Om ånger - en text av CFW Walther

”Det är inte sannolikt att en predikant som kallar sig luthersk någonsin kommer att säga rakt ut att han betraktar ångern som en orsak till syndernas förlåtelse. Bara papister säger så, aldrig en evangelisk predikant som har någon uppfattning om den rena läran. Ändå är det inte så sällan det händer att predikanter som menar sig vara lutherska sammanblandar lag och evangelium genom sitt sätt att beskriva ångern. På två olika sätt talar de om ångern som vore den en orsak till syndaförlåtelsen: antingen genom att säga för mycket eller för lite om ångern.

På grund av sin brist på erfarenhet är många predikanter rädda för att leda folk till förtvivlan. De predikar, som de bör, att ånger föregår tron, men de är rädda för att om de inte gör en inflikning till det uttalandet så kommer någon i församlingen att bli modfälld. Av det skälet luckrar de upp sitt uttalande genom att säga att ångerns smärta inte behöver vara väldigt stor, och att en person kommer att tas emot av Gud om han så bara känner en längtan efter ånger. Vad predikanten borde ha sagt är följande: "Lyssna! När du har kommit dithän att du hungrar och törstar efter Guds nåd, så har du den nödvändiga ångern. Gud kräver inte ånger som ett medel med vilket du kan sona för dina synder, utan blott till syftet att du skall resa dig ur din säkerhet och fråga: Vad skall jag göra för att bli frälst?"

_ _ _

En person skall inte forska om huruvida hans ånger är tillräcklig för ge honom tillträde till Jesus. Hans fråga visar i sig själv att han får komma till Jesus. Om någon längtar efter att komma till Jesus, så har han den sanna ångern även om han inte känner det. Det är samma sak som när någon börjar att tro. Jag vet av egen erfarenhet att en person kan ha ånger utan att vara medveten om det. I åratal hade jag varit genuint ångerfull på gränsen till förtvivlan. Jag hade inte den ljuva vissheten om att mitt hjärta var försmält i sorg för att jag bittert försyndat mig mot min Fader i himlen, utan jag hade en livaktig känsla att jag var en förlorad syndare.

På den tiden rådfrågade jag någon som var mer erfaren dessa ting än jag var och på några få minuter fick han mig att se ljuset. Påståendet att Gud är nöjd med någons blotta längtan efter att ha ånger är ett bevis på en sammanblandning mellan lag och evangelium: ty ett sådant påstående framställer ångerns som en förtjänst på grundval av vilken Gud är nådigt sinnad gentemot syndaren och förlåter hans synder.
---_ _ _

Andra säger, förmodligen, till sina åhörare att ångern är nödvändig, som Skriften omvittnar på varje sida, och att deras förstånd borde förtälja dem att Gud inte kan förlåta synd som de hanterar så lättvindligt. Sedan fortsätter de med att beskriva ångerns kvalitet utifrån sådana texter som Ps. 38:.7-9: "Jag går krokig och mycket böjd, hela dagen går jag sörjande. Mina höfter är fulla av brand, inget helt finns på min kropp. Jag är maktlös och helt sönderslagen, jag klagar i mitt hjärtas oro." ; eller Ps.6:7,8:
"Jag är trött av mitt suckande, var natt blir min bädd genomvåt, jag dränker sängen med tårar. Av sorg är mina ögon förmörkade, de har åldrats för alla mina fienders skull." Legalistiska präster kommer att fråga sin klient om han kan säga alla dessa saker om sig själv; om han har gått nerböjd och sörjt hela dagen, om det funnits tider då hans höfter var fulla av brand, om han kan säga att inget helt finns på hans kropp, om han vätt sin säng med tårar, om hans vänner sett att det ser ut som han åldrats fjorton år på två veckor. etc. Såvida han inte kan peka på dessa kännetecken av vad man betraktar som sann ånger, så säger de till honom att han inte skall inbilla sig att han är  verkligt ångerfull.

