Vissheten om evigt liv ger våra nuvarande liv glädje

”Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden. Ty HERREN har talat.” (JES 25: 8) 

Tack vare att Jesus Kristus har uppstått behöver vi inte vare rädda för döden. Vi får tro att våra synder är förlåtna och att vi får komma till Kristus som älskat oss och utgjutit sitt blod för oss.

Men att Gud är en Gud för de levande betyder också att Gud inte bara är bra att ha inför döden. Gud är bra att ha i livet också. Jesu seger, hans död och uppståndelse ger vårt liv mening.

Vi kan leva utan fruktan de år som Gud ger oss här, vi kan leva av tacksamhet och glädje för den kärlek Gud bevisat oss, och skall bevisa oss, när vi får se Honom ansikte mot ansikte.

Döden uppkom på grund av oss, livet fördes tillbaka genom Jesus

Döden finns därför att Adam och Eva förde in synden i världen. Dödens udd är synden och synden blir uppenbar genom lagen.

Men Gud ger oss segern över döden genom Kristus. Kristus sonade mänsklighetens synder på korset. Han dog i vårt ställe så att vi skulle slippa den eviga döden och han uppstod ur graven för att vi skulle få uppstå ur våra gravar.

Därför kan vi säga med Paulus:

”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?”

Profeten Jesaja skriver:

”Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden. Ty HERREN har talat.” (JES 25: 8) 

Tack vare att Jesus Kristus har uppstått behöver vi inte vare rädda för döden. Vi får tro att våra synder är förlåtna och att vi får komma till Kristus som älskat oss och utgjutit sitt blod dör oss.

Varför Guds barn inte behöver vara rädda för döden

Ja, vi som är Guds barn kanske kommer att dö en dag, om Kristus inte kommer tillbaka innan dess. Men döden blir inte en stoppskylt, bara en kall gravsten för Guds barn.

Hur kommer det sig? Skriften säger:

 

”basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.  Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” (1Kor. 15:52 - 57)

De döda lever

Kristus citerar för sadduceerna från 2 Mos 3: 6, han säger:

”Men att de döda uppstår, det har också Mose visat på stället om törnbusken, när han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." (Luk. 20: 37, 38)

Lincoln VAR en president för Amerika. Men Gud säger att han ÄR en Gud för Abraham, Isak och Jakob. Om patriarkerna vore döda, hade han sagt: Jag VAR en Gud för Abraham, Isak och Jakob.

Själva tidsformen i 2 Mos 3: 6 använder Kristus som bevis för att patriarkerna lever. Han är ju säger Kristus ”inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla."

Bibeln är inte bara inspirerad till innehållet utan också till själva ordvalet och tidsformen. Bibeln är enligt Kristus ordinspirerad, vebalinspirerad, och den säger att patriarkerna lever idag. Därför kunde Moses och Elia vara vid Förklaringsberget och därför kommer också deras kroppar att uppstå en dag.

Uppståndelsen och själen

Det fanns människor som inte trodde på det eviga livet också på Jesu tid. Det var dels otroende förnekare, som bara levde för nuet under devisen: ” låt oss äta och dricka, ty i morgon dör vi. ” (1Kor. 15: 32) och dels den tidens liberalteologer, religiösa människor som försökte tolka Bibeln inomvärldsligt. De s.k. sadducéerna menade att man bara kunde räkna de fem Moseböckerna till Bibeln, men sedan sorterade de ut en hel del övernaturligt t.ex. det eviga livet och änglarna, trots att änglarna nämns på flera ställen i Moseböckerna.

De flesta judar trodde inte bara att själen var odödlig, de trodde också att kroppen kunde få nytt liv genom att Gud lät våra jordiska kroppar uppstå på domens dag. Gud är ju allsmäktig och precis som han kunde skapa Adam av stoft från marken, så skulle Gud ta det som fanns kvar av våra kroppar och göra en ny människa av det på uppståndelsen dag. De hade läst hos profeten Daniel:

”De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam.” (Dan. 12:2)

Det sista stopptecknet

Den rike mannen i berättelsen om Lasarus ville inte stå ansvarig efter döden inför en helig Gud. När han kom till helvetet, förstod han att det var försent ändra på saker och ting, men han ville i alla fall skicka tillbaka Lasarus för att varna sina bröder:

”Då ber jag dig, fader, att du skickar honom till min fars hus för att varna mina fem bröder, så att inte de också kommer till detta pinorum.” (Luk. 16: 27, 28)

Men det var för sent.

Vi ska tala om evigheten för människor i tiden, efter tiden är det för sent.

Det finns både en dålig fortsättning på det jordiska livet, och en bra. Man kan komma till Guds eviga paradis

Det spelar ingen roll om människor tror eller inte tror på ett evigt liv, lika säkert som att döden sätter ett stopp för livet, lika säkert kommer alla människor att stå ansvariga inför en helig Gud efter döden.

När den största förolämpningen blir döden

Hundratusentals svenskar samlas ibland vid sina anhörigas gravar. Vad tänkte man när man stod där vid farmors eller farfars gravar i vårt avkristnade, sekulariserade Sverige?

Somliga försökte nog lyfta fram några fragmentariska minnesbilder av hur de var, vad de sagt, vad de gjort. Nu finns det inte längre. Alltefter tiden gått har minnet blivit alltmer diffust. Kanske någon tänkte på att dessa som inte finns mer än som namn på en kall sten en gång var unga människor som du och jag. Någon kanske tänkte att en dag kommer kanske jag också att ligga där.

Det finns ett bibelställe som nästan alla svenskar kan skriva under. Det står i Predikarebokens åttonde kapitel:

”Ingen människa har makt över anden, så att hon kan hålla anden kvar, och ingen har makt över dödens dag.” (Pred. 8: 8)

Med en sådan tanke känns kanske livet så oerhört orättvist. Det orättvisaste med livet är att det tar slut. Ja, om man tror att allt blir slut vid en gravsten så känns det i alla fall tungt. Någon har sagt att döden är livets största förolämpning.

Men egentligen är det tvärtom. Många svenskar tröstar sig med att det bara tar slut. Många tror att döden blir en enda stor avlösning. Om jag bara försvinner, så lämnar jag ju allt ansvar efter mig, alla plikter, all skuld. Allt bryts med det sista andetaget.

För dem som tänker så, blir livet en stor förolämpning för döden. För de allra flesta svenskar som lurats att tro att man kunde fly allt genom döden, kommer den dagen bli en obehaglig överraskning. När jag drog det sista befriande andetaget, så stod jag plötsligt kvar, med min själ, med mitt medvetande i en överjordisk verklighet. Inget som hade med förpliktelser, fick man lämna efter sig bland de levande, de fick följa med och var det verkligen ett bagage jag vill släppa med mig inför Honom som ser allt, som vet allt och som är helig och rättfärdig? Vill man verkligen stå med allt sitt ansvar inför en helig Gud på den dagen.

Jesus tog bort det problemet på korset för alla som tror på Honom.