som får allt att fungera. Han uppehåller världen, allt som finns. Och han agerar i den, han agerar genom oss och genom naturen. Han kan också agera direkt i sin allmakt.

Guds största gåva till mänskligheten är hans Son. Gud sände sin Son till vår värld för att genom honom skänka oss evigt liv.

”Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre. ” (Rom. 6: 23) 

Att tacka Gud för våra gåvor och vårt arbete

1 Krön. 29: 10-13

”David lovade HERREN inför hela församlingen. David sade:  «Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt. Rikedom och ära kommer från dig, du råder över allt, och i din hand är kraft och makt. Det står i din hand att göra vad som helst, stort och starkt. Så tackar vi dig nu, vår Gud, och lovar ditt härliga namn.”

Dagens text är hämtad från gamla testamentet. Vad var det största synliga beviset på Guds närvaro och gemenskapen mellan Gud och hans folk före under Mose tid?

Svar: Det var vad man kallade tabernaklet. Det vill säga det tält där Gud uppenbarade sig i molnskyn vid förbundsarken, och där man offrade till Gud. Man bar omkring på detta tabernakel i 40 år i öknen och när Josua tog över ledarskapet efter Moses så bar man detta tabernakel in i det utlovade landet över Jordan.

Under flera hundra år fanns sedan tabernaklet uppställt på olika ställen tills kung David förde det till Jerusalem. Jerusalem blev huvudstaden för Guds folk och där byggde kung David ett vackert palats åt sig själv. Men nu ville David bygga också ett hus åt Gud. Han säger till Israels folk:

”Hör mig, mina bröder och mitt folk. Jag hade själv i sinnet att bygga ett hus till viloplats för HERRENS förbundsark och för vår Guds fotapall, och jag skaffade förråd till byggnadsverket. Men Gud sade till mig: Du skall inte bygga ett hus åt mitt namn, ty du är en stridsman och har utgjutit blod.” (1Krön. 28:2, 3)

Istället skulle Davids son Salomo som efterträdde David bygga templet. David accepterade Guds vilja, men började genast en insamling för att skaffa medel och byggnadsmaterial till templet, så att allt skulle vara förberett för sonens tempelbygge. Han kallade samma alla huvudmän för Israels tolv stammar och alla arméns befälhavare och började samla in virke, guld, silver, järn och ädelstenar.

Det var många som gav gåvor. Vi läser:

”Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta bar de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN. Också kung David gladde sig mycket. ” (1Krön. 29: 9)

Det var ett stort projekt att få ihop resurser till templet, kung David säger:

”Min son Salomo, den ende som Gud har utvalt, är ung och vek och arbetet är stort, ty detta palats är inte för en människa utan för HERREN Gud.” (1Krön. 29: 1)

David inte bara samlade in gåvor av folket. Han säger:

”Eftersom jag har min Guds hus kärt, ger jag också vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt vad jag förut har skaffat till det heliga huset.” (1Krön. 29: 3)

Det är i detta sammanhang mitt uppe i arbetet med att föra gåvor och material till tempelbygget som dagens text finns. Men vad är dagens text?

Är det ett tacktal till David eller en eloge till folket som slet för att få råd med templet? Nej, mitt i allt tal om organisation, arbete, släkter och gåvor så kommer en lovprisning av Gud.

”David lovade HERREN inför hela församlingen. David sade:  «Lovad vare du, HERRE, vår fader Israels Gud, från evighet till evighet! Dig, HERRE, tillhör storhet och makt, härlighet och glans och majestät, ja, allt vad i himlen och på jorden är. Ditt, o HERRE, är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt.” (1Krön 29:10 - 11)

Inget annat än

Det finns en liten skara fattiga syndare som här i livet finner att inget annat än Jesus allena, Hans Ord och löften, är det som skänker sann frid i samvetet, sann tröst, sann lindring för det oroliga hjärtat.

Dessa kanske säger, med sångaren:

”Min redliga bättring, mitt nit och min tro, Min ånger, min bön och min lydnad, Se där, vari hjärtat försökte få ro, Se där, var jag sökte min prydnad! Men aldrig den lydnaden provet dock höll, Och sten efter sten från den byggnaden föll; Den blev ingen stege till himlen.Och under allt detta stod Jesus så huld Och ropade till mig så trägen: Se, jag har betalt din omätliga skuld, Jag ensam, jag ensam är vägen! Jag, jag har förvärvat och återlöst dig, Säg, vill du ej låta dig nöja med mig, Den nya, den levande vägen?”

Kristus säger om dem vars hus höll inför den sista anstormningen: ”men det föll inte, eftersom det var grundat på klippan.” Han kunde inte säga om de som byggt på sand att de hade grundat sitt hus på sanden. Sand är ingen grund. Man kan inte grunda på något som inte är en grund. Fråga vilken husbyggare som helst vad en grund är.

Tänk så tragiskt att människor bygger liv i den här världen utan att grunda på klippan, Kristus och hans Ord.

Låt oss ta fram Kristi ord, våra biblar och själva bygga våra liv på Kristi Ord. Låt oss också gå ut till människor i vår omgivning och ge dem Kristi Ord. Guds Lag oroar människor, då man inser att huset inte är hållbart i längden, hur soligt och lojt det än verkar just nu. Och Guds evangelium visar att det enda fasta, det enda som består är Kristi ord och löfte, allt han sagt om vår frälsning, orden om Kristi kors som innebär förlåtelse och nåd från Gud.