Den metoden är totalt fel. Det är sant att texterna beskriver Davids sinnesändring. Men var finns det en text som förskriver samma grad av ånger för alla? Det finns ingen sådan text; tvärtom finner vi att när Petrus åhörares hjärtan på pingstdagen fick ett stygn och rördes att ropa: "Vad skall vi göra?" så predikades Guds nåd för dem omedelbart. Exemplet David kan tjäna som  illustration. Han hade levt obotfärdig ett helt år när Nathan kom för att lyfta fram hans avskyvärda synd för honom. När den botfärdige  David ropade: "Jag har syndat mot Herren". Så var det allt. Profeten iakttog omedelbart att David slagits ner och var förkrossad. Följaktligen säger han till honom: "Så har också HERREN förlåtit dig din synd.", 2 Sam.12:13. Samma sak läser vi om fångvaktaren i Filippi. Några minuter tidigare hade han varit så förskräckt att han skulle ta sitt eget liv. När han föll ner för apostlarna och ropade: "Herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?" så  säger man inte åt honom att han måste framkalla ånger i sig själv, och detta en upphöjd och allvarlig sådan, han påminns inte om Davids botgörande handlingar utan fick uppmaningen: "Tro på Herren Jesus Kristus, så blir du med ditt hus frälst." Apostlarna såg helt enkelt att mannen var förkrossad och tiggde om nåd, och de betraktade detta som tillräckligt. När någon förmåtts att hungra och törsta efter nåd, så har ångern fullgjort sitt verk
hos honom.

Pietisterna menar att tron måste föregås av en lång tids bättring, ja, de har varnat folk för att tro för tro för tidigt, man har sagt åt  dem att de måste tillåta den helige Ande att göra ett grundligt verk. Man kan inte, sade de, bli omvänd på två veckor, ibland förbereder Gud omvändelsen under månader och år. Detta är en fasansfull lära. Dessa predikanter inser inte vilket oerhört stort ansvar de tar på sig när de varnar någon för att tro i förtid. Vad sker med en sådan om han dör innan han är redo att tro? Jag
känner det fruktansvärda resultatet av en sådan undervisning av erfarenhet. En pietistisk teologie kandidat hade instruerat mig på det sätt jag beskrivit. Jag gjorde allt som stod i min förmåga för att bli sant botfärdig och föll i förtvivlan. När jag kom till honom för att berätta om mitt tillstånd, så sade han: "Nu är det dags för dig att tro". Men jag satte ingen tilltro till hans råd; jag trodde att han bedrog mig eftersom hans sista handledning inte stämde överens med botfärdighetens kännetecken, som
tidigare föreskrivits mig. Jag sade sålunda till mig själv: "Om du kände mitt tillstånd, så skulle du inte trösta mig. Vad jag vill ha är föreskrifter för mitt uppförande i fortsättningen." Han gav mig dem också, men det var meningslöst.

