Sök bekräftelsen i Guds Ord, snarare än i känslor och upplevelser

Måste man inte höra Gud röst i mystiska uppenbarelser, i drömmar och syner, måste man inte gå upp till Sinai berg för att höra Guds stämma i åska och blixtar? 

Idag vill människor lyssna efter röster och signaler, genom att lyssna inåt, man vill tolka olika känslor och händelser som Guds tecken och ledning, för att man ska veta vad man ska göra.

Gud hade lovat Israels folk landet, om de var lydiga hans bud. Folket hade alltid valt den svåra vägen istället för den enkla. De hade trots allt knallat runt i öknen mellan Egypten och Israel i 40 år, trots att man kan vandra däremellan på någon vecka.

Var då Guds bud något mystiskt och avlägset? Gud svarar genom profeten Moses:

”det bud som jag i dag ger dig är inte för svårt för dig och det är inte långt borta. Det är inte i himlen, så att du behöver säga: "Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" Ordet är inte heller på andra sidan havet, så att du behöver säga: "Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kan följa det?" Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det.” ( 5 Mos 30: 11-14)

Guds uppenbarelse och Guds ledning, fanns där redan hos dem. Det fanns i deras hjärtan. De hade fått höra hans undervisning av präster och leviter.

Gud hade sagt om Levi söner:

”de tog vara på ditt ord, och ditt förbund höll de. De skall lära Jakob dina förordningar och Israel din lag.” (5 Mos 33: 9-10)

Malaki skriver:

”prästens läppar skall bevara kunskap, och undervisning skall man hämta från hans mun. Han är en budbärare från HERREN Sebaot.” (Mal 2: 7)

Därför var budet inte långt borta. Det var inte oåtkomligt i himlen, så att man måste hämta ner det, eller be något proffs att hämta ner det. De hade Guds eget Ord memorerat i sina hjärtan. I sin mun, Guds profetrulle. Ja, mycket nära, säger Guds profet Moses.

Hur Gud är nära, när man inte känner eller ser hans närvaro

Att kräva under kan vara att pröva eller fresta Gud, precis som folket gjorde vid Massa eller Meriba och som Satan gjorde med Jesus.

Ändå är Gud undrens Gud. I slutet av 5 Mosebok befinner sig profeten Moses i slutet av sitt liv. Han hade lett Guds folk genom öknen. Under en hel generations levnad hade de vandrat. De flesta av de som lämnat Egypten genom plågorna över Faraos land och genom det öppnade röda havet, hade fått lägga ner vandringsstaven under den 40:åriga vandringen genom öknen. Nu befann de sig på gränsen till det utlovade nya landet. Moses skulle precis lämna över ledarskapet till Josua. Guds nästa profet.

Gud hade visat sig närvarande i vandringen i öknen genom molnstoden om dagen och eldstoden om natten, när han ledde dem. De hade bespisats med manna från himlen och vatten ur klippan. Nu när de gick in i det förlovade landet, så upplevde de inte sådana fantastiska under. Nej, ingen av profeterna efter Moses kringgärdades av under på samma sätt som under Mose tid. Elia glimtar till, men det är ungefär 600 år senare.

Men Gud hade inte på något sätt glömt dem eller övergett dem. Även fast de inte på samma sätt såg Hans närvaro för sina ögon synbart, så var han med dem.

Moses påminner dem om att de skulle gå in i det utlovade landet, som Gud lovat hans fäder för över fem hundra år sedan. Här skulle de bosätta sig, leva och ha sitt hemland. 

 

Hur ska skulle folket kunna vara säkra på Guds beskydd och välsignelse nu? Svaret låg i att de lyssnade till ”hans bud och stadgar som är skrivna i denna lagbok, och vänder om till HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ. ” ( 5 Mos 30: 10)

Gud är lika närvarande som hans Ord är närvarande, när det talades genom profeten, när det höglästes ur skriftrullarna av leviterna och prästerna, när de upprepades av husfadern och memorerades av barnen. Moses skulle nedteckna Guds Ord ord i Lagrullen, Torah, som folket hela tiden skulle bära med sig. Gud är oss lika nära som vår Bibel,  löftena i evangeliet gör Gud närvarande, när han säger: Jag förlåter för Kristi skull.

Kan man kräva underverk av Gud?

