Hur Kristus vill att kristna ska på medmänniskan i evangelisation

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Joh. 3:16, 17)

Vad  är evangelisation? Låt oss börja med att se på ordet ”skörd”.

Hur ser vi på icke-kristna människor runtomkring oss; på våra arbetsplatser, på stan, bland vänner och bekanta, i skolan, på bussen?

Ser vi dem som människor som oss själva, som bara har en annan åsikt, ser vi dem som folk som har en annan sanning, ser vi dem som förtappade själar som håller på att gå förlorade för evigt, tycker vi synd om dem och önskar att de kom på bättre tankar.

Kristus vill idag att vi ska dem som han ser dem: en skörd. En skörd är något som vajar på fälten och bara väntar på skördemännen, på dig och mig, att komma ut och föra in i ladan. En skörd är en möjlighet, en skörd är något ännu inte förverkligat, en skörd lyser hopp, en skörd vittnar om var Gud vill ha människor: hos sig. Ser vi på människor så? Eller är vi så förmätna att vi tror att vi tror att vi är den enda skörd Gud ville ha? Ser vi folk som ogräs, som grus och sten? Kristus ser dem inte så.

”han sade till sina lärjungar: "Skörden är stor”.

Låt oss se på människor med Kristi ögon. Människor runtomkring oss, på våra arbetsplatser, på stan, bland vänner och bekanta, i skolan, på bussen är en skörd.

Varför Kristus sänder ut arbetare till skörden

”Och han sade till sina lärjungar: "Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd." Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. Detta är namnen på de tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas, vidare Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes, Filippus och Bartolomeus, Thomas och Matteus, publikanen, Jakob, Alfeus son, och Taddeus,  Simon ivraren och Judas Iskariot, han som skulle förråda honom. Dessa tolv sände Jesus ut, och han befallde dem: "Gå inte in på hedningarnas område eller in i någon samaritisk stad. Gå i stället till de förlorade fåren av Israels hus. Och där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här.” (Matteus 9: 37-10: 7)

Texten har två delar. I den första delen ser Kristus ett behov, skörden är stor, det behövs skördemän och i den andra delen sänder han ut sina lärjungar att skörda i Israel.

Situationen är unik. Jesus sänder bara ut de tolv och han sänder dem inte ut i världen, utan bara till judarna som bodde

i Israel. Han säger till och med: ”Gå inte in på hedningarnas område eller in i någon samaritisk stad.” och han utrustar dem med särskilda andekrafter så att de kunde ” driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor”. Evangeliet skulle först predikas för det folk som Gud hade utvalt från Abrahams, Isaks och Jakobs släkt. Det var inte förrän efter sin uppståndelse som Kristus sänder lärjungarna ut att predika i hela världen.

Även om texten i sin helhet är begränsad och handlar om lärjungarnas uppdrag till ett särskilt folk, så finns det många lärdomar för oss idag.

"Skörden är stor, men arbetarna är få.”

Skörden är stor. Är det någon bland oss som vill ifrågasätta detta? Gud liknar i den heliga Skrift arbetet med att föra människor till Gud vid ett skördearbete. Det är såningsmän, och det är skördemän som bringar in själar till Guds eviga rike. Att säga att skörden är stor, är att visa Guds hjärta till människor. Det är så han ser på människor. De finns där ute men han vill gärna föra dem till sig.

Människan är skild från Gud. Hon är inte i Guds lada, i Guds rike. Men Gud vill föra dem till sig. Det var därför han sände sin Son till vår värld. Det var därför han lät sig födas genom jungfrun Maria och offras på ett kors.

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Joh. 3:16, 17)

Vi syndar t.o.m. i våra goda gärningar och måste därför alltid leva av förlåtelsen

De sydtyska romersk-katolska furstarna drog sig inte för att dra ut i krig och mörda och plundra i de nordtyska lutherska furstendömena under reformationstiden. Men trosvisst sjöng Luther ändå:

"Och tar de från oss hem, barn, maka, liv och lem, Alltsammans kan de få, De vinna ej därpå, Guds rike vi behåller" (Luthersk Psalmbok 926:4)

Gud är inte skyldig människan något, och allt det vi ger honom är gåvor av hans hand, men inte desto mindre belönar Gud oss på ett överflödande sätt. Han mäter ut lönen efter vår trohet vår lydnad.

