Den trånga porten

"'Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många, säger jag er, skall försöka komma in men inte kunna det.' (Luk 13:24).

Varför skall de inte kunna ta sig in? Därför att de inte vet vilken den trånga porten är. Det är tron som är den trånga porten. Den gör

människan liten, så helt till intet, att hon får ge upp alla sina egna
verk och börja lita bara på Guds nåd. Men de helgon som har Kains sinne, menar att den trånga porten är goda gärningar. Därför blir de aldrig heller små i egna ögon och tvivlar inte heller på att de skall kunna få en hel del till stånd med sina egna gärningar. Tvärtom samlar de sina förtjänster i stora säckar som de hänger omkring sig för att på det sättet försöka tränga sig igenom porten. Och de har samma möjlighet att komma igenom som kamelen har när den med sin stora puckel skall försöka tränga sig igenom nålsögat."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Trons gärningar

"Tron är ingenting annat än sanning i hjärtat, det vill säga, att hjärtat inte tänker eller tror annat om Gud, än man i sanning (efter Hans ord) skall tänka och tro om Honom. I vår tid talar många svärmeandar om tron på Kristus, liksom sofisterna (d.v.s. de förnuftskloka) brukade tala om den och hade sina drömmar, som om tron endast vore en tanke, som satt fast i hjärtat, men Kristus vore mer än tusen mil borta ifrån oss. Detta är en fördärvlig villfarelse. För när tron är rätt, har den inget annat för ögonen och ser inte åt annat håll än på Kristus och tvivlar inte på

att Han är närvarande hos oss. Ty Kristus sitter förvisso inte sysslolös och innestängd där uppe i himmelen, utan Han är på det allra närmaste närvarande hos oss, såsom Han själv har lovat (Matt 23:20), verkar och lever i oss, såsom aposteln Paulus har sagt: 'Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig' (Gal 2:20). Och 'ni ... har blivit iklädda Kristus' (Gal 3:27).

Därför är tron ett stadigt och oavbrutet skådande på Kristus och inte riktad på något annat än Honom allena, som har borttagit synden och döden och framburit rättfärdighet, evigt liv och salighet.

Därför skall tron i teologin alltid vara gärningarnas gudomliga natur, så att tron blir ett med gärningarna, liksom gudom och mandom är en person i Kristus.

Genom tron gör man goda gärningar. Och genom goda gärningar blir tron synlig och märkbar, ja, så att man kan ta på den..."

(M. Luther. Ur "Trösteord i livets strid").

Om du fallit, stå upp på nytt!

"'Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga

människor i mildhet upprätta en sådan.' (Gal 6:1).

Kristi rike är ett trons rike. Där utför Kristus varje dag sitt verk. Han kämpar mot synden och döden tills riket når sin fullbordan. Men om det skulle hända att någon av hans stridsmän råkade i fiendens hand så är han själv nära och visar sin Andes makt, besegrar synden, upprättar den som fallit och säger: `Stå upp, broder [eller syster], det är ingen fara, men skynda framåt, för du måste tränga dig igenom'. När du fallit, se då till att du inte bli liggande. Så länge vi lever här faller vi, men det gäller att alltid stå upp igen."

(M. Luther. Ur "Andlig skattkammare").

Att lära känna Gud

"'Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen.' (2 Joh 9).

Om Kristi lidande fått utföra sitt verk i dig så att du gripits av fruktan och bävan, skall du betrakta det från en annan sida. Se på hans hjärta. Det är fyllt av kärlek till dig. Se hur det tvingar honom att bära dina synders tunga börda. Då griper han ditt hjärta och styrker din tro och förtröstan.

Genom Kristi hjärta skall du också finna vägen till Guds hjärta. Se, Kristus hade ju inte kunnat bevisa dig en sådan kärlek om inte Fadern i sin eviga kärlek hade velat det. Han har i sin kärlek till dig varit lydig mot sin Fader i himmelen. På det sättet får du lära känna din himmelske Faders hjärtelag. Du får, som Kristus säger, bli dragen till Fadern genom Sonen.

Att lära känna Gud är således inte detsamma som att fatta honom i hans väldighet och vishet - vilka är förskräckande - utan att möta honom i hans godhet och kärlek. Bara på det sättet kan tron och förtröstan bevaras och blir människan på det rätta sättet född på nytt."

(M. Luther. Ur "Andlig Skattkammare").

Inför döden

"En rätt kristen borde inte frukta döden utan snarare av hela sitt hjärta längta efter den. För så länge vi lever i denna jämmerdal har vi föga ro och vila. Vi plågas än av den ena, än av den andra olyckan. Till detta kommer att världen hatar oss och förföljer oss på det gruvligaste. Dessutom anfäktas vi av vår egen syndiga natur. Inte heller låter djävulen oss vara i fred. Han visar oss på våra synder, förstorar dem och ingjuter giftiga och onda tankar, så att vi blir bedrövade och svårmodiga, fruktar för döden och Guds dom. Och detta elände blir vi inte heller kvitt så länge vi lever. Men på den dagen skall allt detta ta slut och vi blir frälsta från allt ont. Därför kallar också Skriften denna dag för vår förlossnings dag och liknande. Och då behöver vi ju inte frukta utan får till och med glädja oss åt
den saliga och jublande dag, då Jesus Kristus, vår Herre, skall komma åter och uppenbara sig."

(M. Luther. WA 17 I. 220:35-221:24).

Skapa i mig Gud ett rent hjärta

'Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.' (Ps 51:12).

David säger inte att hjärtat skall skapas rent på en gång, utan det skall fortgå. Du har börjat verket i mig, stärk och fullborda det genom din barmhärtighet. Man får nämligen inte tro, att David här talar om köttets yttre utan om hjärtats andliga renhet. Ty sådan orenhet som avund, hat, mord, vrede osv., av vilken hjärtat kan befläckas, fördömer även det mänskliga förnuftet.

Här ber han, att Gud måtte rena honom från hjärtats andliga orenhet, om vilken förnuftet ingenting vet. Han ber att han måtte bli rengjord från alla orätta och falska tankar om Gud samt att han skulle få lära, att Gud är nådig och barmhärtig. Ty då hjärtat föreställer sig en vredgad Gud, så tänker vi oss snart Gud annorlunda, än han till sin natur och väsende är. Vi försöker då antagligen försona Gud, vilket är förbjudet, eller också faller vi i förtvivlan.

För att undgå all sådan villfarelse ber David här Gud om ett rent hjärta, som rätt känner Gud och älskar honom såsom en frälsare, som vill förlossa ifrån alla synder, döden och all olycka."

(M. Luther. Ur "Resekost").

Guds goda vilja

"'Gud vill att alla människor skall bli frälsta och lära känna sanningen' (1 Tim 2:4).

Därför ger han som ett tecken härpå: den heliga Skrift till att läsas, Ordet till att förkunnas och höras, herrar och furstar till att hålla fred, far och mor till att fostra barnen, himmel och jord till näring jämte allt vad de bär och förmår. Däremot vill djävulen inte att en enda människa skall leva eller ha frid. Och därför ger han som tecken: den heliga Skrift föraktas, Ordet blir inte hört och trott, furstarna är oense, far och mor fostrar inte barnen, himmel och jord missbrukas mot Gud och människor."

(M. Luther. WA 48. 212:3-18).