Om vi tänker oss att någon, på fullt allvar har slitits loss från sin självrättfärdighet och vill bli frälst av nåd allena, så skall vi för Guds skull frimodigt förkunna evangelium för honom. Det kommer inte att vara för tidigt. Ingen kan komma till Jesus för tidigt. Problemet är folk ofta inte verkligen kommer till Jesus; de kallar sig fattiga syndare; men är det inte; de vill bringa till Gud någon egen förtjänst. De är ren och skär hyckleri när de säger att de kommer till Jesus; ty i själva verket kommer de inte med
alla sina synder till honom som fattiga tiggare. Den Gud skänkt nåd att se sig själv krossad och slagen, utan någon som helst tröst, som ivrigt ser till honom för tröst, en sådan är sant botfärdig. Man skall inte varna en sådan för att gå till Jesus, för denne måste evangelium predikas. Han skall inte bara förtäljas att han kan komma, utan att han frimodigt skall komma till Jesus, och man skall icke inbilla honom att han kommer för tidigt. Om en sådan person dör efter att jag sagt åt honom att han ännu inte kan komma till Jesus, så skulle Gud utkräva den syndarens själ av mig.  En av huvudorsakerna varför många i detta sammanblandar lag och evangelium är att de misslyckas med att skilja den dagliga omvändelsen från den ånger som föregår tron. Den dagliga omvändelsen beskrivs i Ps. 51. David kallar den ett offer som han bringar Gud och som Gud har sitt välbehag i. Han talar inte om den sinnesändring som föregår tron, utan den som följer på tron. En stor majoritet av allvarliga kristna som omfattar den rena läran har ringare erfarenhet av sinnesändringen efter tron än den sinnesändring som sker före tron. Eftersom de har goda lärare har de letts inte letts till Kristus visa en omväg.. Men medan de är i Kristus kan deras forna självrättfärdighet träda fram igen, trots det faktum att den skingrats många gånger. Gud måste slå dessa fattiga kristna om och om igen för att hålla dem ödmjuka. Exemplet David kan tjäna till att illustrera detta. Han hade kommit till tro i ett ögonblick, men vilket elände skulle han inte få genomlida senare! En profet hade talat Herrens ord till honom, men till sin dödsdag var hans hjärta
tyngt av ångest, uselhet och elände. Gud hade upphört att gynna allt han företog sig; han mötte den ena olyckan efter den andra, tills Gud befriad honom genom döden. Men hela tiden hade David ånger tillsammans med tro. Detta är sannerligen ett Gud välbehagligt offer. Denna sorts sinnesändring verkas inte blott genom lagen, utan också genom evangelium. Genom evangeliet gör Guds kärlek sitt inträde i en människas hjärta, och när ångern utgår ur kärleken till Gud, så är det i sanning en ljuv sorg, som Gud tar emot. Gud är nöjd med den; ty vi kan inte tillerkänna honom större ära än genom att kasta oss själva inför Honom i stoftet och bekänna: "Du är rättfärdig, O Herre, men jag är en fattig syndare. Var mig nådig för Jesu Kristi skull."

Låt mig bifoga ett vittnesbörd från Schmalkaldiska artiklarna. Det är ett dyrbart ställe, en av ädelstenarna i våra  bekännelseskrifter. Ty den sanna läran om sinnesändringen återfinns inte hos någon av sekterna, utan blott i vår lutherska kyrka, och har framlagts på detta ställe. Ni vet att Luther skrev Schmalkaldiska artiklarna själv; vi välsignar honom till och med i
hans grav för att ha betrott oss med detta arv:

”Denna lagens tjänst och uppgift bibehålles och läres även i Nya testamentet, såsom Paulus säger Rom. 1: "Guds vrede uppenbaras från himmelen över alla människor." Likaså Rom. 3: "Hela världen står skyldig inför Gud, och ingen människa är rättfärdig inför honom." Och Kristus säger Joh. 16: "Den helige Ande skall straffa världen för synd." Detta är Guds ljungeld, med vilken han nedslår uppenbara syndare och falska helgon såsom hörande till en och samma hop och icke låter någon få rätt, utan driver dem allesammans in i skräck och förtvivlan. Detta är den hammare, varom Jeremia talar: "Mitt ord är en hammare, som sönderkrossar klippor." Detta är icke en förkrosselse, som man själv åstadkommer (contritio activa), en självgjord ånger, utan en förkrosselse, som man lider (contritio passiva), verklig hjärtesorg och dödssmärta. Detta betyder början till en rätt bot. Här måste människan höra denna dom: "I ären platt intet värda. Vare sig I ären uppenbara syndare eller (inbillade) helgon, måste I bliva och leva annorlunda än I ären och gören. Vem helst I än ären och huru märkvärdiga, visa, mäktiga och heliga I än viljen vara, här finns inte en enda rättfärdig." Men till denna lagens hårda tjänsteutövning fogar Nya testamentet genast genom evangeliet det trösterika nådelöftet, som man måste tro och lita på, såsom Kristus säger Mark.1: "Gören bättring och tron evangelium", d.v.s.: "Bliven och leven annorlunda och tron mitt löfte." Och före honom kallas Johannes en botpredikant, dock till syndernas förlåtelse, d.v.s. han skulle bestraffa alla och lära dem inse, att de voro syndare, för att de skulle veta, vad de voro inför Gud, och lära känna sig själva såsom förlorade människor och sålunda beredas för Herren att mottaga hans nåd och av honom vänta och få sina synders förlåtelse. Sålunda säger även Kristus i Luk. (sista kap.): "I mitt namn skall bättring och syndernas förlåtelse predikas bland alla folk." Men där lagen utövar denna sin tjänst ensam utan evangeliets tillskyndan, där är död och helvete, och där måste människan förtvivla likt Saul och Judas, såsom den helige Paulus säger: "Lagen blir till död genom synden." Men evangeliet giver oss tröst och förlåtelse icke blott på detta enda sätt, utan även i allmänhet genom Ordet, sakramenten och vad därmed sammanhänger, såsom vi senare skola höra, på det att vi må förstå, såsom det heter i Ps.129, att gent emot syndens svåra tyngd mycken förlossning finnes hos Gud.”