Jesus hade sagt till Thomas:

”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20: 29)

Det är alltså en större kristendom. Att tro utan att se. Petrus skriver:

”Gläd er därför, om ni nu en kort tid måste utstå prövningar av olika slag. Äktheten i er tro är långt värdefullare än guld som är förgängligt, fastän det håller provet i eld, och den tron skall visa sig bli till lov, pris och ära, när Jesus Kristus uppenbarar sig. Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje” (1 Pet 1: 6-8)

När Israels folk kräver underverk av Gud genom hans tjänare Moses, att Gud skulle ge de vatten ur klippan, så säger Moses till folket:

”Varför sätter ni HERREN på prov?" (2 Mos 17: 2)

”Och [Moses] gav platsen namnet Massa och Meriba, eftersom Israels barn hade klagat och satt HERREN på prov och sagt: "Är HERREN ibland oss eller inte?" (2 Mos 17: 7)

Att sätta på prov är samma ord på grekiska som fresta. När Satan försöker övertala Jesus att kasta sig utför tempelmuren för att änglarna skulle ta emot honom, ett underverk som borde bevisa för alla att Jesus är Guds Son, då svarar Jesus genom att citera Moseböckernas beskrivning av händelsen vid Massa. Gud säger genom Moses:

”Ni skall inte fresta HERREN, er Gud, så som ni frestade honom i Massa.” ( 5 Mos 6: 16)

Att kräva under kan vara att pröva eller fresta Gud, precis som folket gjorde vid Massa eller Meriba och som Satan gjorde med Jesus.

Är jakten på yttre andliga sinnesupplevelser ett tecken på större eller mer "levande" kristendom?

Vart ska vi fara för att uppleva mer av Gud? Den romerska katolska kyrkan menar att vissa platser där heliga män är begravda, eller där jungfrun Maria uppenbarat sig är särskilt heliga. Man vallfärdar till Lourdes, Rom och Santiago di Compostela. 1992 fick den syrisk-ortodoxa flickan Samira i Södertälje uppmärksamhet. Det sades att

Jesus uppenbarat sig för henne på balkongen och att det kom helande olja ur hennes händer. 45 000 personer vallfärdade från Sverige, USA, Österrike och Tyskland till lägenheten i Södertälje för att få del av hennes välsignelse. Vem har inte hört talas om den danske helandepredikanten Jens Garnfeldt? Han blev känd i Sverige genom kanal 10 som sänder från Älmhult, där han haft mötesserier, med handpåläggning där folk faller till marken. Tusentals nyfikna svenskar har besökt hans möten.

Vad är det som gör att folk dras till sådana här evenemang. Är det inte att man vill ha en bekräftelse för sin tro, som när fariseerna bad Jesus om ett tecken från himlen. Jag tror många kristna tänker att det vore häftigt att inte bara sitta med sin Bibel, utan att också få känna och uppleva, att se och erfara. ”Då vet vi att Gud är med oss. Då vet vi att vi är rätt ute”.

Helt klart är det så att Bibelns Gud är en Gud som interagerar med människan. Gud är en Gud som blandar sig i människors liv. Det är inte så att Gud bara skapat världen och sedan dragit sig undan.

Gud är väldigt engagerad i Adams liv, han samtalar med honom när det gäller hans arbetsuppgifter och hans sociala situation, d.v.s. han ger honom uppgiften att bruka Edens lustgård och när Adam kände sig ensam skapar han kvinnan åt honom. När människan trasslade till det för sig talade Gud till Noa och befallde honom att bygga arken. Han skapade ett folk genom Abraham, Isak och Jakob och gav Abraham ett land, Kaanans land. När det blev dåligt med mat och vatten under Jakobs tid, så såg han till att Jakob med söner fick komma till Egypten.

Gud ingriper och talar till sina patriarker och profeter. Men vi ska inte tro att han talar till dem hela tiden. Josef hade ingen aning om hur det skulle lösa sig under alla år han satt i fängelse. Det gick 40 år från det att Moses flydde från farao till Midjan till den dag han blev kallad av Gud att föra ut folket ur öknen. Innan dess har han inga instruktioner om vad som skulle hända. Det var inte så att folk i allmänhet sprang runt och småpratade med Gud och fick detaljinstruktioner om sin vardag. Ibland upplevde till och med profeterna att Gud var tyst. Profeten David skriver:

”Hur länge, HERRE, skall du alldeles glömma mig? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig?” (Ps 13: 2)

När man inte ser, hör och upplever på ett väldigt påtagligt sätt kan man få för sig att Gud alldeles övergett oss. Det är många människors största rädsla. Det var därför Thomas sade:

”Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro." (Joh 20: 25)

Det är en av orsakerna till att sådana skaror dras till sammanhang som lockar med fantastiska upplevelser och erfarenheter.