Kristus sade t.o.m. till sina lärjungar: "Den som räcker er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus - amen säger jag er: Han skall inte gå miste om sin lön." (Mark.9:41) 

T.o.m. en bägare vatten åt Kristi tjänare är en dyrbar tjänst inför Gud. Paulus säger till församlingen i Korint:

"var och en skall få sin lön efter sitt arbete." (1Kor.3:8)

Luther skriver:

"Precis som det är en skillnad i gåvor som vi nu har, en arbetar hårdare och lider mer än den andre, så kommer det i det framtida livet att bli uppenbart; hela världen kommer att se vad var och en har uträttat och den som har åstadkommit mer kommer att få en större härlighet till glädje för hela den himmelska härskaran" (St.L. VII:666ff.)

Det är därför Gud uppmanar oss genom aposteln Paulus:

"spring så att ni vinner [priset]" ( 1Kor.9:24)

Paulus ger sig själv som exempel:

"Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra. " (1Kor.9:26,27)

Men för att ingen skall bli självgod och högmodig i sin egen helgelse, så vill jag  påminna om att det är fråga om en nådalön och ingen rättighet, och att våra gärningar inte har

något värde överhuvudtaget när det gäller huruvida vi blir frälsta, huruvida vi får tro oss vara rättfärdiga inför Gud. I allt, även när Gud kröner de troendes lydnad, så är det nåden och nåden allena, som gäller.

Inte ens våra goda gärningar är utan synd. Vi syndar t.o.m. i våra goda gärningar, säger Luther. Och med det menar han att det inte finns en god gärning som vi utför som är fullkomligt ren inför Gud; om vi ser på handlingen, om vi ser på motivet och om vi ser på vårt sinnelag.

När profeten Jesaja  i det 64:e kapitlet och den femte versen talar om vår smutsiga klädsel så talar han inte om våra synder. Nej, han säger:

 "alla våra rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel." (Jes.64:5)

Alltså t.o.m. våra goda gärningar är befläckade med synd. Varför? Därför att våra hjärtan inte är fullkomligt rena och kommer inte i den här världen bli fullkomligt rena på grund av vårt kött.

Vi kan ta ett exempel. Nisse hjälper sin medbroder i församlingen med att laga sin moped. Det var en god gärning, han gjorde det i kärlek för att brodern var en Kristi vän, och nu kan den brodern åka till skolan och gudstjänsterna med sin moped. Men det var kanske inte med en fullkomlig kärlek som han hjälpte sin broder. Medan han lagde mopeden så kanske han tänkte på vad tacksam brodern nu skulle bli och att han kanske nu skulle få en gentjänst av honom. Kanske kunde Nisse gjort mer för sin broder och medan han meckar så tänker han kanske att han måste snabba sig för att det fanns viktigare saker att göra, t.ex. träffa kompisarna osv. osv. Mitt i det osjälviska finns det alltid en risk att det smyger in ett korn av själviskt tänkande.

Inte bara våra synder utan också våra goda gärningar måste renas i Kristi blod för att få ett värde inför Gud.

Därför kan vi inte hänvisa till våra gärningar när det gäller rättfärdighet inför Gud. Inte ens om Gud bara såg till våra goda gärningar skulle vi kunna vinna inträde till himlen på den grundvalen. Nej, vi kan bara hänvisa till att Kristus uppfyllt lagen i vårt ställe och utgjutit sitt dyra blod för våra fel och vår ondska.

Jesus anger den attityd vi ska ha till våra goda gärningar i Luk.17:10:

"Så skall också ni säga, när ni har gjort allt som krävs av er: Nu är vi tjänare utan uppgifter. Vi har bara gjort det vi var skyldiga att göra."