Att bli gripen av Kristus sker genom evangelium i Ord och sakrament

Att bli gripen av Kristus blir man inte genom att sitta och grubbla på Gud en vacker sommarkväll, att bedja intensivt eller genom att ta nya avgörande beslut.

Gud grep tag i oss när vi döptes en gång. Genom dopet lyfter oss Gud in i sitt rike och gör oss till hans barn. Vi blir födda på nytt och förändrade.  ”Men det var ju så många år sedan”, kanske någon säger, ”det är så mycket som hänt sedan dess.” Oavsett vad som hänt efter dopet så är det genom dopet han ingick i förbund med oss. Om vi lämnade honom senare i livet så står han fortfarande fast vid dopförbundet, och när vi vänder tillbaka till Kristus, då vänder vi tillbaka till vårt dop. Vi ikläds den rena vita dopdräkten som är Kristus och hans rättfärdighet.

Skriften säger: ”alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus” (Gal 3: 27)

När vi glömmer bort vårt dop, när vi kommer bort från Gud, så är det Hans Ord, evangeliet som griper tag i oss och för oss tillbaka till Gud.

Vi är Guds barn endast av nåd genom att Kristus har offrats för våra synders skull, men Gud använder sig av sitt Ord, av evangeliet för att föra oss till honom. Men inte bara föra oss till honom, utan också bevara oss i honom. Genom Guds Ords förkunnelse, så ger han oss av sin Ande. Genom Ordet stärker han oss och bevarar oss. Vi påminns om vem Kristus är och vad Han gjort för oss, att han är vår Frälsare, vår räddare.

Det är inte bönen som styrker oss och bevarar oss i tron. Guds Ord är griptången som lyfter oss in och bevarar oss hos Kristus. Det är därför det är så viktigt att läsa sin Bibel och höra Guds ords predikan. Genom Bibeln talar Gud till oss och genom bönen talar vi till honom.

Jag tänker ibland på hur folk i stora skaror samlas på gator och torg när statsministern eller kungen är på besök. Vi får höra Konungars Konungs röst, Kristi Ord, varje gång evangeliet förkunnas, varje gång prästen predikar Guds Ord. Borde inte det vara det viktigaste för oss på hela veckan?

I Efesierbrevet 4 läser vi att Kristus ” steg upp över alla himlar för att uppfylla allt.  Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp.” (Ef. 4: 10-12) Bibeln säger alltså att det är Kristus själv som sände församlingens herde när han blev kallad.

Borde det inte göra att vi värderar predikoämbete som församlingens dyra skatt.  Även om pastorn är gammal och tråkig att lyssna på, så är han den som Kristus har sänt till oss. Även om han ibland är en jobbig och besvärlig person fylld med mänskliga brister så är han den Kristus själv har sänt åt oss. Även om budbäraren har sina kantigheter, så kan budskapet vara från Gud. Det är bland annat genom hans tjänst vi byggs upp och bevaras i Kristus.