Men Jesus hade sagt till Thomas:

”Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser." (Joh 20: 29)

Det är alltså en större kristendom. Att tro utan att se.

Finns fariseernas och sadduceernas lära idag?

Det som förenade både ”fariseernas och sadduceernas lära” var deras tro både att alla människor hade en inneboende godhet och av naturen en fri vilja.

All detta är i högsta grad aktuellt idag. När den romerska kyrkan säger att man vid sidan av bibelordet får ha läror om Marias obefläckade avlelse och hennes himmelsfärd, om påvens ofelbarhet och auktoritet, om att nattvarden är ett oblodigt offer av Gud som människan frambär, att skärselden är ett förstadium till himlen, att munkar och präster ska leva i celibat och att man kan be om Marias och helgonens förböner, då är det fariseenas surdeg. Om man säger att brödet i nattvarden är är främst en symbol så säger man mer än vad Skriften säger. Något sådant står ju inte i texten. Där står bara att Jesus säger att brödet han ger i nattvarden är hans kropp och vinet hans blod. När man säger att dopet är en lydnadshandling, ett sätt att visa att man blivit kristen, så säger man mer än Skriften säger. Det står helt enkelt ingenstans. Många kristna samfund och kyrkor är inte nöjda med bibeltexten, utan vill komplettera den med mänskliga tankar, som inte stämmer med Bibeln. Det är fariseernas surdeg. Det är att säga mer än vad texterna säger. Det är att lägga något till Guds Ord.

Sadduccerna var motsvarigheten till dagens liberalteologer. De erkände inte hela Skriften som normerande. Man ville dra ifrån. På samma sätt gör liberalteologerna idag när de plockar ut kärleksbudet, och talet om människors värde, men underkänner andra texter, t.ex. vad Bibeln lär om förhållandet mellan man och kvinna, om äktenskapet, om skapelsen på sex dagar, om att Jesus gjorde underverk, och om att han dog och uppstod för våra frälsning osv. Det är sadducceernas surdeg.

Vi sade att det som förenade fariseerna och sadduccerna var deras tro både att alla människor hade en inneboende godhet och av naturen en fri vilja. Det är också en lära idag som förenar den romersk-katolska kyrkan med de flesta väckelsekristna. Det är därför inte alls underligt att Ulf Ekman och flera andra synergister konverterat till Rom. Rom menar att människan samverkar med ingjutna nådekrafter för att tillkämpa sig frälsningen. 

På samma sätt kan en väckelsekristen predikant appellera till oomvända människors ”fria vilja” och säga: ”det hänger på dig att bli frälst. Om du tar ett viljebeslut idag, så kan du bli frälst.” Men Bibeln beskriver den oomvända människan som andligt död. Jesus säger därför: ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern som har sänt mig drar honom” (Joh 6: 44) Frälsningen handlar om Jesu verk på korset att han dött för syndare och uppstått till vår rättfärdiggörelse. Att han han offrats för vår skull. Frälsningen överräcker Gud genom evangeliet och genom dopet. Den tro som tar emot frälsningen skapar Gud genom sin Ande.

Om vi nu genomskådat den falska läran i dessa hänseenden så är det kanske lätt att man slår sig till ro. Ja, man kanske t.o.m. slår sig för bröstet för att man inte är som dessa andra.

Men Jesus säger orden ”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!" till sina egna lärjungar. Det är alltså vi som ska akta oss, se upp. Och vi ska inte bara se upp för de stora avvikelserna. De redan genomsyrade bröden. Vi ska se upp för den lilla surdegsbiten. Falsk lära uppträder också som väldigt små avvikelser. Men det som kännetecknar surdeg är, som vi sade tidigare, att den sprider sig. Det börjar med en liten avvikelse, och det slutar med ett stort avfall.

Aposteln säger: ”Lite surdeg syrar hela degen.” (Gal 5: 9) Vi ska inte tro att ”fariseernas och sadduceernas lära” inte skulle kunna slå rot också i våra sammanhang, om den inte redan gjort det.