"ni skall få hundrafalt igen", säger han till oss, och uppmuntrar oss därmed att vara ivriga till lydnad och kärlek. Gud värderar vad vi gör och inte gör. Samtidigt måste vi understryka att den lön vi får är fråga om en nådalön. Pieper sammanfattar det så fint i sin dogmatik:

"Denna lön skall... såsom Skriften lär oss, strängt uppfattas såsom en nådalön. Den, som på grund av sina gärningar lämnar en räkning till Gud, inlämnar därmed sin ansökan om avsked från Guds rike, därför att det är blott nåden som gäller i Guds rike." (Kristen Dogmatik, 1985, s.480)

Dessa ord som vi skall avsluta med är både sporren till goda gärningar och det som kröner de goda gärningarna:

"det är blott nåden som gäller i Guds rike"

Det ni gjort för Jesu namn

"Jesus sade till dem: "Amen säger jag er: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar." (Matt. 19: 28)

Kristus förmanar inte Petrus, utan tar hans fråga på allvar. Det blir ett långt svar, men han ger Petrus rätt på en punkt, det blir en nådelön i himlen, för dem som uppoffrar sig för honom. Han har inte bara utvalt de tolv att dela hans villkor under lidandet, utan också för att dela hans härlighet, då när världen pånyttföds, då världen renas, på den tid då det skall bli nya himlar och en ny jord.

Det var ingen tillfällighet att Kristus valde ut just tolv apostlar. De tolv stod som representanter för fullheten i det nya Israel, som Kristus innebar. Han talar om den yttersta dagen och om den äreställning eller härlighet som apostlarna ställs in under i himmelriket.

"ni som har följt mig" säger Kristus.

Men inte bara apostlarna belönas för trohet och lydnad inför Gud. Kristus säger:

"var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar, han kommer att få hundrafalt igen och skall ärva evigt liv. " (Matt 19:.29)

Kristus säger: "för mitt namns skull", och det är viktigt. Det är alltså inte fråga om människor i allmänhet, om icke-kristna religiösa och ateister eller agnostiker. Det är fråga om människor som uppoffrat sig för Kristi namns skull; då har man lärt känna Kristi namn, d.v.s. Kristus själv, till frälsning. Den som känner Kristi namn, han vet att han inte kan lyfta ett finger ens för att förtjäna rättfärdigheten inför Gud. Han vet att han är ovärdig, men att han för Kristi försonings skull är frikänd och förlåten.

Den människa som lider därför att han är en kristen, den människa som uppoffrar sig för att han hör Kristus till, eller den som så bara ger en bägare vatten till Jesu Kristi tjänare, för det kristna namnet, den människan kommer inte att gå miste om sin lön.

Kristus säger idag:

"han skall få hundrafalt igen".

Markus återger Kristi ord:

"Ingen lämnar hus eller bröder eller systrar eller mor eller far eller barn eller åkrar för min och evangeliets skull utan att få hundrafalt igen. Här i världen får de hus, bröder, systrar, mödrar, barn och åkrar, mitt under förföljelser, och i den kommande tidsåldern evigt liv. " (Mark.10:29,30)

Lukas skriver:

"För Guds rikes skull" (Luk.18:29)

Det är ingen framgångsteologi som lärs ut här. Kristna skall stå upp för sin tro på Kristus även om världens barn dödar våra föräldrar, syskon, makar eller makor, även om de bränner ner våra hus eller åkrar. De har de gjort i alla tider, det gör de fortfarande i stora delar av världen och det kan de få för sig att göra också här i Sverige. Men Kristus visar här att Gud mitt i allt detta lidande finns med oss och är vid vår sida.

Om han inte belönar oss här i tiden för att vi älskade Herren Kristus över allt det jordiska, så kommer han att belöna oss i evigheten. Här får vi ett fantastiskt perspektiv på vad jordiska ägodelar egentligen betyder. Vi värderar Kristus högre än allt som vi tror att vi äger och har här nere. Allt som vi har här nere är begränsat och timligt, men tron på Kristus bär genom allt och är ett evigt och fast hopp - och han ser på vad vi offrar för hans skull och belönar det.