 

Gud använder också Altarets Sakrament för att bevara oss i Kristus. Genom nattvarden så får vi ta emot Jesu Kristi verkliga kropp och blod till syndernas förlåtelse. Det är alltså ingen tom ritual eller symbolisk ceremoni. Även om brödet smakar bröd, så är det Jesu Kristi sanna kropp, även om vinet smakar som vin, så är det Jesu Kristi verkliga blod. Och när vi tar emot hans kropp och blod i nattvarden så blir vi ett med honom, vi förenas med honom. Vi får en verklig full förlåtelse när vi tror att hans kropp blivit utgiven för oss och hans blod blivit utgjuten för oss till syndernas förlåtelse.

Är inte detta mer fantastiskt än vi någonsin kan förstå? Borde vi inte ivrigt längta efter att ta emot Hans kropp och blod för att leva nära honom.  Jag tänker ibland på när Jesus efter sin uppståndelse visade sig för sina lärjungar på stranden av Tiberias sjö. De fick syn på honom från sina fiskebåtar, och det står att ” När Simon Petrus hörde att det var Herren, tog han på sig ytterplagget, för han var lätt klädd, och kastade sig i sjön.” (Joh. 21: 27) Trots att båtarna var nära land ville Petrus inte vänta för att få möta sin Frälsare. Han var så glad och ivrig att få vara med honom.

Borde inte vi vara lika ivriga inför Altarets sakrament? Att ingenting får hindra oss från att förenas med vår Frälsare Kristus. Här kommer han ju till oss, inte bara på ett andligt sätt utan också på ett verkligt sätt genom sakramentet.   

Nattvarden är också Kristi hand varigenom han griper tag i oss och håller oss vid honom.

Vi ska inte heller glömma avlösningen. När vi bekänner våra synder inför Gud och får höra orden att våra synder är förlåtna så är det ett mäktigt redskap för att bevara oss i Guds nåd. Låt oss inte glömma bort den enskilda bikten när vi inför prästen eller en kristen broder bekänner våra synder och får ta emot försäkran om syndernas förlåtelse. När prästen avlöser oss så är det Kristus själv som talar. Han säger ju i Johannes 20: 23:  ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden."

Sammanfattningsvis ska sägas att alla Guds barn är de som gripits av Kristus, som håller sig till honom som sin ende Frälsare, den verklige, historiske och levande Kristus. Alla dessa Guds barn tror att Kristus är vår ställföreträdare inför Gud.  Vi kan inte berömma oss av att Kristus tagit upp oss till sina barn, därför att det är Guds Ande genom evangelium som skapat vår tro. Detta evangelium kommer till oss genom Ord och sakrament.

Att bli gripen av Kristus är vad som förändrar allt för en människa

Hur är man som en kristen? Är en kristen annorlunda än andra människor så att man kan se det på henne? När jag växte upp kunde man inom vissa kyrkor se på en persons utseende om han eller hon tillhörde församlingen. Inom vissa samfund sade man att en kvinna inte fick sminka sig och bära smycken. Männen hade kort hår och kvinnorna långt helst uppsatt i en hårknut. Första gången jag kom till LBK på 80-talet så förväntade jag mig en grupp äldre farbröder och tanter med kostym och klänning. Jag blev förvånad när jag möttes av mestadels ungdomar, somliga sminkade andra osminkade, vissa med smycken andra inte, väldigt olika klädstil. Massor av olika personligheter.

Kan man se på en människa om hon är en kristen eller inte? Jag är glad att vi har alla sorters människor, med olika personlighet och bakgrund inom vår församling. Det ryms nog de flesta sorters människor i vår kyrka, på det sättet. Men om vi bortser hur vi klär oss och ser ut i håret, låt oss hålla fast vid frågan: ”Är en kristen annorlunda än andra människor så att man kan se det på henne?”

Låt oss se på Filipperbrevet 3:7ff, här skriver aposteln:

”allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus  och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse” (Fil. 3:7 -10)

När Paulus såg tillbaka på sitt gamla liv, och jämförde det med den glädje som det innebär att tro på Kristus Jesus, att veta att Gud älskar oss, att veta att våra synder är förlåtna, att veta att vi nu äger Kristi rättfärdighet, himlen och ett evigt liv, då kunde han säga att allt det gamla var värdelöst skräp i jämförelse, som kunde kastas på soptippen. Det är klart att det finns en massa bra saker i den här världen, men i jämförelse med att bli gripen av Kristus, att vara ett Guds barn så är det inte så mycket, ja det är ganska värdelöst. Klart en enkrona har ett värde. Men om du fick en guldtacka, så kastade du kanske enkronan på tippen.