Det kan t.ex. ske om man precis som fariseerna säger mer än vad Skriften säger. Det kan ske ganska oskyldigt. Man plockar ut några texter i Bibeln, skapar en princip, och sen försöker man skapa en hel massa tillämpningar utifrån den principen, som visserligen stämmer med principen, men som inte kan hänföras till särskilda bibeltexter.

Hur goda intentioner man än har, så säger man nu en hela massa saker som man inte kan motivera med Skriften, utan bara med en princip, och risken är att principen till slut blir heligare än bibeltexten. Eller om man spelar ut en princip mot en annan, så att den andre nästan helt förlorar betydelse. Tidigare kände vi bara igen detta resonemang från liberala präster från folkkyrkan som t.ex Ludvig Jönsson som sade att Gud är kärlek och allt som sker av kärlek är Gud, alltså är homosexualitet från Gud. Men det har märkts också en tendens från våra sammanhang, att man till exempel inte fullt ut skulle praktisera vår lära om kyrkogemenskap, om det inte kunde bedömas som kärleksfullt. En annan sak som tidigare bara sades från liberalt håll var att man kan vara farisé om man höll för hårt på bibelordet. Hör och häpna har den här helt felaktiga slutsatsen också dykt upp i våra sammanhang. Vi har idag lärt oss att fariseerna inte alls var bibeltrogna, utan sade mer än vad Skriften säger. Ja, de satte sina egna idéer över Skriften. ”Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull.” (Matt 15: 6)

Nu hoppas jag att vi gjort upp med den surdegen. Men Jesu varning står kvar, så att vi alltid ska vara vakande och beredda:

”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!"

Aposteln skriver:

”Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat.Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg.” (1 Kor 5: 7-8)

Det finns både en negativ och positiv sida av kampen för sann kristendom. 

Den ena är att kämpa mot den falska läran och synden, den andra är att hålla högtid med sanningens och renhetens osyrade deg, det betyder: ”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan.” (Kol 3: 16). 

Det betyder att ivrigt delta vid församlingens gudstjänster. Det betyder att ta del av evangelium i Ord och sakrament. 

Men framförallt, att påminna varandra om att ” vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat”, d.v.s. att tala och uppmuntra varandra med det glada budskapet om att Guds Sons blod renar från synd, att Gud förlåter oss för Kristi skull. Denna nåd och förlåtelse är det som håller oss nära Gud och gör oss fasta i tron.

Sadduceernas lära

”När lärjungarna kom över till andra sidan sjön, märkte de att de hade glömt att ta med bröd. Jesus sade till dem: "Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!" De sade till varandra: "Varför har vi inte tagit bröd med oss?" Jesus märkte det och sade: "Varför samtalar ni med varandra om att ni inte har bröd? Så lite tro ni har! Förstår ni ännu ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick? Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick? Hur kunde ni tro att jag talade till er om bröd? Jag sade ju att ni skulle akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg." Då förstod de att han inte hade talat om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och sadduceernas lära.” (Matt 16: 5-12)

Sadducceerna uppstod vid ungefär andra århundradet före Kristus och uppkallade sig efter prästen Sadok från gamla testamentet, men har ingen annan anknytning till honom mer än till namnet. Kanske för

att många av dem var av prästerlig släkt. Andra hörde till överklassen i landet. Sadduccerna var därför knutna till templet. 

Till skillnad från fariseerna ville man inte avskärma sig från grekerna, utan trodde på ett samarbete, och en samexistens, där man kunde behålla sin judiska identitet och samtidigt leva i den grekisk-romerska kulturen. Man ville alltså samarbeta med den romerska administrationen för att stärka sin makt. Problemet med sadduccernas lära var att inte att man som fariseerna lade till en hela massa egna traditioner, utan att man drog ifrån. Sadduccerna erkände bara de fem moseböckerna, och förnekade både änglar, själens existens, uppståndelsen och domen.

Har då Jesu varningar för ”fariseernas och sadduceernas lära” någon aktualitet idag, eller handlar det bara om historiska rörelser. Svaret är att ”fariseernas och sadduceernas lära” är lika levande idag som för 2000 år sedan, om man sammanfattar de grundläggande problemen med dessa rörelser: fariseerna lade något till bibelordet och sadducceerna drog ifrån något från bibelordet. Alla avvikelser från sann kristendom faller inom dessa två kategorier. Antingen drar man något ifrån bibelordet, eller så lägger man till, medan sann kristendom talar om Skriften allena som grunden för läran.

Aposteln skriver:

”Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger” (1 Kor 4: 6)

Fariseernas lära

”När lärjungarna kom över till andra sidan sjön, märkte de att de hade glömt att ta med bröd. Jesus sade till dem: "Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!" De sade till varandra: "Varför har vi inte tagit bröd med oss?" Jesus märkte det och sade: "Varför samtalar ni med varandra om att ni inte har bröd? Så lite tro ni har! Förstår ni ännu ingenting? Kommer ni inte ihåg de fem bröden till de fem tusen och hur många korgar ni fick? Eller de sju bröden till de fyra tusen och hur många korgar ni fick? Hur kunde ni tro att jag talade till er om bröd? Jag sade ju att ni skulle akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg." Då förstod de att han inte hade talat om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och sadduceernas lära.” (Matt 16: 5-12)

Jesus talar alltså till dem om en andlig verklighet som hade jordiska paralleller. Det finns inget ont med surdeg. Surdeg är en en deg som innehåller levande jäst och mjölksyrabakterier och som används som jäsämne i nyberedd deg vid bakning av bröd. Utöver surdegens jäsningsförmåga ger den bröd längre hållbarhet, bredare smak och bättre struktur.

När Jesus talar om surdegen så använder han en del av dess egenskaper för att tala om en av den falska lärans egenskaper. Osyrat bröd är osyrat bröd, så länge man inte gör något med den. Men om man tillför en liten bit surdeg till bröddegen, så övertar det surdegens egenskaper. Brödet blir genomsyrat av den lilla surdegen. Det bir ett surdegsbröd.

De förstod att han talade om ”fariseernas och sadduceernas lära”. I verserna före dagens text hade Jesus samtalat med några fariseer. Nu varnas de för att ta in deras och sadduceernas lära, så att de genomsyras av den, påverkas av den.

Vad var då ”fariseernas och sadduceernas lära”?

Fariseerna eller som de också kallades: ”de avsöndrade” eller ”de avskilda” uppkom under de tredje århundradet före Kristus som en helgelserörelse med politiska ambitioner. Under mackabeertiden hade grekiskt tänkande och kultur kommit att påverka judarna. Fariseismen var från början en reaktion för att föra tillbaka judarna till Mose lag. Dessa människor hade en stark tro på Gud och Hans Ord, de betonade renhet och lydnad för Guds vilja. Problemet med fariseerna i deras möten med Jesus var att de i sin iver att skydda folket mot brott mot Guds lag skapade egna traditioner. Man förde en muntlig tradition om vad man skulle göra och inte göra. Och ibland kunde dessa principer bli viktigare än t.ex. kärleksbudet och till och med komma i strid med bibelordet.

Jesus sade till dem:

”Ni upphäver Guds ord för era stadgars skull.” (Matt 15: 6)

Så blir det nästan alltid när man säger mer än vad Bibeln säger, till slut blir principerna viktigare än bibeltexten.

En annan sak med fariseerna var deras människosyn. Man trodde på människan och hennes förmåga. Man trodde att alla människor hade en god och en ond böjelse i sig. Och därför blev laglydnaden inte ett problem, utan en möjlighet. Men om man kan lyda lagen, så blir inte frälsningen helt och hållet av Guds nåd, utan den blir ett samarbete mellan Gud och människa, och risken är att man även här tappar bort hjärtat. Att det är Gud som är Frälsare, inte Gud plus människan.

Jesus förklarade för fariseen Nikodemus att människan är alltigenom syndig: ”det som är fött av köttet är kött”. Och när fariseisk påverkade lärjungar i Johannes 8 förklarar för Jesus:

”Vi är Abrahams barn och har aldrig varit slavar under någon. Hur kan du säga att vi skall bli fria?" (Joh 8: 33)

så svarar Jesus:

”Amen, amen säger jag er: Var och en som gör synd är syndens slav.” (Joh 8: 34)

Men vi ska också veta att han innan dess hade gett dem evangelium med orden:

”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria." (Joh 8, 31-32) 

Till Nikodemus sade Jesus:

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” (Joh 3: 16)