Så borde det vara för oss också. Jesus berättar i en liknelse om man som fann en skatt i en åker, en dyrbar pärla. Han sålde allt han ägde för att köpa åkern och få den dyrbara pärlan. Så är det med Guds rike säger Jesus. Det vi får blir så mycket mer värdefullt än det vi tidigare ägde. Vårt nya liv är viktigare, än det liv som vi tidigare hade. Det människor i allmänhet skattar som viktigt och viktigast, det är för oss inte lika viktigt som att äga Kristus.

När vi äger vår Frälsare, så är han nummer ett i våra liv. Låt oss gå tillbaka till den fråga vi ställde tidigare:” Kan man se på en människa om hon är en kristen eller inte?” Borde man inte kunna se om Jesus är nummer ett i våra liv? Jag menar inte att det syns på frisyren, eller kläderna.

Men borde det inte synas på våra handlingar? Jakob skriver: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall visa dig min tro genom mina gärningar” (Jak. 2: 18) Jesus säger: ” Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matt 5: 16)  och Petrus skriver: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de, när de anklagar er som förbrytare, ser alla goda gärningar ni gör och prisar Gud den dag han uppsöker dem.” (1 Petr. 2: 12)

Vår kristna tro borde bli synlig i våra val, vad sätter jag först: Bibeln eller TV:n, fotbollsmatchen eller gudstjänsten? Det borde bli synligt i vårt tal: talar jag om Gud och Jesus med mina vänner? Det borde bli synligt i våra liv: hur deklarerar jag, är jag ärlig, bryter jag mot trafikreglerna? Visar jag kärlek mot mina kristna bröder och systrar och mina medmänniskor?

Jag säger inte att en kristen inte också har stora brister och ofta syndar, men den person som är gripen av Kristus, som har sitt hjärta hos honom, känner stor smärta när det går fel och vill gärna rätta sitt liv efter Guds Ord.

Att bli gripen av Kristus är vad som förändrar allt för en människa, därför att på den yttersta dagen så står bara två grupper av människor inför Guds tron, de som är gripna av

Kristus och de som inte är det. De som tror på Kristus och de som inte gör det.

Att bli gripen av Kristus är vad Gud gör med oss

Om man klättrar uppför en stege, så är det något man gör själv, men aposteln talar inte om vad han gör, utan vad Gud gjort med honom. Gud sträckte ner sin hand och grep tag i honom, han blev gripen av Kristus. I Paulus liv fanns det inget han kunde berömma sig av. Han var från början inte någon som ville ha Kristus eller älskade honom. Tvärtom hade han begett sig av på en resa för att söka upp och fängsla kristna, precis som det sker i Pakistan och Bangladesh idag. Man fängslar, torterar och dödar kristna.

Men Kristus hade högre tankar om Paulus än vad han hade om de kristna. På vägen till Damaskus mötte Kristus honom i ett ljussken och förändrade hans hjärta (Apg 26). Paulus blev en troende. Han skrev om det senare:

”Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Vår Herres nåd

överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus.  Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv.” (1 Tim 1: 12-16)

Gud har mött också oss. Genom dopet förändrade han våra hjärtan. Genom evangeliets Ord som vi läst eller hört, förändrar han oss, han griper tag i oss och för oss in i hans eviga rike. Det är inget som händer med oss för att vi är bättre än andra.

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det,  inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef. 2: 8, 9)

Att bli gripen av Kristus är alltså att bli kallad av Gud genom evangelium till tro. Jesus liknar det vid herden som går ut och letar efter sitt bortsprungna får, och kvinnan som letar efter sin borttappade slant. Det var Guds förtjänst att vi blev upphittade och förda till Gud. Det är ingenting vi kan berömma oss av.

Att bli gripen av Kristus är tro att vi blivit förklarade rättfärdiga för hans skull

Det är inte bara viktigt att veta att Jesus levt ett heligt liv, dött och uppstått ur graven, det är också viktigt att veta varför han har gjort allt det. Den Jesus som den liberala kyrkan predikar, en Jesus som bara är ett moraliskt föredöme, som i första hand kom för att förmedla ett kärlekens budskap, Gardells Jesus som dog utan att Gud ville det, en Jesus som bara är en lärare, kan inte gripa tag i en människa på ett sådant sätt att hon lyftes ur syndens, skuldens, dödens och helvetets mörker och lyftes in i rättfärdighetens, förlåtelsens och livets rike.

För det är detta som är skälet till att Jesus kom till vår värld: vår synd och skuld, mänsklighetens, din och min avskildhet från Gud. När Adam bröt mot Guds lag så föll domen över mänskligheten, men inte bara det, domen faller över våra handlingar och vårt sinne, varje gång vi säger något som är fel inför Gud, varje gång vi tänker något som är fel inför Gud och varje gång vi gör något fel inför Gud. Framförallt faller domen över dig och mig för att vi inte älskat Gud över allting och vår nästa lika högt som oss själva.

Och för att vi handlat fel inför Gud så förtjänar vi att straffas för evigt i helvetet. Vi har ett problem här. Människor i allmänhet påminns om detta varje gång man tänker på döden. Man är rädd för att dö, inte för att livet tar slut, utan för att man är rädd för att ställas till svars på den andra sidan. Även om vi gjort ett och annat gott, så har vi ändå felat och vi vet att Gud är en helig Gud.

Anledningen till att Jesus kom till vår värld var att han skulle vara vår ställföreträdare eller vikare. Vi vet alla vad en vikarie är. Det är den person i t.ex. skolan träder in i stället för den lärare som egentligen skulle ha lektion, men som blivit sjuk. Egentligen var det du och jag som skulle ha varit lydiga under Guds lag för att få komma till himlen. Men vi klarade det inte. Därför kom Jesus som vår vikarie. Han var lydig Guds lag fullkomligt, alltså helt perfekt, i vårt ställe. Vi förtjänade att straffas, Jesus var vår ställföreträdare också där. Det straff som vi förtjänar tog han på sig genom att dö på korset.

Hela detta system kände judarna till. Varje år firade man försoningsdagen. Då lade översteprästen sina händer på syndabockens huvud och bekände Israels folks synder (3 Mos 16), sen drev man ut den i öknen. Som en bild på Kristus överfördes alltså synderna på en bock som drevs bort. Genom det ställföreträdande offret tas synden bort. Också straffet togs bort. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” (Hebr 9.22), säger Skriften, därför skar översteprästen halsen av den andra syndabocken och stänkte av blodet på nådastolen. Nådastolen var en låda där bland annat de två stentavlorna med budorden förvarades.

Jesus levde ett heligt, felfritt liv i vårt ställe och på korset utgöts hans blod genom händer, fötter och sida. Guds lag kan inte längre anklaga oss för att Jesus, Guds sons blod övertäcker lagens anklagelser. ”Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset.  Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.” (Kol 2: 13-15)

Gud förklarar världen rättfärdig och på den tredje dagen låter honom uppstå ur graven.

Här ser vi vilken betydelse Jesu liv, död och uppståndelse har för oss. Om vi känner inför domedagen att vi saknar det fullkomligt goda liv Gud förväntar sig av oss får vi säga: ”när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen” (Gal 4:4, 5) Om vårt samvete inför den sista dagen säger: ”du har synder”, så får vi svara: Jesus ”är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.” (1 Joh 2:2) Om lagen anklagar oss och säger:  ”för att komma in i himlen så måste du vara rättfärdig”, så får vi svara: ”han…  utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.” (Rom 4: 25).

Tror vi så, har vi blivit gripna av Kristus själv. Vi vet att vi är förlåtna tack, vare Kristus, vi vet att vi får komma till himlen tack vare Kristus.